Hur man massakrerar en bok: Ender’s Game

Postat den

Ender's Game - cover

Innan jag börjar med dagens serierecension, några ord om författaren Orson Scott Card som råkar vara en av de där knepiga författarna som kan skriva ruskigt bra böcker men som samtidigt kan ge uttryck för lika ruskigt usla idéer IRL. När det gäller det senare så blev Card nyligen uppmärksammad i serievärlden efter att ha blivit anlitad av DC för att skriva Stålmannen, men när några läsare påpekade hur Card har uttalat sig om homosexuella och annat så drog DC öronen åt sig. Och man ska kritisera Card hårt för vad han sagt och säger; när han uttalat sig i frågor som homosexuellas rätt att gifta sig tar tyvärr hans mormonska bakgrund över och han visar sig vara deprimerande trångsynt.

Själv drar jag definitivt långt åt hållet att man ska skilja på person och verk, och som sagt har Card skrivit några science fiction-romaner som jag skulle säga är bland de senaste decenniernas allrta bästa. Men därmed inte sagt att de som kritiserade DC för att vilja anlita Card hade fel; det här är frågor som jag själv tycker inte har några tvärsäkra svar.

Nog sagt om Cards bakgrund, nu till serierna jag läst. Det handlar närmare bestämt om de cirka 50 tidningar som Marvel gett ut de senaste åren som utgör en serieversion av Cards mest kända romansvit: Den om Ender Wiggin vars första volym heter Ender’s Game.

Jag gav mig i kast med serierna utan större förhoppningar eftersom jag normalt inte gillar serieversioner av böcker (eller bokverserioner av serier, eller filmversioner av böcker, eller serieversioner av filmer, eller…) men jag tänkte att det dels kanske kunde passa som hängmatteläsning (jag har varit på semester några veckor, därav de fåtaliga uppdateringarna här 🙂 ) och dels kunde vara intressant att läsa en tolkning av boken lagom till att Hollywood släpper filmversionen senare i år.

Ender's Game - Insekter

Gigantiska insekter som inte på något sätt påminner om en billig specieleffekt med människor i maskeradkostymer

De knappa 50 tidningarna består av en samling korta miniserier och enstaka lösnummer. De flesta håller sig till en roman <-> en miniserie och ett lösnummer <-> en novell, men en del material här är nytt: Card har varit med som rådgivare men även släppt ifrån sig en del information om vad som komma skall i romanväg.

Det är flera olika manusförfattare och tecknare bakom serierna men ärligt talat lyckas ingen av dem något vidare och de flesta är rent ut sagt katastrofala. Om vi börjar med manuset så lider serierna mycket av att en hel del som gör romanen Ender’s Game så bra (för det är den som är pärlan i boksviten; mer om romanerna längre ner) helt tappas bort: Enders tankar som bär upp romanen försvinner här fullkomligt när det bara blir fråga om att redovisa den yttre handlingen i bild. Här hade det behövts antingen en tecknare som klarat av att skildra det komplexa inre livet hos huvudpersonen utan att behöva förklaringar alternativt en manusförfattare som vågat sig på en mer okonventionell skildring, typ att faktiskt ta med åtminstone en del tankar i texten. Men serierna är extremt strömlinjeformade för att verka som vilken actionserie som helst så att läsa serien när man redan läst böckerna känns som att läsa en torr redogörelse i punktformat över vad som händer. I strömlinjeformningen ingår förstås också sådant som att plocka bort det som gudbevars inte kan finnas med i en serie, som den för mig centrala sekvensen när Ender studerar hur en viktlös och naken Dink Meeker kopplar av i stridsrummet. Marvel-serie? Bort med den helt oskyldiga nakenheten, men kom ihåg att inte ta bort något av våldet.

Sen var det ju teckningarna ja… De flesta av serierna har unga barn i huvudrollerna och som alla vana serieläsare vet är just teckningar av barn någonting som tecknare åt det realistiska hållet kan ha stora problem med. Ta till exempel den ypperliga ursprungliga Modesty Blaise-tecknare Jim Holdaway som vanligtvis tecknade gudomligt snyggt men när det skulle vara barn med framstod han som en amatör. Här har vi en drös tecknare som alla ser lika amatörmässiga ut, med barn som ser ut som missbildade vuxna, barn som alla ser identiska ut, barn som det är omöjligt att avgöra hur gamla de är vilket är mycket sorgligt då poängen ibland är exempelvis hur liten och utsatt ett barn som är flera år yngre än alla andra kan känna sig. Inte för att teckningarna i övrigt är något att hurra för men barnskildringarna är det näst sämsta med illustrationerna, och på tredje plats från slutet sätter jag det faktum att en tecknad serie är så oerhört mycket sämre på att visuellt skildra striderna i Enders skola; efter att ha läst böckerna framtår de som glasklara och mycket precist skildrade, i stil närmast liknande filmen Tron, men i serierna är de närmast obegripliga i sin gyttrighet.

