Höstskräck: Blodsband

Postat den

Viktor Kasparsson Blodsband - Omslag

Aomanjuskogen kommer ut regelbundet varje höst men det finns det fler serier som gör; för tredje oktobermånaden i rad ger Albumförlaget ut en ny bok med Dennis Gustafssons ockulta expert Viktor Kasparsson. 2011 års Skräckens Ängel var en riktig fullträff där vi fick se hur Kasparsson först drogs in i det ockulta mysterierna, medan 2012 års Spöket på Hotell Vega var en mycket lugnare historia med mindre ren skräck och mer knivig detektivhistoria.

I år heter boken Blodsband och den drar mer åt Skräckens Ängel-hållet vilket jag gillar; hotellhistorien var inte alls dålig men jag föredrar tydligen Viktor Kasparsson när det är mer desperation och nerverna utanpå som gäller.

Blodsband utspelas sommaren 1925 i Hälsingborg, direkt efter Spöket på hotell Vega, och Kasparsson har fortfarande inte helt hämtat sig psykologiskt efter traumat i Skräckens Ängel och fysiskt efter hotellet. Men han har börjat intressera sig mer för omvärlden och när han känner sig uttråkad i sin sjukhussäng promenerar han ner förbi obduktionssalen där tjänstgörande obducent precis fått in ett nytt lik: Liket efter Jonas Banér, ledare för det växande nationalistiskt partiet Nordfront, och ett lik som har delvis förtärts av råttor.

Råttorna, Nordfront, obducenten, Kasparsson spelar sedan alla viktiga roller i Blodsband där historien grenar sig bakåt i tiden, och där det finns gott om svaga karaktärer som begår grava misstag men där mina sympatier ändå finns hos alla, även de som är uppenbart onda; det går att tycka synd om en genuint obehaglig person på grund av vad hen varit med om, och samtidigt tycka att hen måste stoppas från att göra det hen gör. Historien är skrämmande även om den mer kaosartade Lovecraft-liknande stämningen som fanns i Skräckens Ängel inte finns här; i Blodsband finns en tydligare förklaring till vad som händer. Vad man tycker är läskigast är nog individuellt: Kaos, antydningar, delirium eller en mer realistisk, förklarande stämning*.

Kasparsson själv fortsätter sin personliga utveckling. I Skräckens ängel drogs han in i händelserna utan egen förskyllan, i Spöket på Hotell Vega undvek han inte att dras in, och här söker han själv upp faran (även om det delvis beror på att han inte bryr sig om hur det ska gå för honom själv, skakad som han fortfarande är efter vad han varit med om). Det är fortfarande långt kvar till den självsäkre utredaren som vi såg i en del av episoderna i Viktor Kasparsson Makabra Mysterier men fröna är nu sådda.

Det finns mycket att tycka om i Gustafssons serie, som den härligt brun urringa färgskalan som för min del passar perfekt till tiden serien utspelas i, det faktum att boken innehåller tydliga kapitel med både namn och titelsida (vilket är ovanligare än man skulle kunna tro när det gäller serier skapade direkt för bokpublicering), de fint skildrade tidstrogna karaktärerna som nationalisterna, socialisterna, överklassen här, och annat.

Vad jag fastande för i detaljväg just den här gången var två saker: Den fyra sidor långa prologen som sparkar igång boken på ett förträffligt sätt, och Hektor Vargas slutscen när en kliché till handling utförd av en kliché till man ligger nära till hands men istället visar sig även Varga ha fler än en sida.

Viktor Kasparsson Blodsband - Råttor

* För min del är det Lovecraft; få saker kan göra mig lika mörkrädd som den typen av suggestiva antydningar om saker vi inte kan se. På liknande sätt finns det en hel noveller av till exempel Philip K Dick som jag får rysningar av; han skriver helt annorlunda än Lovecraft men utnyttjar ofta glidningar i verkligheten fruktansvärt effektivt. Upon the Dull Earth = jag får gåshud bara jag tänker på den, som nu. Huvaligen!

»

  1. OT, men Lovecraft är en sorts skräck jag gillar—slashers och mänskliga mördare är det inte, eller kräver en mycket skicklig hand såsom återfinns hos Poe. (Skvallrande hjärtat och framförallt Amontillado-flaskan är helt underbara, Svarta Katten lite för mkt.)

    Spara dessa VK-album Simon tills jag är lite piggare på skräck!
    Även om jag just nu såg klart höstens andra skräckfilm, Let Me In (där Ginger Snaps var den första).

    Gilla

  2. Jag är nästan helt ointresserad av skräck m mänskliga mördare/slashers; övernaturligt ska det vara! 🙂

    Gilla

  3. Ping: Syndaätaren | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s