Helter Skelter

Postat den

Helter Skelter cover

Punk.

Det var det första ordet jag tänkte på efter att ha läst klart Kyoko Okazakis Helter Skelter, en ny bok utgiven av Vertical Inc. som sin vana trogen letar upp de mer ovanliga serierna från Japan. Inte för att Helter Skelter handlar om punkmusik, har punkare i huvudrollen, eller har någon som helst anknytning till punkrörelsen, men för att den var en så underbar blandning av idéer, hantverksskicklighet, amatörmässiga inslag, och dessutom fylld av rå energi.

Liliko är en superstjärna. Hon är en fotomodell, hon är med i filmer och tv-serier, men framförallt är hon en idol som älskas av alla och envar för sitt utseendes skull. Själv känner hon sig pressad från alla håll och är nära sammanbrottet, både mentalt och kroppsligt eftersom hennes utseende är resultatet av operationer och droger som bryter ner hennes kropp. Både bildligt och bokstavligt håller hon på att gå i bitar.

Helter Skelter - Inre monolog

Andra personer i dramat är:

  • En polis som utreder kliniken hon besökt för deras användning av olagliga metoder som stulna organ mm. Samma polis är också ett stort fan av Liliko, snudd på en stalker.
  • Idolföretagets chef som är den som styr över Lilikos liv i minsta detalj, och som genom Liliko försöker återskapa den som hon själv var många år tidigare.
  • Kin, mästermakeupartisten som är en av de få som vet hur Lilikos kropp skapats. Han är den enda som kan få Liliko att se ut som hon är tänkt när problemen hopar sig.
  • Hada, Lilikos personliga manager som är helt utan auktoritet. Istället för att hjälpa till att styra upp Lilikos liv blir Hada styrd av Liliko och binds samman med henne i en relation med rikliga inslag av S/M och annat.

Helter Skelter använder sig inte precis av något finlir i sitt berättande. Precis som i Lychee Light Club, en annan men mycket mycket sämre manga utgiven av Vertical Inc., är det Grand guignol för hela slanten. Liliko tänker inte gå under i tysthet utan försöker istället dra ner alla andra hon kan. Rivaler ska misshandlas så att deras attraktionskraft försvinner, och sina närmaste (dvs Hada och hennes pojkvän) kan det gärna gå åt helvete med; allt så att hon åtminstone känner att hon lever medan undergången nalkas.

Helter Skelter - Rival

Det här låter förstås som om Liliko bara är ett underhållande monster. Men det som gör att Helter Skelter är bättre än underhållning för stunden är att Liliko ändå får min sympati. Visst är hon bitvis monstruös men det är också väldigt tydligt att det är samhället som drivit henne därhän. Fixeringen vid utseende, hennes antagligen befogade rädsla att den dag hon inte längre ser lika plastartat perfekt ut kommer ingen längre bry sig om henne, känslan av att eftersom hon numera ser så bra ut struntar alla i vem hon är som person eftersom hennes yta är så mycket viktigare (m a o likheter med nyss recenserade Fridas resor som också utspelar sig i fotomodellsbranschen); allt har drivit på henne att bli den hon är. Hon är själv helt medveten om hur hon hamnat där hon är, men det gör inte att hon kan bryta sig loss. Det är redan försent, hon är på en väg utan återvändo.

Sen är det också det där med de bisarra inslagen. Som epilogen på slutet som är extremt konstig och oväntad, men på ett roligt sätt. Att den hintade fortsättningen nog aldrig blir av (Kyoko Okazaki råkade ut för en olycka strax efter att Helter Skelter avslutats och är fortfarande, många år senare, inte frisk) är lite synd eftersom jag ärligt talat inte har en aning om vad den skulle handlat om 🙂

Summa summarum en mycket udda och spretig läsning ofta helt utan styrsel, späckad med samhällskritik,  sex (kinky men samtidigt fylld av tristess), och en livsleda laddad med förtärande energi. Good stuff!

Helter Skelter - Illo

En av Okazakis ensidesillustrationer från boken; jag tycker den ganska bra fångar stämningen

»

  1. Kul att Helter Skelter har kommit i översättning! Hade på känn att den skulle dyka upp på förlagens radar när det gjordes en filmversion för några år sedan. HS är en av de mest provocerande serier jag har läst i mina dar, och jag tycker att det är en av Kyoko Okazakis bästa verk. Likt dig sörjer jag att hon inte fick en chans att skriva klart serien, men den håller ju som ett fristående verk ändå.

    Kyoko Okazaki är alltid det första exemplet jag tar upp när jag berättar för folk om hur man hittar några av de bästa och mest spridda exemplen på japansk modern feministisk diskussion. Hennes teckningar är i mina ögon mest en ursäkt för att kunna få ha provocerande, men viktiga, konversationer med den publik som främst konsumerar manga. Man kan se många verk av och för en äldre kvinnlig publik som har en liknande stil, så det tycks även ha blivit något av en trend just för den sortens serier som Okazaki och hennes kollegor skrev att använda denna spretiga, skissartade stil.

    För övrigt var Moyoco Anno en gång i tiden Okazakis assistent, så hon har fostrat en värdig avtagare tycker jag. Olyckan hon råkade ut för var för övrigt att hon blev påkörd av en full bilist (tror det var en smitningsolycka dessutom), så hon är i princip helt förlamad, men vid medvetande, enligt vad jag lyckades utröna när jag nystade i saken för många år sedan).

    Om Vertigo ger ut även River’s Edge någon gång i framtiden kan jag även rekommendera den.

    Ursäkta lång utläggning. (^_^;)

    (Upptäckte att jag kan kommentera via mitt twitterkonto! Yay!)

    Gilla

  2. Då håller jag tummarna för River’s Edge också för jag läser väldigt gärna mer av Okazaki. Plus att jag ska leta reda på lite mer av Anno, jag tyckte ju om hennes Sakuran (jag hade glömt bort henne innan du påminde mig).

    Långa utläggningar = mycket uppskattat, precis som dina långa recensioner när de blir av 😉

    Gilla

  3. Se om du kan hitta Annos första serie i engelsk översättning, Happy Mania. Det är fortfarande min favorit. Många gillade dock Flowers & Bees mer, men jag fastnade inte riktigt för den vill jag minnas. Sugar Sugar Rune älskade jag, men läste av någon anledning inte klart den. Det är en förvånansvärt mångbottnad magisk flicka-serie.

    Vi får väl se om jag kommer igång med bloggen igen. ^^;;

    Gilla

  4. Jag har åtminstone någon del av Happy Mania hemma så den /dem ska jag läsa om; jag kommer ärligt talat inte ihåg någonting från serien 🙂

    Gilla

  5. Ping: Årskrönika 2013: Serierna | Simon säger

  6. Ping: Pink | Simon säger

  7. Ping: Pink | Serienytt.se

  8. Ping: In Clothes Called Fat | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s