Grant Morrisons Batman

Postat den

Ibland har jag svårt att motivera ens för mig själv varför jag läser vissa serier. Jag menar, jag är inte så där himskans förtjust i superhjältar i allmänhet och Batman i synnerhet, så varför ska jag läsa knappa 2000 sidor Batman i ett svep? Visserligen är det Grant Morrison som står för manuset och han kan skriva riktigt bra, men hans tidigare Batman-serier (Arkham Asylum, Gothic) tyckte jag tydde på att han inte hade något vidare grepp på Batman-karaktären så serierna blev trista (till skillnad från Superman som Morrison alltid förstått sig på).

Men i och med att det nyligen kom ut en Absolute-samling med hans Batman and Robin som såg lockande ut gav jag efter, plus att det var så många som sa att hela hans Batman-svit var någonting man verkligen borde läsa. Sagt och gjort: Jag började noggrant från början och har nu läst ikapp till dags datum.

Batman and Robin - Dick Grayson & Damian

Dick Grayson som Batman, Damian Wayne som Robin (från Batman and Robin 1, tecknad av Frank Quitely)

Var det då mödan värt?

Jag har svårt att ge ett entydigt svar på frågan, ärligt talat. Det finns en del riktigt bra saker men också djupt frustrerande inslag, så det beror nog lite på vad man själv har för preferenser när det gäller hur serier ska skrivas. Först en mycket översiktlig beskrivning av handlingen (dagens inlägg kommer ha en del spoilers, men bara för den som inte har en susning om vad Morrison pysslat med i serien):

Morrison vill sätta in Batman i ett större sammanhang, och istället för den ensamme vigilanten är hans Batman både mer mytisk och mer äkta som person. Med hjälp av idéer från gamla Batman-serier pusslar Morrison ihop en bakgrund för Gotham, för att inte säga hela världen, där Batman är en viktig del och till och med avgörande för universums överlevnad, samtidigt som han ger Bruce Wayne en son, Damian, och betydligt mer samverkan med hans närmaste vänner (som han faktiskt har, åtminstone i Morrisons version). Samtidigt är Wayne under psykologisk attack från vad som först verkar vara olika håll men som allteftersom visar sig ha en och samma källa.

Först och främst är det tveklöst en imponerande planering som ligger bakom de hittills 7 åren av serier, och ju längre jag läste desto tydligare blev det att Morrison redan från början hade tänkt igenom vad som skulle hända även långt i framtiden, där små detaljer och oförklarade inslag får sin förklaring först flera år senare. Och som alltid med Morrison är det en svindlande samling idéer som närmast trängs om att få plats; nya fantasifulle skurkar dyker upp i parti och minut, medan de gamla trotjänarna lika fantasifullt får nya tolkningar. Dessutom är det flera riktigt bra tecknare som är inblandade i serien, där Andy Kubert, Frank Quitely och Chris Burnham är de jag kommer på på rak arm som mest minnesvärda.

Batman 702 - Kosmiskt

Batman vs Darkseid (från Batman 702, tecknad av Tony Daniel)

De mytiska delarna där Morrison lyckas väva in sin Batman-kontinuitet med de allestädes närvarande gigantiska DC-eventsen som Final Crisis och Blackest Night fungerar överraskande bra, med tanke på hur sunkiga eventsen i sig var, men här känns de som naturliga inslag till och med när Batman blir som mest kosmisk (serien brukar ju annars beskrivas som en kontrast mot den mer sf-inriktade Superman).

Men det jag gillar allra mest är nog hur Morrison faktiskt får mig intresserad av Bruce Wayne och hans omgivning. Damian är en riktigt intressant karaktär, och Dick Grayson som här ikläder sig Batman-dräkten när Bruce Wayne tillfälligt är död är ett lyckokast; de är en dynamisk duo som jag tyckte var intressantare att läsa om än någon annan uppsättning.

Batman Incorporated - Chris Burnham

En något mindre allvarlig episod (från Batman Incorporated 1, tecknad av Chris Burnham)

Varför är jag då kluven trots att allt jag skrivit hittills varit positivt, och rätt rejält så också?

Morrisons Batman är, vill jag hävda trots att det bara är en dag sen jag läste klart, en serie som fungerar bättre i minnet än medan jag läser den. De bra delarna är enkla att komma ihåg, medan de mindre bra lätt faller ur minnet. Skälet till det är att min irritation under läsningen beror på att Morrison alltför ofta i sitt överflöd av idéer gör att jag som läsare känner mig helt vilsen. När jag bombarderas av nya inslag sida upp och sida ner har jag ingen chans att förstå vad som är viktigt och vad som inte är det. Behöver jag lägga just den här skurken på minnet, trots att han bara skymtat förbi; han kan ju visa sig vara fundamental för min förståelse längre fram? Är den här obegripliga sidan en glimt av framtiden, en hallucination, en parallell värld? Morrison själv vet såklart vart han är på väg, men det gör inte jag, förrän i efterhand.

