Än går det upp, än går det ner: Illiterature

Postat den

Först som sist: När Carol Lays Story Minutes är bra är den bättre än så gott som allting annat i serieväg. Hennes teckningar (där människor har de största och roligaste tänderna som setts sen Sam Kieths The Maxx (fast den är egentligen samtida, så…)) är underbart skarpa, hennes manus likaså, och tajmingen är perfekt. Självklart är det som med all humor en smaksak, men personligen placerar jag henne lika högt som Lewis Trondheim och Phil Foglio när det gäller att sätta upp skämten och sedan på exakt rätt sätt få till knorren. Lays korta serier påminner mycket om Trondheims geniala småhistorier om filosofer, krigare och matematiker som är något av det bästa han gjort, så det här är riktigt bra.

Men, det är alltså när Story Minutes är bra…

Illiterature som kom ut i dagarna är den fjärde samlingen av serien efter de tre som gavs ut på 90-talet av Kitchen Sink. Det handlar om korta berättelser à en sida (några enstaka episoder hänger ihop, men varje sida är trots det en avslutad berättelse) i princip utan återkommande karaktärer, så på sidans 12 rutor måste Lay presentera personerna, sätta upp en historia, och dessutom få till en bra avslutning. Det fascinerande är att hon så ofta lyckas så bra: Varje sida innehåller en helt ny idé, och många av idéerna är så bra att de skulle räcka till en hel bok hos andra författare. Men tolv rutor senare är dags för nästa nya idé, lika fantasifull den. Pang bom.

Det i sig skulle göra Story Minutes till en intressant serie, men tillsammans med hennes underfundiga teckningar och redan nämnda tajming i avsluten gör serien oemotståndlig för mig. Humorn är av det mörkare slaget; ta till exempel Road Signs som inleder Illiterature:

(Klicka för större bild)

Om man tar en typisk EC-thriller, klipper ner den till en sida, och lägger till ett genuint bra slut istället för ECs alldeles för uppenbara så kan man hamna i en serie av Lay. Eller  ta en idé, som en man som alltid gör samma sak varje dag vid samma klockslag, och lägg till en komplikation som en forskare som studerar honom, och se sen vart det hela leder.

Om alla episoder av Story Minutes var lika bra skulle det här vara ett av årets allra bästa album, men tyvärr är det inte så. Någonstans runt sent 90-tal började det smyga sig in sidor där knorren på slutet helt saknades: Uppbyggnaden fram till sista rutan var lika bra som någonsin, men istället för den perfekta avslutningsrutan blev det istället bara en ren fortsättning på de elva tidigare. Det var som om Lay hade glömt hur hon brukade göra serien, alternativt tappat gnistan som gjorde det möjligt. Det märks väldigt tydligt i Illiterature där geniala sidor följs av mindre bra eller rent ut sagt dåliga, där jag efter att ha läst serien undrat vad som egentligen hände eftersom sidan kändes poänglös. Jag kanske inte ska vara alltför hård; om jag inte hade läst de bra sidorna hade jag måhända tyckt att det var en intressant idé eftersom fantasin i uppläggen åtminstone finns fortfarande kvar. Men nu har jag läst de bra sidorna och därför kan jag inte låta bli att bli besviken när serien inte fungerar:

Var finns den ironiska glimten i ögat som sista rutan ska leverera? För mig känns det som att läsa en roman där sista kapitlet rivits ut; jag blir frustrerad och börjar fundera på hur serien egentligen skulle avslutats.

Illiterature är en bok som jag tycker är bitvis så glimrande att den därför är högst rekommenderad, men samtidigt är den extremt irriterande. Så köp den och njut av de bra sidorna, och ta sen och leta upp de tre äldre Kitchen Sink-böckerna som har en ännu högre kvot bra/mindre bra serier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s