Spirou är så gott som unik i Sverige i och med att det är en komisk äventyrsserie i klassisk europeisk stil som fortfarande översätts och kommer ut i en upplaga avsedd för den stora allmänheten. Asterix lär fortsätta komma ut men den har en frekvens långt under Spirous, medan Lucky Luke som höll ut länge nu har lämnat Egmont och vad priset och distributionen kommer bli på dess nya förlag Albumförlaget återstår att se. Sen finns det förstås ströserier, som Smurferna (eller med den nya stavningen, Smurfarna) som fick en ny chans tack vare filmen. I övrigt är det tomt.
Det är intressant att fundera på varför Spirou hållit ut. Det finns givetvis flera orsaker, som just att den faktiskt kommit med nya album i stadig takt, men en starkt bidragande orsak är nog att den vågat förändras. Lucky Luke och Asterix ser ut som de alltid gjort förutom att de är sämre idag än de var när Goscinny levde (Asterix långt långt långt sämre) medan Spirou har fått nya författare och tecknare som vågat ändra på formeln. Resultatet har varierat men det viktiga är just att det har varierat 🙂
Tyvärr har inte de intressantaste Spirou-serierna kommit till Sverige, dvs Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, men å andra sidan var det via den serien som Fabian Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) först visade vad de gick för vad gäller Spirou. Och nu har deras tredje ”vanliga” Spirou-album kommit ut på svenska: I Vipers klor.
Först som sist skulle jag vilja säga att I Vipers klor är det svagaste av parets album. Zarkonerna anfaller hade underbara teckningar an den muterade djungeln runt Champignac och kändes fräscht jämfört med de närmast föregående albumen, och Den mörka sidan av Z hade en lika suggestiv miljö i skildringen av månens svarta yta. Mer problematiskt har det varit med manusen; Vehlmann är bra på detaljer och inte alls dum vad gäller personlighetsskildringar, men jag har aldrig läst någon serie av honom som haft en riktigt bra grundhistoria. De har alltid känts lite som en efterhandskonstruktion, som en nödvändig plafond för att fylla ut med de mer intressanta smådetaljerna. Det gäller Spirou, det gäller markisen av Anaon, det gäller Svart tomtebloss. Det är symptomatiskt att det bästa av Vehlmann jag läst är böckerna om Green Manor som består av korta serier istället för albumlånga diton. Eftersom I Vipers klor delar manussvagheterna och det den här gången saknas en mer fantasifull miljö känns albumet lite tråkigare eftersom Yoann inte får briljera.
Men det finns bra saker i den här historien med, framförallt att Vehlmann & Yoann nu känns varma i kläderna och definitivt vågar göra sin egen Spirou utan att det känns som en sämre kopia av tidigare serier. Här fortsätter kritiken av den globala kapitalismen med dess ultrarika representanter som vi såg en början på häromsistens. Spirou blir lurad att skriva på ett kontrakt där han i princip blir en slav; en rik och bortskämd slav men maktlöss efter att ha skrivit över rätten till Spirou-karaktären på en halvgalen magnat. För i den här versionen av serien Spirou är Spirou precis som Tintin ursprungligen både en äventyrare som är med om allt det vi läser i serien och en kändis eftersom alla i serien läser samma seriealbum som vi i den riktiga världen (om det här var en superhjälteserie skulle jag nu kunna prata om vilket parallellt universum serien utspelar sig i…). Det finns flera metaskämt också när andra kända hjältar som Läderlappen och Indiana Jones dyker upp i lätt igenkännliga karikatyrer.
Spirou, Nicke, Sickan (som är en vanligtvis underutnyttjad karaktär som den här gången åtminstone får en någorlunda viktig roll) blir alla tvungna att fundera på vad som är rätt och fel och de delarna fungerar fint. Men de mer civilisationskritiska delarna känns mer malplacerade ; för mig känns det lätt respektlöst när någon sida eller två ägnas åt att skildra ett förtryckt och fattigt folk som med risk för livet försöker fly i båtar för att sedan snabbt glömmas bort när Spirou et al fortsätter med sina äventyr. Om man ska ta upp allvarliga ämnen tycker jag att man antingen måste ta dem mer på allvar eller låta dem vara en naturlig del av bakgrunden istället för att som här sätta dem i förgrunden i några rutor och sen prompt ignorera problemen.
Så en del kritik har jag men jag är absolut glad att Egmont fortsätter översätta Spirou. För min del skulle albumen kunna bli lite dyrare också om det skulle innebära att fler europeiska serier gavs ut, men det ser knepigt ut med den saken 
Simon säger 
Kul att höra! Och nu har ju t o m de där special-albumen börjat komma ut på svenska; otroligt men sant 🙂
Och liten kommentar till Smutstiteln, såhär ett år i efterhand: det stämde med The Last Days…, det var en riktigt bra serie. Recension finns numera här på bloggen men kan inte länka just nu, alltför knöligt med mobilen, men det är bara att klicka på Vehlmann-taggen härovan så bör den dyka upp.
Även nästa Spiroualbum kommer att översättas till svenska, dvs det som blir svenska Spirou 53.
Litet sidospår då jag bara läser Franquins Spirou men Vehlmann glänser till ibland som i Green Manor som du nämner men hans The Last Days of an Immortal är en mycket läsvärd sf-serie.
För övrigt så verkar det finnas en köpstark kundkrets för Spirou för det senaste albumet blev något dyrare än de tidigare men jag ställer mig tveksam till om att det finns en marknad för europeiska serier översatta till svenska, i alla fall inte om det inte är ett lika inarbetat varumärke som Spirou.