The Celestial Bibendum: Fascinerande obegripligheter

Postat den

Celestial Bibendum cover

Det har varit lite längre mellanrum än vanligt mellan recensionerna de sista veckorna. Det beror mest på att jag har läst en hel del böcker (Mortal Instruments = :(, Metro 2033/34 = :|, omläsning av alla Pratchetts Guard-böcker = 🙂 (förutom den sorgligt usla Snuff)), en hel del tv-serier (Arrested Development = :lol:, de sista 30 Rock = :|, Big Bang Theory = :x, Girls = :D), men också på att de serier jag läst varit väldigt långa, som några Fukumoto-serier jag ännu inte läst klart.

Celestial Bibendum - Tidsresor

En pingvin förklarar tidsresandets mekanik

Fast sen är det ju också så att dagens serie har jag spenderat flera dagar med att läsa trots att den bara är på 200 sidor… Inte för att den är dålig eller tungläst, utan bara för att den är så bisarrt underhållande och samtidigt obegriplig att jag ville dra ut på nöjet 🙂

Nicolas de Crécys serie Salvatore tyckte jag var en av förra årets bästa serier; den mycket roliga och suggestiva berättelsen om en hunds färd mot kärleken genom ett mycket underligt Europa kan jag rekommendera till alla läsare. Visst är miljön den utspelar sig i minst sagt udda men den är aldrig det minsta svår att följa med i eftersom handlingen faktiskt är okomplicerad (kär hund bygger gigantisk bil för att köra till sin älskade i Sydamerika).

Celestial Bibendum utspelar sig i en ännu mer udda värld, och den här gången är handlingen nästan omöjlig att beskriva. Huvudpersonen, sälen Diego, blir upptagen av presidenten i staden New York-on-the-Seine för att utbildas till en kandidat till Nobelpriset i kärlek, men Satan själv vill annorlunda. Diego, alltid framhoppandes på kryckor eftersom en säl i skor bara kan få på sig en och därför inte kan gå normalt, säger själv ingenting serien igenom, medan andra djur som hans hundvän pladdrar på en masse. Tidsresor, huvuden utan kropp, diverse djävlar, politiker bokstavligen beståendes av  sina väljare (som även kan injiceras vid behov av mer makt/kraft) är bara några andra detaljer som ryms i detta sammelsurium av infall och idéer. Förvirrande och ofta obegripligt, javisst, men samtidigt väldigt underhållande för de Crécy har gott om humor och blandar glatt högt och lågt.

Som exempel kan vi ta bilden här bredvid. Den visar professor Lombax huvud (Lombax är en av dem som ska träna Diego så att han kan vinna Nobelpriset ) ridandes på en sugga som Lombax i framtiden har förfört Celestial Bibendum - Lombaxför att hon ska bära bort honom från bilkraschen som skilde hans huvud från kroppen, tillsammans med ett månliknande ansikte som är samma huvud från framtiden (där alltså suggan förfördes) som rest tillbaka i tiden via flygplan + gris (suggan på bilden är inte hon som förförts utan samma sugga innan förförelsen), efter att först ha misshandlats och kavlats ut av Satan och hans anhängare. Hundhuvudet kommer från en hund de träffat på på vägen som de använder sig av för att förklä sig. Träanordningen är till för att försöka söka rätt på berättelsens röda tråd eftersom han anlitats av tre dekadenta överviktiga ankor för att föra berättelsen framåt.

Och det här är alltså en bild som jag åtminstone på ett ytligt plan förstår vad som händer i; det finns de som är betydligt mer komplicerade och svårförståeliga 😉

Celestial Bibendum - Satan

En av Satans hantlangare är en smula burlesk

Förutom humorn och den faktiskt medryckande handlingen (när jag hänger med i den alltså!) så är de Crécys underbara teckningar ett skäl bara de att läsa Celestial Bibendum. De olika stilarna avlöser varandra och de Crécy är lika bra på alla, oavsett om det är enkla pennteckningar eller rena fyrverkerier i nästan abstrakta färgkompositioner. Serien är ett alldeles ypperligt exempel på att när man recenserar (eller för den delen nöjesläser) serier så kan man inte göra det genom att dela upp manuset och teckningarna för sig och bedöma dem separat. Utan teckningarna skulle boken vara en ganska roande men alldeles för rörig historia, och utan manuset skulle teckningarna visserligen vara vackra och fascinerande men knappast mer än så. Tillsammans däremot bildar de en fantastisk serie där varje gång hjärnan inte helt kan följa med så kopplar rena känslorna in istället och håller fanan högt, tills hjärnan återigen får någonting gripbart att jobba med. För alla som vill ge sig ut på ett surrealistiskt serieäventyr kan jag varmt rekommendera Celestial Bibendum; mycket bättre i genren (om man nu kan kalla det för en genre) blir det inte.

PS. Boken finns utgiven i USA av Humanoids och i England av Knockabout. Av någon anledning är Humanoids mer än dubbelt så dyr så jag rekommenderar Knockabouts utgåva; visserligen har Humanoids en slipcase för boken men i övrigt har de samma format. DS.

PPS. Tyvärr kan jag inte visa några helsidor från serien (omslaget ovan är något beskuret) eftersom min scanner inte är tillräckligt stor för sidorna så ni får ta mig på mitt ord när jag säger att helsidorna också ser mycket aptitliga ut 😉 DS.

»

  1. Haha, underbara bokrecensioner! 😀 Celestial Bibendum verkar oxå intressant ^^

    Gilla

  2. Jag funderade ju på att börja recensera böcker också så det här kanske man kan säga var ett mini-mini-försök i den vägen 😉

    Gilla

  3. Ping: Årskrönika 2013: Serierna | Simon säger

  4. Ping: Foligatto | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s