Volleyboll+superkrafter=Mara

Postat den

Mara 1 - Cover

Krigstillstånd råder i en framtida värld där det enda som förenar är sport och sportstjärnor. Störst av dem alla är Mara Prince, en ung kvinna som växt upp på ett barnhem men nu är en idol som volleybollspelare, med sponsorkontrakt värda miljarder. Men mitt under direktsändningen av en match rör sig Mara plötsligt snabbare än vad kameran kan fånga och alla, inklusive Mara själv, undrar: Vad hände?

Så börjar Brian Wood (manus) och Ming Doyles (teckningar) sex nummer långa miniserie Mara. En bra inledning som fick mig att bli sugen på att läsa de nästkommande numren för det kändes som om serien kunde fortsätta nästan hur som helst. Och så mycket tråkigare därför att se att slutet inte alls lever upp till början :-/

Mara - Acceleration

Mara accelerar

Generellt sett är Mara en serie av ett slag jag uppskattar: Den är enkelt berättad, rakt på sak, och i och med det begränsade omfånget kan den berätta sin historia snabbt och obönhörligt och sen är det inte mer med det. Problemet är egentligen det sista numret, det avslutande.

Fram tills dess har seriens rättframma handling känts helt naturlig, med en Mara som först blir rädd för förvandlingen hon genomgår för att sedan långsamt acceptera den för att till slut ta det som självklart att hon tagit nästa steg i utvecklingen. Hon är den nya människan, den förbättrade versionen, den som är framtiden, och det medför att hon slutar tänka på sig själv som en del av mänskligheten (tänk Dr Manhattan, ungefär).

Att hon mycket temporärt annekteras av militären är ett typiskt inslag i en sån här historia men Wood & Doyle klarar av den delen berömvärt effektivt; 12 sidor, sen är det över. Alltså hoppades jag på ett liknande slut, dvs ett effektivt dito.

Men tyvärr växlar serien spår i sista kapitlet. Plötsligt ska det tryckas in filosofi som känns mycket malplacerad och ett ärligt talat känslopjunkigt slut som inte alls tilltalar mig. Jag får intrycket att Wood & Doyle har fått för sig att de ska skriva Stor Konst med ett Budskap istället för utmärkt underhållning, och det klarar de inte alls av. Den koncentrerade fokusen tappas helt bort och istället för att Mara blir en serie jag kommer ihåg som liten men naggande god kommer jag nog knappast komma ihåg några detaljer av den om ett tag. Som sagt, tyvärr, för det här var på god väg att bli en liten trevlig bok att rekommendera.

Avslutningsvis också några specifika ord om teckningarna. Doyle tecknar stelt här, inte tu tal om den saken, men det fungerar förvånansvärt väl och ger serien en egen stil. Men jag måste få klaga på en specifik detalj: Officerarnas uniformer har den gräsligaste designen jag sett i serievärlden sen Jim Lees nya Stålmannenkläder såg dagens ljus. Kanske till och med snäppet värre och det är illa. Mycket illa! 😉

Mara - Uniform

Den fruktansvärda lilla uniformsjackan! Och ni skulle bara se hur hela uniformen ser ut framifrån!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s