Egentligen är det lite fånigt att jag envisas med att skriva om varje ny del av Alan Moore/Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen. Serien har stabiliserat sig på en nivå med flyhänt skrivna men ack så torftiga manus tillsammans med underbara teckningar, och mycket mer finns inte att säga.
Men ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Jag vet ju hur bra Moore kan vara när det vill sig (även om det är decennier sen sist), och O’Neill är så förförisk med sin stil att jag varje gång det kommer ut en ny del tänker att kanske, kanske, kommer den här gången bli annorlunda. Nemo – Heart of Ice lät dessutom lite extra lovande eftersom Nemo är en av de allra bästa karaktärerna i den här serien, och även hans dotter Janni var trots mina invändningar mot serien hon dök upp i intressantare än de flesta andra i de senare delarna.
Fast resultatet blev tyvärr detsamma: Jag imponeras av O’Neill trots att hans figurteckning känns lite mindre perfekt den här gången och misströstar om Moore. Det blir så uppenbart när jag läser serien att Moore inte ens anstränger sig för att sätta ihop en riktig historia. En löjligt tunn intrig kickas igång när Janni stjäl några dyrbarheter från H Rider Haggards drottning Ayesha vilket får till följd att Ayeshas värd Charles Foster Kane anlitar ett gäng Edisonad-hjältar (min alldeles egna svenska översättning av Edisonade) för att ta tillbaka dem. Varpå vi får se den gamla vanliga Moore-genomgången av alla möjliga litterära fantasier om en särskild miljö, den här gången Antarktis dit Janni bestämmer sig för att göra en slags pilgrimsfärd.
Efter alla dessa klagomål på Moore för att han struntar i att berätta en historia som har ett i värde i sig förutom att vara en lista över vad Moore har läst ska jag dock ge honom ett litet plus: De avslutande textsidorna var faktiskt helt läsliga och till och med smått roande den här gången. Halleluja!
Simon säger 
Jag hatar Alan Moore och jag tycker han förstör Verne och Stoker och dom andra gamla 1800-tals-böckerna. Jag hatar Alan Moore extra mycket för att jag en gång i tiden tyckte om honom och slösade bort tid, pengar och framförallt kärlek på att läsa och hylla hans serier och drömma om konstiga anarkosamhällen och magiska världar när jag nu vet att han bara vill förstöra och kladda och sunka ner precis allting.
Jag är mycket skadeglad att Before Watchmen har kommit eftersom jag tycker att det är ett perfekt straff mot skaparen av Albion, League of Extraordinary Gentlemen och framförallt den onämnbara serien.
För att inte tala om själva Watchmen i sig med dess rätt genomskinliga blinkningar till tidigare seriers hjältar.
Eller Marvelman för den delen.
Träskmannen var ju under Len Weins beskydd och uppmuntran så det kan jag väl inte klaga på. Även om jag tyckte pre-Moore Träskmannen var en toppenserie.