Gulliga tonårshuliganer: GTO – The Early Years

Postat den

Jag trodde inte att jag någonsin skulle få läsa klart Toru Fujisawas GTO – The Early Years, föregångaren till hans serie GTO. Förlaget som gav ut den, Tokyopop, imploderade spektakulärt efter att under många år fullkomligen ha vräkt ut manga av varierande kvalité, och GTO:TEY var ett av offren när utgivningen upphörde. Mycket sorgligt eftersom jag är väldigt svag för GTO i alla dess inkarnationer. Men så tidigt i våras beslöt sig förlaget Vertical Inc oväntat för att ta vid där Tokyopop slutat, och i snabb följd har man nu gett ut de sista 5 tjocka samlingarna av GTO:TEY. Mumsfilibabba!

Jag har skrivit om GTO:TEY förut så bara en mycket kort rekapitulering av vad den handlar om: Eikichi Onizuka och hans bästa vän Ryuji Danma är de hårdaste tonåringarna i Shonan, och tillsammans med sina vänner råkar de oupphörligen i bråk med andra gäng, blir kära (och oftast besvikna; vad gäller Onizuka alltid), och ibland går de till och med i skolan.

Jag har lite svårt att beskriva varför jag tycker om GTO så mycket, men mycket beror nog på att jag tycker att Fujisawa lyckas perfekt med att blanda humor och allvar. Humorinslagen överväger definitivt, men även om de verkligen är roliga (tycker alltså jag, Fujisawas timing passar mig perfekt) så skulle serien vara mycket svagare utan de inslag av allvar som då och då dyker upp. Serien är uppbyggd av tydliga kortare historier som varierar i längd från ungefär tjugo sidor upp till några hundra, och omväxlingen i historiernas stämning är det som gör att jag aldrig tröttnar på att läsa den. Efter något tiotal sidor med ren buskis kan det dyka upp en längre berättelse om verkligen kärlek (den japanska titeln är den mycket passande ungefär Shonans äkta kärleksgäng; djup och äkta kärlek är viktigt för alla personerna här, även om de förstås ofta drabbas av den mycket enklare känslan av extrem kåthet (det senare går aldrig bra…)), eller om en tonåring som inte längre kan erfara känslor och därför ger sig ut på en suicidal jakt på kickar. Eller någonting helt annat, för även om det ibland är variationer på samma teman så är det stora variationer 🙂

En föraning om vad GTO kommer handla om: Lärare

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Blandningen av känslor påminner mig om Garth Ennis serier när han är som bäst, som i Hitman, och det är en blandning som jag är synnerligen svag för när den lyckas, som här. Det roliga blir roligare, det emotionella drabbar mig hårdare, när jag som här aldrig riktigt vet vad jag kommer få läsa.

Onizuka demonstrerar sin nästan ninja-artade förmåga att kamouflera sig

Sen ska det sägas att GTO:TEY tar ett tag innan Fujisawa hittar sin stil. De första böckerna har inte riktigt den rätta blandningen och är mer ren slapstick med tuffingar som är så hårda att det inte går att låta bli att dra på smilbanden, men de allvarligare delarna dyker inte upp förrän senare.  Vad gäller teckningarna så är GTO:TEY i början ärligt talat ganska slarvigt tecknad, men i de senare delarna ser de nästan lika bra ut som den senare serien GTO. Det är ingen teckningsstil som jag skulle säga ser inbjudande ut men den är extremt effektiv, och ibland förbluffande känslig när det behövs. Fujisawa största styrka är tveklöst ansiktsuttrycken, men han är också bra på att skildra action på ett tydligt sätt; till skillnad från en hel del andra serier som också de ibland exploderar i slagsmål så är det aldrig svårt i GTO:TEY att följa med i vad som händer. En stor eloge till både Tokyopop och Vertical Inc för översättningarna som känns väldigt bra. Det kan ofta bli lite styltigt när japanska ska översättas till ett indoeuropeiskt språk men här flyter det på väldigt bra, och man har också bemödat sig om att översätta det myller av text i mycket litet format som rutorna är pepprade med.

Om man inte läst Fujisawa förut ska man definitivt börja med GTO; att läsa om Onizukas tonårsår är ingenting man behöver göra för att förstå GTO. Men om man som jag redan läst den och vill ha mer så ska man absolut ta sig en titt på GTO – The Early Years. I början kan det kanske kännas lite motigt med de rätt primitiva teckningarna och ett mindre polerat manus, men ge serien en chans så kommer det visa sig att efter några böcker infinner sig den rätta GTO-känslan, där jag ena minuten ler/skrattar (det händer faktiskt ibland när jag läser GTO att jag skrattar, alldeles för mig själv), ena minuten får en tår i ögonen när kärleken spelar huvudrollen, och ytterligare en annan minut får gåshud över hur cool Onizuka ibland är. För att sen i nästa kapitel skratta åt honom igen när han visar upp sina mindre coola sidor 😀

Ett svar »

  1. Ping: Årskrönika 2012: Serierna « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s