En ny värld: Sweet Tooth

Postat den

Sweet Tooth 18 cover

Januari är ännu inte slut, men här skriver jag redan mitt andra inlägg om Jeff Lemire i år. Och för den delen, det andra inlägget där jag är väldigt nöjd med Lemire 🙂

Sweet Tooth följer pojken Gus efter katastrofen. En okänd farsot håller på att utrota mänskligheten; ingen är immun förutom barnen som fötts efter att farsoten börjat. Men å andra sidan ses barnen med misstro eftersom de alla är hybrider av människor och djur, och många misstänker att de på något sätt också är ansvariga för sjukdomen.

När serien börjar har Gus pappa precis dött efter att ha uppfostrat honom avskild från resten av mänskligheten i en liten stuga i ödemarken. Den första människa Gus träffar efter sin pappas död är Jepperd, en äldre man med en överlevnadsförmåga utöver det vanliga och ett konfliktfyllt sinnelag, och tillsammans börjar de en resa som sträcker sig över 40 nummer.

Våldsamt är det, men framförallt är Sweet Tooth fylld med vad jag nu börjar känna igen som typiska Lemire-inslag: Den kalla och ödsliga naturen som nästan hela serien utspelar sig i (med utvikningar till Alaska); ishockey; den melankoliska stämningen; inslagen av mystik som aldrig förklaras eftersom Varför? aldrig är lika viktigt som Varthän?.

Sweet Tooth 20 p21

Med andra ord är Sweet Tooth en rätt udda Vertigo-titel. Teckningarna är mer indie-artade än de brukar vara (jag gillar Lemires darriga och nervösa linjer och de ofta förvridna fysionomierna, men det ser definitivt mindre polerat ut än vad Vertigo brukar göra) och manuset är mycket känsligare, våldsamheterna till trots. Dessutom är det ovanligt med samma person som ansvarar för både manus och teckningarna; Vertigos kännetecken har ju länge varit fokuset på manus med tecknare som är mer av en bisak -> olika personer har ansvarat för de två delarna.

Sweet Tooth är en riktigt bra serie men också en smula ojämn. När den är bra som i skildringen av missionsresan till inuiterna är den både gripande och genuint skrämmande, men det finns också sekvenser som känns mer som transportsträckor (bildligt och bokstavligt). Som en jämförelse är Essex County betydligt mer fokuserad och helt utan dödkött, men å andra sidan är Sweet Tooth Lemire första försök att göra en månadstidning där han själv står för både manus och teckningar, och det har han gjort med den äran. Känslomässigt lyckas den bra; det var en hel del tårar från min sida när jag läste det sista numret.

Jag tycker absolut att man ska läsa den om man får chansen, men den är precis under gränsen för vad jag skulle kalla måste-läsning. Och den är ytterligare en fjäder i hatten för Vertigo, så jag hoppas att den senaste tidens förändringar inte kommer hindra dem från att satsa på udda titlar à la Sweet Tooth.

Sweet Tooth 18 p20

»

  1. Ping: Serieskapare, bliv vid din läst: Jeff Lemires Animal Man | Simon säger

  2. Ping: Serieskapare, bliv vid din läst: Jeff Lemires Animal Man | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s