The Legend of Strongest Man Kurosawa

Postat den

Legend of the Strongest Man Kurosawa v01 p001

Zawa-zawa.

Orden är inpräntade i mig efter att ha sett animen Kaiji som baseras på Nobuyuki Fukumotos serie. Kaiji såg jag i sin tur eftersom jag innan den sett animen Akagi, också baserad på en Fukumoto-serie, och en av de allra bästa tv-animeer som jag sett. Akagi handlar om en mahjongspelare med samma namn, en naturbegåvning som helt saknar rädsla, medan Kaiji handlar om en yngling med samma namn som lever på samhällets botten och desperat försöker ta sig därifrån med hjälp av gambling.

Det är svårt att förklara de här två tv-seriernas charm om man inte sett dem (och för den delen kan nog min kärlek till de två vara rätt obegriplig för en del som sett dem med…). Det är extremt stiliserade animationer med människor med spetsiga näsor och underkäkar som ibland ser ut som grävskopor (eller män, om man ska vara krass; i Akagi tror jag inte det någonsin syns en kvinna i bild, i Kaiji kanske någon skymtar till någonstans men jag är skeptisk), och det spelande som sker sker närmast i slow motion. Ta Akagi som exempel, där det sista mahjongpartiet tar åtminstone 10 episoder och när serien tar slut är partiet ännu inte klart. Eller Kaiji, där en variant på sax-sten-påse tar några timmar att spela klart.

Det som är så bra är stämningen och spänningen. Efter ett tag blir jag som hypnotiserad av det repetitiva mönstret; Kaiji har ångest över  sin situation, Kaiji kommer på en bra plan, planen kullkastas när den nästan har avklarats, och så vidare. Var och en av de här stegen kan ta en episod eller två, så det är inte ovanligt att man får sig till livs enbart gråt och tandagnisslan i ett enstaka avsnitt. Musiken är mycket suggestiv, framförallt Akagis, och de oerhört överdrivna personligheterna gör sitt till. Om ni kan det minsta om mahjong så ska ni se Akagi omedelbart; annars läs på lite (behövs inte mer än att man har ett hum om hur det går till) och se den sen. Första säsongen av Kaiji är inte  riktigt lika bra som Akagi men ytterst sevärd och den behöver inga förkunskaper, medan den andra tyvärr har tråkigare spel i handlingen och därför saknar en del av den ultimata spänningen. Det eviga zawa-zawa-ljuden i ljudspåret och speakern med sin maniska röst som gör att jag hela tiden är rädd att han ska få en hjärtattack gör sitt till🙂

OK, 400 ord om anime, men dagens inlägg är tänkt att handla om en annan Fukumoto-serie: The Legend of Strongest Man Kurosawa. Skälet att jag skrev så mycket om Akagi och Kaiji är att jag misstänker att det är fler som har sett dem än som läst någonting av Fukumoto. För tyvärr är det så att inga av hans serier har getts ut på engelska/svenska och jag har ändå sedan jag först såg Akagi varit nyfiken på dem. Så, häromdagen, fick jag av en slump syn på en scanlation av TLoSMK och sen var jag fast!

Kurosawa är 45 år, jobbar som byggnadsarbetare, och har en medelålderskris modell större: Ingen av hans ungdoms drömmar har gått i uppfyllelse, och inte ens mindre storvulna önskningar har slagit in. Han har ingen familj, saknar vänner, och på jobbet respekterar de honom inte. När serien börjar bestämmer han sig för att göra ett försök igen med början på arbetsplatsen.

Men det här är Fukumoto där även hårt arbete inte nödvändigt löser problemen; det enda Kurosawa kan göra är att försöka och försöka igen, trots misslyckandena.

Små segrar tar han ändå, framförallt när han märker att han är hygglig på att slåss, i gatuslagsmålsstil. Inte för att hans teknik eller kondition är bra, men han är stark på grund av sitt jobb och när det verkligen kniper ger han sitt allt, utan minsta tanke på hur det ska gå för honom.

Men det här är Fukumoto så de små segrarna har sitt pris; ryktet sprider sig om Kurosawas styrka (och ryktet överdriver våldsamt) varpå smågangstrar som vill visa sig tuffa söker upp honom för att vinna ryktbarhet genom att slå ner honom.

Kurosawa vill inte slåss eftersom han verkligen inte vill dö, men varje gång han är deprimerad och har dödsångest lyckas han ge igen. Inte för att livet blir så mycket bättre, men dalarna till trots börjar hans sociala umgänge ljusna när de runtomkring honom märker att han har något visst, oavsett hur patetisk han är.

Men det här är Fukumoto; för varje topp Kurosawa tar sig upp blir fallet större.

Det är en besynnerlig men i längden mycket vinnande blandning av tragedi och komedi som Fukumoto presenterar. Även när Kurosawa flippar ut som mest och den burleska humorn dominerar finns det hela tiden någonting sorgligt i tonen, och allteftersom de 11 volymerna rullar framåt känner jag hur jag knyter an till Kurosawa och verkligen bryr mig om honom trots hans gigantiska fel och brister. Fukumoto är en mästare i att skildra människor som livet igenom blivit misshandlade av världen men som ändå har en inre resning som är värd beundran, även om segrarna som vinns är mycket små. Här och där kom jag att tänka på en del av Akira Kurosawas filmer, som mästerverket Ikiru som också handlar om den lilla människans kamp för sin egen stolthets skull. I övrigt liknar inte Fukumoto och Kurosawa varandra de minsta, men den detaljen har de gemensamt.

Teckningarna är stela men med en alldeles egen charm; själv kom jag ibland att tänka på tidiga Peter Bagge-serier där människorna ser liknande ut. Scener tar också god tid på sig, precis som Akagi och Kaiji; efter 4 volymer trodde jag faktiskt att alla 11 skulle handla om ett enda slagsmål, men Fukumoto hinner med hela fyra stycken på de drygt 2000 sidorna😉

Det är nog uppenbart att jag verkligen tycker om The Legend of Strongest Man Kurosawa. Det är definitivt inte en serie för alla men ni med läsplattor borde ge Fukumoto en chans. Ge inte upp, det kan ta ett tag för hans stil att vinna över er, men väl på hans sida kan jag garantera en upplevelse utöver det vanliga. Jag verkligen längtade hem från jobbet för att kunna fortsätta läsa serien, och slutet levde upp till alla mina förväntningar och mer därtill. Så för en gångs skull tänker jag bifoga en länk till en sida där torrent-filen kan laddas ner; jag kan inte tänka mig att någon någonsin kommer att översätta den här serien officiellt och den är inte precis den lättaste att hitta.

Fukumotos speciella tempo gör att ensides-illustrationer är dåliga på att exemplifiera hans serier. Därför blir det idag en längre sekvens på 10 sidor. Kurosawa var berusad kvällen innan och lovade då att han minsann skulle ge igen på de tre ungdomarna som förnedrat honom förut. Eftertankens kranka blekhet… (kom ihåg, läs från höger till vänster):

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p142

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p143

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p144

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p145

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p146

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p147

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p148

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p149

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p150

Legend of the Strongest Man Kurosawa v03 p151

PS. Och jodå, zawa-zawa finns med som ljudeffekt i The Legend of Strongest Man Kurosawa också! DS.

»

  1. Ping: Årskrönika 2012: Serierna « Simon säger

  2. Ping: Viljornas strid: Ten | Simon säger

  3. Ping: Bättre och bättre: I’ll Give It My All…Tomorrow | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s