En smula långt mellan varven – Fukumoto fyller ut

Postat den

Det är fortfarande lite ont om serierecensioner här på grund av mycket bokläsande, filmtittande och tvserieslukande. Plus att den serie som jag hållit på att läsa ett ganska bra tag nu, Carla Speed McNeils Finder, är fantastiskt bra, men också mycket späckad med läsning (förutom serien själv också med en fascinerande notapparat); det kommer ta ett tag till innan jag är klar med den.

Så därför blir det några korta rader om de där andra Fukumoto-serierna jag nämnde senast, närmare bestämt:

Atsuize Tenma!: En som jag förstått mycket tidig Fukumoto-manga och det märks. Den är mycket kort, bara en volym, och består av 6 väldigt enkla mahjongmatcher där den unga pojken Atsuize Tenma har huvudrollen, tack vare sitt geni för spelet. Ärligt talat är det här inte någon vidare speciell serie men den var lite intressant att läsa som ett exempel på hur en Fukumoto-serie utan hans vanliga särdrag med extremt utdragen psykologisk krigföring kan se ut. Jag skulle säga att den är en typisk biserie i en mangaantologi för unga pojkar, med sin löjligt överlägsna unge protagonist som enkelt slår alla vuxna spelare, där det tydligaste tecknet på att Fukumoto ligger bakom är (teckningarna undantaget, förstås) det starka klassmedvetandet som är så typiskt för honom.

Atsuize Tenma!

Seizon -LifE-: Den här tre volymer långa mangan där Fukumoto bara står för manus medan Kaiji Kawaguchi (på engelska mest känd för sin utmärkta politiska thriller Eagle: The Making of an Asian-American President) står för teckningarna var betydligt intressantare. Takeda, en typisk kontorsarbetare i övre medelåldern, får en dag besked att han bara har några månader kvar att leva på grund av cancer. Samtidigt får polisen ny information i jakten på vad som hände hans dotter när hon spårlöst försvann 15 år tidigare. Han bestämmer sig därför för att försöka göra en sista insats, nämligen att hitta mördaren innan han själv dör.

Tydliga spår av Kurosawas Ikiru, med andra ord, och Fukumotos manus är riktigt bra när Takeda långsamt börjar nysta upp vad som hände; inte tack vare någon förunderlig skicklighet à la Sherlock Holmes utan bara genom att vara envis och inte ge sig, trots att alla spår sedan länge kallnat. Kawaguchis lågmält realistiska teckningar passar också bra med en serie där det är väldigt lite action men desto mer depression. Plus att jag gillar när polisen i deckare inte framstår som helt inkompetent (jag har läst alldeles för många sådana historier…).

Men tyvärr tappar serien i kvalité när det blir lite väl orimligt stora sammanträffanden och för den delen stora logiska luckor i andra halvan. Det är helt klart att Fukumoto är bättre på att frammana en stämning än på att skriva en vattentätt deckarhistoria. Det är kanske orättvist att klaga på att jag skulle velat se en annan serie men jag tycker ändå att Fukumoto skulle skippa deckarpretentionerna och koncentrera sig på vad han är så bra på, nämligen människor som grubblar över livet och sin plats i detsamma. Visst hade jag trevligt när jag läste Seizo -LifE-, men det var tur att den inte var längre!

Seizon-LiFe-

Den sista serien Confession har mycket gemensamt med Seizo -LifE-: Samma tecknare, samma problem med att slutet inte riktigt lever upp till början. Men Confession borde med sitt kortare format (en volym), smarta idé, och extremt stiliserade miljö vara en mycket bättre serie eftersom upplägget passar Fukumoto.

Två män klättrar i berg när en snöstorm slår till och en av dem skadar sig svårt. Övertygad om att han kommer att dö lättar han sitt hjärta och avslöjar sin stora hemlighet: En ung kvinna, kamrat till dem båda, som trotts fallit offer för en olyckshändelse mördades egentligen av honom. Men innan han dör hittar de en stuga där de kan klara sig tills hjälp kan anlända. Väl inne i stugan slås kamraten av insikten om att han nu är ensam i en stuga med en man som redan mördat en gång och att denne vet att den enda som kan avslöja sanningen för polisen befinner sig i samma stuga…

Upplagt för en psyko-thriller där icke-mördaren blir mer och mer paranoid när han försöker tyda tecknen för att förstå om han är i fara eller inte!

Och så länge serien kör på det temat är den väldigt bra; det är precis den här sortens serier där en människas tanke skildras i detalj som jag tycker Fukumoto gör så bra. Men, tyvärr, alltför snart blir det istället en vanlig thriller av det hela när det psykologiska spelet byts ut mot ett fysiskt. Det är inte dåligt men igen, precis som med Seizon -LifE-, förirrar sig serien in på alldeles för normala spår. Jag vill att Fukumoto ska vara så extremt udda som bara han kan, istället för att han ska skriva relativt vanliga thrillers. Det här blir nästan en karbonkopia på det jag skrev om förra serien men det går inte att undvika: Confession är en på många sätt mycket bra serie som hade kunnat vara så mycket mer.

Confession 1

Confession 2

Confession 3

Confession 4

Jahapp, det var allt för idag. Jag lovar att härnäst ska det inte handla om Fukumoto utan om någonting helt annat. Kanske Finder, kanske avslutning på Aya, kanske Morrisons Batman, kanske någonting annat 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s