Shōjo-klassiker: The Rose of Versailles

Postat den

The Rose of Versailles 1 - cover

The Rose of Versailles. En serie jag sett omnämnd oräkneliga gånger i böcker och serier, men själv har jag inte läst mer än det enstaka kapitel som finns med i Fredrik L. Schodts Manga! Manga!, den första boken om manga jag läste. Tydligen finns två volymer översatta till engelska men det var länge sedan de kom ut (cirka 30 år sedan) så de går inte att få tag på. Plus att jag såklart vill läsa hela serien (den är inte så lång heller, bara 10 volymer). Vad återstår då förutom den gamla trogna scanlation-scenen…

En liten varning: Spoilrar blir det gott om, men med tanke på att serien ändå är 40 år gammal så hoppas jag det är OK 🙂

Oscar François de Jarjayes är ung, vacker och karismatisk, och alla kvinnorna vid Ludvig XVIs hov trånar efter en dans eller bara ett vänligt ögonkast från Oscar. Som officer vid det kungliga gardet är den viktigaste uppgiften att skydda kungafamiljen, och mellan Oscar och Marie Antoinette växer en djup vänskap fram. När Marie Antoinette blir kär i Axel von Fersen blir Oscar invigd i hemligheten, och även den unge svensken gör ett bestående intryck på Oscar. Men tiderna är svåra för Frankrikes befolkning och svårare ska de bli; revolutionen är nära och Oscar kan inte låta bli att sympatisera med den lidande befolkningen, sitt adelskap och nära förhållande med drottningen till trots…

The Rose of Versailles - von Fersen

The Rose of Versailles bygger på riktiga händelser, med det tillägget att Oscar är ett rent fantasifoster påhittat av upphovskvinnan Riyoko Ikeda. Skälet var säkert att undvika en alltför torr historieskildring, men oavsett varför Oscar introducerades var det en bra idé. De historiska människorna blir aldrig riktigt levande även om Ikeda tappert kämpar på, men Marie Antoinette, Ludvig XVI, von Fersen, Robespierre och de andra blir aldrig mer än kulisser till Oscars moraliska tvivel, kärleksgrubbel och kamp för ett fritt liv. Kärlekshistorien mellan Marie Antoinette och von Fersen skildras med stora penseldrag och melodrama, men det är alldeles för överspänt för att lyckas engagera. När Oscar skildras med liknande inslag är det visserligen lika överdrivet men ändå så mycket intressantare eftersom Oscar är så mycket intressantare som person.

Med undantag för Oscar är serien ärligt talat inte så bra. Den är ryckigt berättad, och en smula ofokuserad: I början är det Marie Antoinette som är huvudperson, sedan tar Oscar över mer och mer (antagligen beroende på läsarsympatier), men när Oscar dör i samband med stormningen av Bastiljen är det fortfarande mer än en volym kvar av serien, som fylls med att plikttroget redogöra för hur kungaparet senare avrättas. Antagligen tyckte Ikeda att hon måste redogöra för hur det gick men jag hade klarat mig utan det; serien hade redan övergett Marie Antoinette när Oscars öde tog över huvudrollen, så när hon plötsligt blir centrum för serien igen känns det ganska onödigt. Dessutom håller personskildringen av drottningen inte ihop: När hon har huvudrollen i början är det uppenbart att jag som läsare ska sympatisera med henne, ung, naiv och godhjärtad som hon är, men när revolutionen väl rullar igång med dess protester mot slöseriet och adelns brist på omtanke om befolkningen är det svårt att få ihop deras klagomål med den bild av drottningen jag fått. Det känns som om avskyn mot henne är mycket orättvis, eftersom det enda hon skulle kunna anklagas för är naivitet, men samtidigt skildras revolutionärerna som rättfärdiga och välmenande. Kort sagt känns det som om Ikeda vill att jag ska hålla med både revolutionärerna och drottningen men det fungerar inte helt.

Teckningarna är vad jag skulle kalla för typiska för romantikserier. Kompetent gjorda men så gott som helt utan personlighet. Det mest fascinerande med dem är nog att det finns så tydliga likheter mellan sådana här serier från 70-talet från mycket olika länder; jämför man Ikedas teckningar här tycker jag att det finns klara paralleller till hur till exempel Starlet-serierna i Sverige (tecknade i Spanien har jag för mig) såg ut vid samma tid.

Så varför har då The Rose of Versailles fått klassikerstatus, om det nu bara är en halvdan historisk kärleksserie av det mer klichéartade slaget? Svaret är förstås Oscar och den status hon fått som en föregångsfigur inom manga.

