Suck. Stor suck. Bunny Drop 5-9

Postat den

Bunny Drop 9 coverFör några veckor sedan skrev jag om hur mina känslor för serien The Bellybuttons ändrats till det bättre efter att jag läst mer av den. Det var en trevlig förändring. Idag ska jag skriva om  hur mina känslor för serien Bunny Drop har ändrats efter att jag läst de avslutande böckerna. Det var inte en trevlig förändring.

Allra först vill jag säga att vad gäller Bunny Drop 1-4 så är det en suverän serie om hur en ensamstående Daikichi en dag adopterar sin lilla släkting Rin. Läs mer om vad jag tyckte här. När jag sen läste bok 5 som hoppar fram tio år i handlingen tyckte jag den inte heller var så dum, även om den kändes onödig eftersom historien gärna kunde ha avslutats i och med bok 4.

Föga anade jag vad som väntade i de avslutande böckerna 8-9.

Nu blir resten av inlägget en SPOILER för jag måste avslöja hur serien slutar, så för den som vill läsa serien med bibehållna överraskningar är det bäst att sluta läsa nu.

Efter att Daikichi uppfostrat Rin från mycket liten flicka till en ung kvinna (dvs i övre tonåren) avlutas Bunny Drop med att de två bestämmer sig för att gifta sig och skaffa barn. Visst har framförallt Daikichi sina dubier innan han går med på det eftersom han tycker det skulle kännas konstigt eftersom han alltid sett henne som sin dotter men han går till slut med på det. WTF?!?

Det här känns så fruktansvärt osmakligt och lika fruktansvärt onödigt för en så bra serie som Bunny Drop ändå är. Att försöka presentera det här som en slags romantisk upplösning på serien är en katastrofalt usel idé. Daikichi som hela tiden framställts som en person som visserligen ibland kan sakna initiativförmåga när det gäller relationer men samtidigt en person med stor moralisk hållfasthet som tagit sig an Rin, de sociala problemen till trots, visar sig alltså plötsligt vara en uppgiven man som inte ens orkar protestera mot en sån idiotisk idé mer än ett litet tag; efter det anpassar han sig bara helt ryggradslöst och med utstrålningen att det nog ändå är lite praktiskt ändå eftersom de ju känner varandra så bra. Rins roll har jag mindre problem med för i tonåren är det lätt att få alla möjliga mer eller mindre bra idéer när det gäller kärlek; det är de vuxnas roll att se till att det inte går överstyr.

Bunny Drop - Föräldrakänslor

Att sen hela avslutningen dessutom känns påklistrad och hafsigt hopkommen, som med den deus ex machina-artade förklaringen varför de kan gifta sig trots att de borde vara släkt, gör inte saken bättre men det är ändå en bagatell i sammanhanget.

Om någon skulle be om rekommendationer på bra manga skulle jag väldigt gärna säga Bunny Drop 1-4 men jag vet inte om jag skulle göra det i praktiken. Den delen av berättelsen om Daikichi och Rin är som sagt väldigt bra men jag har svårt att frigöra mig från min avsmak för avslutningen och tyvärr smittar det av sig på inledningen också. I teorin vill jag göra skillnad på skaparen och verket, men i praktiken går det inte alltid. Det är lite grann som med Woody Allen vars filmer jag inte klarar av att se efter hans förhållande med Soon-Yi Previn men lyckligtvis var jag inte så förtjust i hans filmer innan heller 😉

 

PS. Vad gäller filmregissörer är jag inte konsekvent. Jag älskar flera av Roman Polanskis filmer (Vampyrernas natt är en av mina absolut största filmfavoriter) trots att jag vet att hans privatliv lämnar väldigt mycket övrigt att önska. Jag tror att det beror på att jag tycker att hans filmer är så bra när jag ser dem att jag helt glömmer bort vem som står bakom. Men att han kan göra fantastiska filmer innebär förstås på intet sätt att han kan ursäktas för det onda han gjort utanför sitt jobb. DS.

PPS. Det finns en bok 10 också som är en slags epilog; den har inte kommit på engelska ännu men den ska dyka upp. Jag har inga som helst förväntningar på att den kommer få mig på andra tankar utan räknar kallt med att den antagligen kommer göra mig ännu mer upprörd. Depp. DS.