Med andra ord skulle Morrison behöva lugna ner sig. Varje gång han gör det och bara berättar en okomplicerad historia från A till Ö är det suveränt bra, en demonstration hur man kan skriva superhjälteserier idag utan att falla i dark-and-gritty-fällan. Det känns lite synd att tidningar som Batman 700-702 som hoppar tillbaka i kontinuiteten och fyller i vad som hände i några tidigare nummer av Batman & Final Crisis känns som en mer fullödig och givande läsning än de tidningar där händelserna egentligen utspelade sig (om ni förstår hur jag menar). Därmed inte sagt att jag vill att Morrison ska sluta med sina nya idéer och sina in media res-berättelser, bara att det som omväxling vore bra med att ibland låta en historia börja på ett enkelt sätt och sen bara låta det fortsätta därifrån; nu känns det som om tempot alltid är så högt uppskruvat att det blir lite dåligt med möjligheter att hämta andan.

Batman 665 - Förvirring

Bruce Wayne är liksom jag förvirrad (från Batman 665, tecknad av Andy Kubert)

Och hur var det med Morrisons halvdana grepp på Batman-karaktären som jag pratade om i början? Den kritiken tänker jag inte hålla fast vid längre för i och med den här långa Batman-sviten har Morrison istället ändrat på en ikon och gjort den till sin, framförallt i och med Damians introduktion och Batman, Incorporated, den pågående Batman-tidningen som han fortfarande skriver. Sen misstänker jag att när Morrison slutar skriva om Batman kommer allt glida tillbaka till det gamla igen; DC har deprimerande svårt att låta nya tolkningar leva vidare…

Tillägg: Och några timmar efter att jag skrivit det här får jag syn på en länk till det här, där Morrison själv skriver om sin serie; jag blev extra glad när jag ser att Morrison nämner att han medvetet omtolkat Bruce Wayne så att han inte längre är den halvgalne ensamvargen utan istället någon med ett rikt nätverk av vänner och t o m familj, precis som jag uppfattade det när jag läste den 😉

»

  1. »det var så många som sa att hela hans Batman-svit var någonting man verkligen borde läsa. Sagt och gjort: Jag började noggrant från början och har nu läst ikapp till dags datum.«

    Samtidigt har du ju vissa i ditt liv t.ex. yours truly som varnat dig för denna s.k. svit!

    »Damian är en riktigt intressant karaktär, och Dick Grayson som här ikläder sig Batman-dräkten när Bruce Wayne tillfälligt är död är ett lyckokast; de är en dynamisk duo som jag tyckte var intressantare att läsa om än någon annan uppsättning.«

    Håller helt med.
    Jag tycker Morrisons Läderlappen är helt otroligt bra väldigt länge. Jag började också från början, och läste en del av dom äldre serierna för att komma igång (exempelvis Milligans lilla tre-nummers–historia).

    Men sen rann den ut i total boredom och new 52 skräp.
    Numren med Damian och Dick är… tråkiga! Dom två är själva helt fantastiska och hur dom reagerar på dom dåliga och tråkiga skurkarna är intressant.
    Men det är för decompressed och sen blir det bara ingenting, pilgrims-lädis i Salem, det slutar i ett intet. Batman Incorporated har jag inte tyat fortsätta med.

    En annan grej. Chris Burnham, intressant? Ja, mycket möjligt, men just här så pastischar han bara Frank Quitely, i sann fill-in–anda.
    Quitelypastischer har vi sett många av, i New X-Men t.ex, och även här.
    Fill-ins är alltid trist…

    Kram

    Gilla

  2. Jag tog också och läste en samling äldre Batman-serier som Morrison refererade till, som Milligans. Utvikning: Herreminje vad dålig Batman var på 60-talet. Inte för att Stålis var mycket bättre men riktigt så usel var den inte 😉

    Jag gillade Burnham trots att han precis som du säger lägger sig väldigt nära Quitely här, men så är jag ju också en stor fan av Quitely så även pastischer känns trevligt som omväxling till de alltför oftast usla generiska superhjälteteckningarna.

    Gilla

  3. Jag måste säga att jag älskade dom gamla serierna. Men obs det är inte sextiotal utan det är femtiotal.

    Gilla

  4. Ping: En hög Stålmannen | Simon säger

  5. Ping: Årskrönika 2013: Serierna | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s