The Rose of Versailles - Rosalie

Oscar är intressant eftersom hon inte följer några vanliga mallar. Hon är uppfostrad som man av sin pappa eftersom inga söner fötts, och någon måste ta över den traditionsenliga rollen som officer. Hon trivs med manskläder och den frihet de ger henne i att leva sitt liv utan den instängdhet som kvinnorollen medför, flörtar med en del av adelsdamerna (och framförallt med sin inneboende vän Rosalie för vilken hon beklagar sig över att hon inte är en man och därmed inte kan bli den som hon anser Rosalie behöver)). Både männen och kvinnorna i hennes omgivning blir kära i henne, men själv blir hon verkligt kär bara i en enda person, sin ungdomsvän André, och det kommer hon inte på förrän det är nästan försent (dvs de får en kärleksnatt innan André dör i revolutionen, och själv dör hon snart därefter med). En liten utvikning: Även här är Ikedas manus lite rossligt eftersom hennes kärlek till André känns alltför plötslig, efter att han tidigare inte känts som någon hon brytt sig mer om än Rosalie, Axel von Fersen eller många andra i hennes omgivning.

Även idag känns Oscar fräsch som karaktär, trots att olika könsroller behandlas mycket öppnare i manga nuförtiden. Oscars androgyna utstrålning gör också att det finns klara vibbar av både yaoi (pojke älskar pojke) och yuri (flicka älskar flicka) här, så Ikeda öppnade många dörrar i och med The Rose of Versailles. Att det sen inte är en särskilt bra serie förtar inte dess status som klassiker; den rollen förtjänar serien tveklöst!

The Rose of Versailles - André

»

  1. Jag undrar om inte serien till stor del är populär på grund av animeserien. Såg den som barn och den lämnade ett mäktigt intryck på mitt barnasinne. Bland annat levde jag ett tag under illusionen att det coolaste sätt att dö var av TBC, hostande blood.

    Gilla

  2. Det kan du säkert ha rätt i, animen var ju extremt framgångsrik den med! Lite nyfiken: Vem får TBC i den? I mangan är det ingen som direkt dör av den, även om det antyds att Oscar kanske är drabbad.

    Gilla

  3. Jag hade för mig att någon dog av det , men nu när jag tänker efter så var Oscar bara döende i TBC, den slutliga dödsorsaken var något annat.

    Gilla

  4. Förresten tragiska hjältar, var det en trend på 70-talet?

    Gilla

  5. Är väl en trend som kommer åter med jämna mellanrum. Den unge Werthers lidande (med enligt ryktet efterföljande självmordsvåg), TBC-drabbade huvudpersonen i Bergtagen, Love Story, med flera. Den tragiska döden-drabbade hjälten funkar bra som figur, och skulle kanske användas lite oftare!

    Gilla

  6. spoilerific!! jag vet vi pratar om alla verk som någonsin getts ut där någon oväntat dör och säger att dom dör!!! hahahahaha spoil spoil spoil!!!!

    Gilla

  7. I Japan var mangan oerhört populär redan innan animen. Jag tror att det var Matt Thorne som påpekade att man fick stänga flickskolor över dagen när Oscar dog eftersom inget jobb ändå blev gjort.

    Jag vet inte om jag tycker att serien är ryckigt berättad – om man tycker att Oscars relation med André var plötslig eller att Marie Antoinette inte har något fokus alls i mitten av serien så har man uppenbarligen skummat sig igenom alla hintar…

    Sedan är väl den stora tragedin att Oscar förstår båda sidor – att det inte finns en helt ond eller helt god sida i revolutionen, bara folk som förlorar sina liv och ett hopp om en bättre framtid?

    Gilla

  8. @Alex: Jag tycker nog ändå att trots hintar om Oscar+André så blommar det ut väldigt abrupt, ungefär som om när serien går mot sitt slut det måste klämmas in en stor, tydlig och tragisk kärlek med Oscar i fokus. Med andra ord, att kärleksaffären ges en betydligt större tyngd mot slutet än innan, då Oscars känslor varit minst lika mycket, om inte mer, fokuserade på andra.

    Och Marie Antoinette försvinner ju helt ur serien i mitten, hon vare sig syns till eller talas om ett bra tag innan hon kommer tillbaka som den smått arroganta och bortskämda drottningen. Men jag håller med dig, Ikeda avsåg säkert att visa att det helt goda eller onda inte finns, och drottningen har precis som Oscar en fot i vardera läget (även om den sida hon mest identifierar sig med är den motsatta mot Oscars). Jag tycker bara att Ikeda är lite dålig på att göra övergångarna mellan olika lägen smidigt, dvs både hur personer glider mellan gott/ont, mellan vänskap/kärlek; jag tyckte det var, som sagt, alltför abrupta kast ibland 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s