Battling Boy

Postat den

Battling Boy - Cover

Okej, dags för en serieskapare som jag måste erkänna att jag känner mig kluven inför. Paul Pope är en väldigt skicklig tecknare vars stil kännetecknas av mycket kraftiga tuschstreck och dynamik i mängder; hans personer är ständigt i rörelse. När han först blev uppmärksammad var det kanske främst för att han var en av de första amerikanska serieskaparna som sade sig vara inspirerad av manga när det gällde sidlayout och den redan nämnda energin i teckningarna; vad gäller teckningarna i sig sade han sig vara inspirerad av de stora europeiska serieskaparna. Båda sakerna borde lova gott för min del med tanke på min smak, men…

Det har alltid skurit sig för mig när jag läst Popes serier. Hans teckningar tycker jag visserligen är mycket kompetenta men de är inte alls i min smak; jag tycker att hans streck bara blir tunga och trista att läsa. Vad gäller energin och rörelsen känns den malplacerad eftersom jag tycker att han inte riktigt förstått vad som gör den bättre mangan så bra: Ett högt energiinnehåll kräver att man då och då lugnar ner tempot för att få en vettig rytm. Popes serier har bara brakat på i toppfart hela tiden och som alltid innebär det att det blir tradigt att läsa efter ett tag. Dessutom har hans manus aldrig engagerat mig det minsta och trots att jag läst en del av honom kan jag uppriktigt sagt inte komma på någonting alls om vad de handlat om (en bidragande orsak till det är också att han lite väl ofta varit typen av konstnär som tycker bättre om att påbörja projekt än att avsluta dem vilket resulterat i flera oavslutade eller extremt försenade serier).

Så om jag nu har svårt att uppskatta Pope eftersom hans sensibilitet helt går på tvärsen mot min, varför har jag då (återigen) läst en ny serie av honom?

Två orsaker: Dels vet jag att det finns kvalitéer hos honom som jag kanske en dag börjar uppskatta även om jag hittills varit kallsinnig, dels är dagens serie utgiven på förlaget First Second som brukar hålla en hög lägsta-standard 🙂

Battling Boy är någonting så ovanligt för First Second som en superhjälteserie. Huvudpersonen, Battling Boy (han saknar namn), är uppväxt i en värld någonstans i rymden befolkad av hjältar vars uppgift det är att besegra monster runtom i universum. Han har precis fyllt 13 år och ska genomgå sitt mandomsprov: Att ensam skydda en utvald värld mot faror. Världen han kommer till (eventuellt Jorden i framtiden) har synbarligen bara en enda stad, Acropolis, som i många år varit är belägrad av monster. Själv är han osäker eftersom han inte alls känner sig mogen uppgiften och saknar sin faders kraft. Väl framme visar det sig att stadens tidigare beskyddare, vetenskapshjälten Haggard West, precis dödats i strid mot en underlig kriminell liga, och därför med öppna armar tar emot honom. Som sagt har han svårt att leva upp till förväntningarna, men West har en dotter som inte har något emot att ta över sin faders roll i staden.

Battling Boy - Arrival

 

Så ett klassiskt upplägg med en ung människa som tvivlar på sig själv och på om hen kan leva upp till föräldrarnas krav, men med möjligheten att bli en hjälte, en idol, som alla ser upp till. Och eventuellt med ett hopp om en liten romans 😉

Är det då en bra serie?

Faktum är att jag gillade Battling Boy mer än jag kommer ihåg att jag gjort någon annan serie av Pope. Att det är en serie som uttryckligen riktar sig till barn/ungdom (vilket First Second alltid gör) verkar passa honom eftersom han då inte behöver försöka sig på en för komplicerad historia vilket han annars lätt gör. Och rent teckningsmässigt ser det också bättre ut än vanligt tycker jag; precis som nyligen recenserade Woman Rebel

Mézières

Mézières

är det här en bok som vinner på färgläggningen som lättar upp stämningen (som trots det ändå är rätt dyster). Faktum är att jag tycker att det ser riktigt riktigt bra ut! Det är också en rätt rejäl bok med sina drygt tvåhundra sidor och det är också ett plus med tanke på Popes opålitlighet.

Med andra ord lyckas First Second precis som vanligt att leverera, till och med när det är Pope som står för leveransen. Ett omistligt mästerverk är det inte men väl ett utan tvekan godkänt hantverk som om fortsättningen blir lika bra kanske kan bli mer än så.

 

PS. En nördig detalj jag gillade: Fadern är tveklöst inspirerad av fransk seriekonst; det enda jag inte är säker på är om hans design och framförallt kroppsspråk inspirerats av Druillet eller Mézières. Druillet är originalet, men Mézières drift med Druillets persongalleri i Vårdagjämningens hjältar är ännu mer lik Popes krigare. DS.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s