Lou blir psykedelisk: Kristallåldern

Postat den

Lou - Kristallåldern omslag

Jag vet inte om psykedelisk egentligen är den bästa beskrivningen av Kristallåldern, den sjätte boken om Lou av Julien Neel, men konstig är den och kristaller finns det gott om så varför inte. Dessutom tänkte jag att jag skulle ha en matchande titel till min recension av Laser Ninja, den femte boken 🙂

Först lite spoilers om innehållet, men bara om den yttre handlingen: Andra världar/dimensioner. Mystiska kristaller som dyker upp överallt och avger främmande ljud. Déjà vu. Sidera som isdans, med en eventuellt amnesidrabbad Richard som förvirrad finne i huvudrollen. Glasögon. Lous lillebror Fulgor som åldras flera år under vad som verkar vara veckor. Lous mamma som specialist i topphemligt underjordiskt forskningslaboratorium. Dröm och verklighet som flyter samman (vilket kanske, eventuellt, vem vet, kan förklara en del av de andra sakerna).

Kort sagt, en extremt annorlunda bok jämfört med de tidigare; jag tyckte när jag läste Laser Ninja att den ändrade tonläge en smula men det var ändå bara en naturlig utveckling när Lou blev större, men Kristallåldern är någonting helt annat!

Lou - Kristallåldern kristaller

Men är det en bra bok eller inte, det är frågan?

Det är svårt att ge ett enkelt svar. Om det enda man vill är att läsa en till bok av samma typ som de föregående så är svaret ett tydligt nej; att läsa den här boken och förvänta sig en vardagligt humoristisk inkännande serie om en ung flicka kommer garanterat leda till besvikelse. Men om man inte har något emot en fragmentarisk, för att inte säga smått kaotisk, skildring av samma flicka som ännu lite äldre än sist där den splittrade verkligheten i det stora misstänkt väl matchar hennes lika splittrade liv i det lilla (med Rickards oväntade svek i sista boken, och hennes kluvna känslor visavi Tristan & Paul) så finns det mer att hämta här.

Jag tror (men kan inte garantera) att Neel medvetet valt att göra en så annorlunda och oklar bok för att Lou själv är förvirrad över livet så att verkligheten mer eller mindre brutit samman är inte så konstigt från hennes synvinkel. Lou! har alltid precis som titeln säger handlat om Lou, inte om andra (även om hennes mamma haft en stor roll) så det finns inget skäl att tro att det är annorlunda den här gången, så det yttre är bara en återspegling av Lous inre.

Men med det sagt så ska jag också säga att jag väldigt gärna skulle se en mindre spretig och mer fokuserad bok härnäst; kanske inte fylld av förklaringar till vad som pågår i Kristallåldern men med en tydligare tråd i vad som föregår i Lous liv 🙂

Som avslutning vill jag också tillägga att även teckningarna är betydligt vildare än tidigare. Många sidor ser ut som en naturlig fortsättning på den utveckling Neels illustrationer genomgått tidigare, men en del är tecknade i helt andra stilar med helt andra färgskalor och annan personteckning. Omväxlande, minst sagt, precis som hela boken som ofta känns som ett pussel där jag saknar både flera bitar och framförallt en bild av vad det ska föreställa (men med förhoppning om lite hjälp med pusslandet från nästa bok)!

Lou - Kristallåldern Gjord

»

  1. Dom här inslagen var alltid det sämsta i dom första böckerna, mammans dåliga Science-Fiction som helt oförklarligt blev en jättehit.
    Känns som att jag skulle vilja läsa denna men måste då först läsa om dom gamla. Och vad jag vill minnas var dom tre tidigaste inte speciellt bra (sämst då den första) men att dom två sista sen var ganska bra. Ja jag vet inte.

    Gilla

  2. Den verkar ju mkt bättre tecknad iaf! Slappare, enklare… mer i min stil än den tidigare spända kyle-baker-wannabe–stilen.

    Gilla

  3. Jag tror det är mkt möjligt att du skulle gilla Kristallåldern mer än de tidigare; jag kan inte din smak helt säkert men jag misstänker det 🙂

    Gilla

  4. Ja, det känns som minst 50% chans att jag skulle gilla det. Jag gillar ju när det blir weird men samtidigt så har jag inte så stort förtroende för Neel att skriva weird mtp de dåliga rymdoperainslagen som funnits i tidigare böcker.

    Gilla

  5. Som ett stort fan av David Lynch (Twin Peaks, Mulholland Drive), måste jag säga att L’âge de cristal tilltalade mig. Det är helt klart inte samma Lou som tidigare, och om det är nån form av skildring av hennes fragmenterade och splittrade inre eller om världen faktiskt har blivit övernaturlig mellan bok 5 och 6 är fortfarande ett mysterium, men likväl väcks funderingar och tankar kring livet och tillvaron – precis som i tidigare böcker. En kul grej jag inte kan släppa är att de är stammisar på restaurangen Logan’s, medan filmen ”Logan’s Run” heter just ”L’âge de cristal” på franska. Kanske en homage från Neels sida, men troligen inget sammanträffande.

    Gilla

  6. Ping: Pssst! | Simon säger

  7. Ping: Pssst! | Serienytt.se

  8. Ping: Lou ser tillbaka: Kojan | Simon säger

  9. Ping: Lou ser tillbaka: Kojan | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s