»

  1. Vad trist! Jag har precis köpt volym 1, och tyckte den var jättebra.

    Osmakligt var rätta ordet!

    Känner ingen lust att köpa något mer av serien nu…

    Gilla

  2. Mm, jättetrist verkligen 😦 Och ändå är serien fantastiskt bra, nummer 1-4, och t o m 5-9 är på många sätt bra de med. Men jag kan bara inte komma över giftermålet…

    Det var någon annan serie jag recenserade för något år sedan av Adachi där en fosterpappa gifte sig med adoptivdottern. Lika osmakligt där med. Suck, som sagt.

    Gilla

  3. Jag fick tyvärr slutet spoilat för mig när jag bara hade läst 1:a delen av serien, så jag kommer aldrig få en möjlighet att läsa den och se hur jag skulle tycka, men jag är i princip bombsäker på att jag skulle ha lagt sista delen direkt i pappersinsamlingen. Fy tusan, vad i hela världen fick Unita att tycka att detta var en lämplig avslutning på en serie med detta tema?

    Tyvärr är det inte helt ovanligt att hitta liknande teman i shoujomanga och för den delen västerländsk ungdomslitteratur. Jag har råkat ut för serier/böcker där trassliga kärlekstrianglar löser sig genom att den som blir över (oftast en kille) gifter sig med barnet till den/de personer hen var olyckligt förälskad i. Jag tycker att det är otroligt problematiskt.

    Dock måste jag ändå säga som jag alltid gör, vad gäller manga, och det är att manga är den nisch där man måste vara som mest beredd på att inte gilla slutet. Nästan alla serier blir antingen abrupt avslutade, eller så rinner berättelsen ut i sanden när de dragits ut i all oändlighet. Så för manga så är det alltid vägen fram till slutet som är det man ska bära med sig.

    Det jag vill säga är att ibland får man sudda bort dåliga inslag i en manga från sitt minne och bara njuta av det som var bra.

    Gilla

  4. Jag blev inte misstänksam förrän den hoppade 10 år framåt i tiden men då började jag ana ugglor i mossen :-/

    Och sant, inte alltför ovanligt tema lite här och där. Själv är jag en sf-fan också och jag plöjde bland annat allt av Heinlein tidigt. Jag gillade honom då och gillar honom fortfarande men numera med stora brasklappar, som att det är ett väldigt vanligt tema hos honom att huvudpersonen (man) gifter sig med sin typ dotter-dotter-dotter efter diverse rymdfärder med tidsförskjutningar eller efter tidsresor. Hmmm.

    Gilla

  5. Wtf!
    Daddy Longlegs lever kvar än i dessa dagar alltså!
    Nej jag måste säga att Bunny Drop är en usel serie.
    Sen får folk väl göra som dom vill… det är en stor skillnad mot att göra en usel serie jämfört med Polanskis ganska påtagliga och konkreta övergrep i verkligheten.

    Gilla

  6. Absolut, är ju inte jämförbart med övergrepp i verkligheten! Men jag är ändå fruktansvärt besviken på att det blev en Pappa Långben av serien för den var så bra innan. Snyft 😦

    Gilla

  7. Kanske detta kan vara en läxa? Man gillar första Bunny Drop och ser den lite som wish forfillment. Att helt plötsligt få en familj trots en tillvaro som tycks lite trasig.

    Sen kommer straffet i dom senare böckerna!

    Btw… Rin är Daikichis moster, eller nåt sånt, eller hur?

    Gilla

  8. Straffet mot läsaren dvs

    Gilla

  9. @Sandra: Well, Rin är Daikichis moster. Åtminstone fram till deus ex machinan i sista boken där det visar sig att det inte stämmer, det var bara någonting Rins mamma lät föra upp i famlijeregistret. Så de är inte släkt, egentligen.

    Inte för att det spelar minsta roll förstås; det är inte blodsbandet som är det viktiga utan uppväxten. Vad gäller det sunkiga slutet alltså!

    Gilla

  10. Ja jag håller med dig Simon

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s