Mea culpa: The Bellybuttons

Fem album in i serien The Bellybuttons (Les Nombrils i det franska originalet) är det bara att erkänna att jag hade fel när jag efter att ha läst de första två avfärdade den som ett misslyckat försök att blanda komedi och mobbning. Det enda som återstår är att förklara varför jag nu tycker mycket bättre om den, trots den mycket cyniska tonen (som fortfarande finns kvar) 🙂

Det som gjorde att jag hade så svårt för serien var att den var så obönhörlig: Varenda gång någonting potentiellt bra finns i Karines liv så förstörde hennes ”vänner” Jenny & Vicky det, allt från eventuella pojkvänner till andra vänner som visar sig omedelbart överge Karine så fort J&V intresserar sig för dem. Det kändes alldeles för hopplöst och jag blev närmast deprimerad över att läsa. Teckningarna var faktiskt rätt bra men även de mobbade Karine, om nu teckningar kan sägas mobba någon.

Men det som gör att serien nu känns intressant när jag läser den är att karaktärerna faktiskt utvecklas. Karine får mer ryggrad och blir bättre på att ignorera eller till och med säga emot när J&V är alltför jävliga, och genom små glimtar från deras hem får man också mer förståelse för varför J&V är som de är (Jenny lever med en gravt alkoholiserad mamma och småsyskon hon måste ta hand om, Vicky med stor press hemifrån). Inte för att The Bellybuttons någonsin blir en socialrealistisk serie, allting skildras fortfarande från den humoristiska sidan oavsett hur allvarligt det är, men den djupare förståelsen gör att det går lättare att ha överseende för mig som läsare med J&Vs handlingar, och därför fungerar åtminstone för mig humorn betydligt bättre.

En annan sak som jag också uppskattar är att J&V visar att de trots allt bryr sig lite om Karine ändå och inte bara ser henne som en praktisk bekantskap som kan hjälpa dem med läxor eller genom kontrastverkan få dem att verka ännu mer åtråvärda. Inte för att de någonsin lär bli några större altruister men när Karines pojkvänsproblem visar sig vara större än man kunnat tänka sig försöker de verkligen hjälpa henne. Helt inkompetent hjälp, förvisso, men intentionen är god!

Sen gillar jag såpoperainslagen som dyker upp allteftersom, med en handling som sträcker sig längre än de en eller två sidor som episoderna i albumen består av. De gör precis som de andra inslagen jag nämnt att jag bryr mig mycket mer om karaktärerna och att de får en större tyngd.

Slutligen vete tusan om förbättringarna skulle räckt till om inte Karine efter fem album hade förändrats så mycket som hon gjort. En del är vanligt tonårstrots, en del att hon mognat, och tillsammans gör det att hon nu känns som en äkta person snarare än en klichébild som det skojas med. Klichéer finns det fortfarande gott om i serien men nu används de på ett bra sätt istället för att som jag tyckte i början på ett dåligt.

Summa summarum är The Bellybuttons nu en serie jag kan rekommendera som en bra komisk skildring av tonåringar med allvarligare bitar här och där. Själv ser jag fram mot den sjätte boken som ska komma ut i Frankrike i höst; jag hoppas att den snart finns översatt till engelska 🙂