Det var en gång i Frankrike: Herr Josephs imperium

Dags för den andra serien med en judisk huvudperson som utspelar sig under andra världskriget inom en dryg månad. Förra gången var det A Bag of Mables, en elegant tecknad men lätt menlös självbiografisk serie. Den här gången är det någonting helt annat: Den första delen av sex om Joseph Joanovici, en mer thrillerartad historia om en komplex människa som inte lätt låter sig förklaras.

Fabien Nury står för manus och jag måste säga att det här är väldigt mycket bättre än det enda andra jag läst av honom, den röriga och meningslösa I Am Legend. Den utspelas också under andra världskriget men istället för en realistisk och psykologisk berättelse var det en sörja av nazister, vampyrer och annat. Bort det, och tillbaka till den betydligt trevligare Herr Josephs imperium!

Upplägget är intressant: Joanovici är på många sätt ett offer, drabbad av den tragiska förföljelsen av judar som ofta varit vardagsmat i Europas historia. Han reagerar med att hänsynslöst arbeta för trygghet i vardagen; om medlen är lagliga eller inte spelar liten roll. Och om någon annan drabbas av hans framfart bekymrar det honom heller inte, inte ens om det är hans egen familj och släkt som står i vägen. Kort sagt är han en mycket framgångsrik produkt av sin miljö.

Hans liv skildras genom hopp framåt och bakåt i tiden. Vi ser honom som barn under en program, som ung man utlämnad åt andras välvilja, som vuxen med stort inflytande och makt, och som gammal man, förföljd av en trägen poliskommissarie som vill sätta dit honom för vad kommissarien anser vara medlöparbrott under Frankrikes ockupation.

Hoppen till trots blir det aldrig rörigt för manus och teckningar gör det alltid tydligt var och när vi befinner oss. Om det behövs en textplatta med år finns den där, och när det räcker med bilder, typ när vi återkommer till en plats och ort vi redan sett tidigare, så saknas textplattan. Det här kanske låter som en detalj, men serier som har den här strukturen blir lätt röriga och jobbiga att läsa om de misslyckas på den här punkten så jag vill nämna att den här gången fungerar greppet alldeles utmärkt.

På samma sätt som jag gillar ett handlingsförlopp gillar jag också det här sättet att skildra en människa, med nedslag här och där som långsamt bygger upp en bild av personen ifråga. En rent kronologisk skildring riskerar att bli mer långtråkig och övertydlig: Nu är han ung och oskyldig; nu är han äldre och mer cynisk; nu är han gammal och ångrar sig. Inte för att jag nödvändigtvis tror att just det här skulle vara en rättvisande beskrivning av Joanovici men som ett exempel på en persons utveckling som kan presenteras betydligt mer dynamiskt om det görs parallellt över flera tidpunkter.

Som nog framgår tycker jag det här är en lyckad serie och en som jag ser fram mot att läsa fler delar av. Teckningar är uppriktigt sagt inte särskilt spännande utan mest vad jag skulle kalla typiskt franskt hantverk, ungefär som de flesta Vertigo-serier har typiskt amerikanskt hantverk. Så godkända, absolut, men jag kan inte säga mycket mer om Sylvain Vallée som står för dem.

Skälet att jag nämner just Vertigo är annars att jag flera gånger kom att tänka på den fantastiska Scalped, en serie som också berättades på ett liknande sätt som här och med en mycket komplicerad man i huvudrollen. Och visst, det återstår mycket att bevisa för Nury/Vallée för att komma upp till den klassen, men å andra sidan är det här bara inledningen eftersom fem album återstår, plus att för min del är bara jämförelsen med Scalped högt betyg 🙂