Cross Game

Postat den

Det blir nog inte ett så långt inlägg idag men jag måste ändå få säga hur genuint trevligt det är att äntligen ha fått läsa en lång Mitsuru Adachi-serie på papper, i en officiell översättning. Fram till att Viz gav ut hans Cross Game, vars åttonde och sista del dök upp i veckan, har jag bara kunnat läsa hans klassiska serier via scanlations. Bra gjorda sådana, absolut, men serier är ändå bättre på papper (än så länge!), och när Adachi är bra förtjänar hans serier bästa möjliga presentation 🙂

Cross Game är precis som Adachis andra serier ett förkrossande bra hantverk: Historien är välkomponerad, teckningarna robusta i en (tycker jag) typisk japansk 80-talsstil (Cross Game är skriven på 00-talet men Adachi har hållit fast vid sin äldre teckningsstil), och det är så otroligt trevligt att läsa den att jag när jag läst klart den igår kväll omedelbart fick lust att läsa någonting mer av honom. Det är verkligen ingenting nyskapande eller storartat konstnärligt, men precis som sin samtida Rumiko Takahashi vet han exakt hur man gör en bra serie.

Därför gör det mig ingenting att Cross Game är till förväxling lik flera av hans andra serier, både vad gäller utseende på personerna (hans kvinnliga och manliga huvudpersoner ser likadana ut i alla hans serier, där bara frisyrer och kläder varierar beroende på när serien är gjord) och manus. Om jag jämför med till exempel hans mest kända serie Touch: (VARNING! SPOILERS! Hoppa till texten efter nedanstående lista om ni inte läst någon Adachi-serie förut; om ni gjort det vet ni redan vad som står)

  • Baseboll som tema
  • Koshien (en japansk baseboll-turnering för ungdomar) som det stora målet för huvudpersonerna
  • En manlig huvudperson som åtminstone på ytan motvillig visar sig vara extremt talangfull
  • En kärlekshistoria där kontrahenterna serien igenom gnabbas med varandra eftersom de inte vill erkänna att de älskar varandra (eller, beroende på hur man ser det, inte inser det förrän i slutet)
  • Ett dött syskon som var den som alla trodde skulle gifta sig med en av kärlekskontrahenterna
  • Ett basebollag som långsamt byggs upp till att bli konkurrensdugligt
  • Ett slut där vi inte egentligen får veta hur det går i Koshien, för i och med att laget kvalificerat sig till slutspelet är målet nått

Sen har vi också såklart alla Adachis egenheter när det gäller hur han berättar, som metaskämten med honom själv, den ofta långsamma takten i allt som sker, oavsett om det är vardagsliv eller dramatiska matcher. En av de saker han är allra bäst på just tempot i serierna: Det finns inga longörer överhuvudtaget, och Cross Game är en så gott som perfekt guide på hur man gör en serie som aldrig känns tråkig eller seg trots dess sävlighet. Varje kapitel känns välmatat och för handlingen framåt, och för en gångs skull kan jag säga att det inte spelar någon roll om man läser serien med något kapitel i taget eller slukar alla 3000 sidor i ett sträck för oavsett vilket kommer man ha ytterst trevligt på vägen. Och roligt; jag uppskattar hans något säregna och lågmälda humor.

Om något skulle jag säga att Cross Game är lite bättre än Touch, med en historia som tar tillvara på personernas känslor bättre och med teckningar som känns lite ledigare men ändå mer drivna. Dessutom finns det ännu mindre fan service i Cross Game, kanske 3-4 rutor totalt, och det är ju skönt! Men totalt sett är det hårfint, så om något förlag följer upp den här Adachi-serien med flera så kommer jag bli mycket glad, det är ett som är säkert!

Ett svar »

  1. Ping: Årskrönika 2012: Serierna « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s