Det allra sämsta är de patetiska försöken att rita utomjordingar. I böckerna finns det två utomjordiska intelligenta raser som spelar viktiga roller: Insekterna och pequeninos. När det gäller de förstnämnda så lyckas tecknare få dem att se ut som människor i illasittande Halloween-dräkter och det faktum att de i böckerna beskrivs som så svårhanterliga för människorna att umgås med och att förstå på grund av deras mycket avvikande yttre tappas helt bort. Men det är etter värre med pequeninos där en mycket viktig del av de senare böckerna handlar om hur oerhört annorlunda de är jämfört med människorna vad gäller sexualitet och livsform, så när jag här får se hur deras samhälle består av små stugor som tagna från godtyckligt land på Jorden och hur fruarna har kjolar så var jag tvungen att lägga ifrån mig min padda ett tag, så deprimerad blev jag…

Ender's Game - Pequininos 1

Utomjordisk bebyggelse…

Ender's Game - Pequininos 2

… och utomjordiskt klädmode för kvinnor

Så nej, läs för allt i världen inte serierna. De som klarar sig en smula bättre (dvs de som bara är inte något vidare men inte katastrofala) är de som Mike Carey har skrivit, och han har också haft lite bättre tur med tecknarna som åtminstone gör äldre barn lite längre än yngre barn, även om de fortfarande ser precis likadana ut. Om man av någon anledning måste läsa några av de här serierna så läs dem. Men det är klart, eftersom hans serier är helt obegripliga om man inte läst de andra så ska man nog låta bli om man inte måste måste läsa något 😉

Till sist också några ord om till om böckerna. Utöver den misshandel av boken Ender’s Game som serierna utgör så har även Card själv hjälpt till att underminera romanen. Från början var Ender’s Game en novell som Card utökade till en roman; det är en roman som jag helhjärtat rekommenderar till alla läsare, oavsett vad man tycker om science fiction. Den är en läsupplevelse utöver det vanliga och jag har lånat ut/gett boken till flera vänner som alla har älskat den, även de som aldrig annars läser sf. Efter Ender’s Game skrev Card fyra ytterligare romaner om Ender som även de är läsvärda, även om de är en helt annan slags litteratur. Jag tycker om dem men vet många som ogillar dem eftersom de så starkt avviker från stämningen i den första. Men sen exploderar romanstrukturen när Card började skriva nya böcker som utspelar sig parallellt med de tidigare och berättar vad som ”egentligen” hände. De är välskrivna men ytterst onödiga, och de lider av att bara köra samma historia i repris alldeles för många gånger och av ett nästan löjligt överflöd av barn där det ena är genialare än det andra. Så på sitt sätt bra romaner men de skulle aldrig ha blivit skrivna.

Att Card sen inte heller verkar vara så där värst bra på seriemediet, åtminstone av vad som framgår av hans Laddertop, gör förstås inte serieversionen av Ender bättre. Summa summarum är Ender’s Game ett mästerverk, trots Cards och andras (snart även Hollywood utgår jag ifrån) försök att desavouera den. Bara så ni vet!

Ender's Game - Spel 1

Ender's Game - Spel 2

Tro’t eller ej men i romanen är det helt uppenbart vad det här spelet går ut på och hur Enders taktik besegrar den äldre motståndaren. Här? Not so much.

PS. Bara några ord om det som kanske faktiskt var det intressantaste med Ender-serierna: Miniserien Battle School har förärats en fan edit som kanske inte är hundraprocentigt lyckad men åtminstone ovanlig och ambitiös. Någon som kallar sig eithinan har omredigerat alla de fem numren så att de blir helt annorlunda när man läser dem elektroniskt. Sidorna har klippts ner, rutor har lagts till, tonats om, upprepats; att läsa den här versionen påminner en del om de hemska försöken med ”animated comics” som bland annat Marvel försökte locka med för många år sedan men utan dessas jobbiga rörelser och ljudeffekter. Här är det helt stillastående sidor som gäller men snitsigt presenterade. Det räcker inte för att göra serien bra men det gjorde att jag faktiskt var intresserad när jag läste den här miniserien, något jag inte kan säga om någon av de andra. Så googla på typ Ender’s Game Battle School Widescreen så kan ni nog hitta någon torrent som innehåller den här speciella versionen; den finns givetvis inte att få tag på officiellt. DS.

»

  1. Retards. Har alltid föreställt mig pequeninos mer som Terrians i Earth 2, och insekterna gåt mot Starship troopers. Vaddå grisar =/

    Gilla

  2. Tycker de ser ut som Teenage Mutant Ninja Piggies, ungefär 🙂

    Gilla

  3. Va trist jag som sett fram emot att läsa dessa nån dag…

    Ja riktigt fula och tråkigt ritade aliens…

    Gilla

  4. Ping: En till misshandlad science fiction-klassiker: Citizen of the Galaxy | Simon säger

  5. Ping: En till misshandlad science fiction-klassiker: Citizen of the Galaxy | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s