The Nao of Brown

Postat den

The Nao of Brown 3

Glyn Dillons The Nao of Brown är spännande, men kanske inte helt på det sätt jag skulle önskat. Jag hade hört mycket gott om den och eftersom den också ser fantastiskt bra ut när man tittar i den så var kanske mina förväntningar alldeles för högt uppskruvade. Men när jag läste den var det hela tiden en tanke som svävade inom mig: Kommer slutet fungera?

För den här berättelsen om Nao Brown, en ung engelska/japanska med mycket svåra psykiska problem, är utmärkt berättad men också en typ av berättelse där slutet uppenbart kommer bli avgörande för vad jag tycker. För att likna den vid en film där mentala problem också spelar en stor roll, skulle Gökboet ha blivit så rosad med ett annat slut, om till exempel McMurphy blivit frisk och skrivits ut från mentalsjukhuset i sista scenen?

Innan jag svarar på frågan så tänkte jag skriva lite mer om seriens handling. Nao Brown är en frilansande artist som också jobbar extra i en leksaksbutik för vuxna (tänk Kid Robot). Hon älskar japanska figurer och framförallt Ichi, en anime påhittad av Dillon som han också skapat en site för för den som vill se mer av den förutom det som finns i boken. På ytan är allt bra, men inombords mår hon dåligt: Hon tvångsfantiserar om att döda de omkring henne, framförallt småbarn, och har konstant ångest över att hon en dag kanske kommer realisera fantasierna. Det gör också att hon hela tiden tänker på sig själv och därför också utgår från att allt som händer runtomkring henne också har med henne att göra. Parallellt får vi också läsa en ganska fruktansvärd berättelse från Ichi, om pojken Pictor och hans äventyr; jag måste erkänna att även om jag uppskattade Pictor-sagan kan jag inte riktigt se hur den relaterar till Nao, men det är definitivt meningen att den ska göra det.

The Nao of Brown 2

Skildringen av Naos problem är riktigt bra och det var länge sedan jag läste något som lika väl skildrar hur ett mentalt problem upplevs av den drabbade. Hela hennes personlighet är den stora behållningen av boken, och teckningarna fångar också upp hennes yttre charm men inre tumult. Tyvärr är de andra personerna inte lika intressanta, och framförallt Gregory, Naos blivande pojkvän, är en rätt ointressant person, men det störde mig egentligen inte eftersom det här är en one-woman show.

Men sen var det det där med slutet…

I sitt sökande efter hjälp har vi redan fått läsa om hur Nao bland annat går i en buddistisk samtalsgrupp för att försöka reda ut sina tankar. Det går väl sådär eftersom hon har mycket svårt att stänga av sina tankar som obönhörligt mal på. Men så mot slutet inträffar någonting som drabbar både Gregory och Nao, och plötsligt byter boken helt inriktning. Från att ha varit (tycker iallafall jag) ett utmärkt psykologiskt porträtt av en intressant människa känns det plötsligt som att läsa en pamflett som vill värva mig till buddismen. Handlingen hoppar några år framåt i tiden, och vi får med hjälp av ett fyra sidor långt brev (och jag menar verkligen exakt det; The Nao of Brown är luftigt och väldigt elegant tecknad, men här blir det istället fyra sidor med ett maskinskrivet brev) reda på allt om Gregorys bakgrund. Han är nu botad från alkoholismen, och Nao själv mår också bra tack vara buddismen. Visst slängs det in en brasklapp eller två om att hon fortfarande måste jobba med sina problem men det är ingenting som det syns minsta spår av på de ssita seriesidorna. Allt har hastigt och lustigt löst sig och alla mår nu bra. Tack och adjö.

Om inte The Nao of Brown i stora delar varit så bra (teckningar och manus) så skulle jag kanske inte varit lika kritisk mot slutet, men jag måste säga att jag tycker det är katastrofalt. Precis innan jag började skriva den här recensionen googlade jag runt lite för att se vad andra har tyckt, och även om de flesta nämner att slutet inte lever upp till resten är de alldeles för snälla. Bokens första 80% är hur bra som helst i genren psykologisk djupanalys, men de sista 20 är så usla att jag inte kan rekommendera boken till någon. Förutom de förstås som verkligen tror på att resan är allt medan målet är inget, för om man håller med om det så erbjuder Dillon en fascinerande tripp i The Nao of Brown 🙂

The Nao of Brown - Pictor

Sagan om Pictor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s