Bättre och bättre: I’ll Give It My All…Tomorrow

Postat den

I'll Give It My All...Tomorrow - Cover

Ett tag sen senaste uppdateringen nu; jag har haft lite brist på energi pga en envis förkylning/halsinfektion men nu är det bättre. Det har blivit en hel del omläsning under tiden eftersom gamla favoriter passar bra när jag är lite krasslig, men några nya har det också blivit; dags för recension!

För drygt tre år sedan skrev jag lite kort om Shunju Aonos mycket svarta serie I’ll Give It My All…Tomorrow. Jag var inte så värst förtjust i den; svärtan var för svart och utan förmildrande omständigheter så för min del kändes den alltför extrem.

Men trots det fortsatte jag att köpa den (när jag väl kom ihåg att den fanns, vill säga, för utgivningstakten har varit mycket låg); den hade ändå någonting speciellt som gjorde att jag hoppades att den skulle bli någonting bättre, någonting mer gripande, till slut.

I juli i år kom den sista och femte delen ut, och för någon vecka sedan fick jag syn på den och nu har jag alltså läst ut den, efter att precis som vanligt för min del först ha läst om någon/några tidigare volymer  för att komma in i handlingen igen.

I'll Give It My All...Tomorrow - Recap

Precis som tidigare kämpar huvudpersonen Shizuo Oguno på med sitt mangaskapande, och precis som tidigare är hans serier extremt fokuserade på honom själv (med till exempel en huvudperson vid namn Oguro) och ett enda långt rättfärdigande av hans val i livet. Dvs det mycket sära beteendet att som 40-åring säga upp sig från sitt fasta jobb och satsa på en karriär inom manga, trots att man har en dotter och en äldre far att försörja och att talangen för att rita manga inte precis är uppenbar…

Men runtomkring honom har det nu växt fram en intressant samling karaktärer som alla påverkats av Ogunos egenartade personlighet. Hans dotter som uppenbarligen älskar honom trots att hon mobbats i skolan pga honom; hans bästa vän Miyata vars familjetrassel är katalysator för den sista volymens handling; hans redaktör som visserligen tycker att hans serier är usla men som ändå försöker hjälpa både honom och sig själv att hitta meningen med livet.

Och det är inte det att Oguno har blivit en charmigare person, men när jag läser seriens avslutning bryr jag mig väldigt mycket om honom, oavsett hans (många) personliga brister och ofta osympatiska uppträdande. Med sin barnsliga envishet och sitt irriterande mod är han en genuint tredimensionell människa av sällan skådat slag i serievärlden. Jag kommer att tänka på Fukumotos likaså fantastiska serie om Strongest Man Kurosawa; visserligen har den en helt annan stämning och stil men de två huvudperserona delar ändå egenskapen att de fascinerar och fängslar mig, deras avigheter till trots, och att de på ett underligt sätt framstår som vinnare oavsett att de i världens ögon är förlorare av rang.

Som synes har jag ändrat åsikt rätt så kraftigt om I’ll Give It My All…Tomorrow sen första recensionen 🙂 Aono visar sig vara en mycket djupare människoskildrare än jag först trodde och lyckas med egentligen mycket banala medel frammana en känsla av äkthet. I den avslutande femte boken får vi också för första gången läsa lite längre utdrag ur Ogunos serier (fram tills dess har vi huvudsakligen fått nöja oss med fantasieggande titlar som My Life So Far…And From Now On, Live To Be 300, och I Might Be a Loser, But I’m a Loser in My Own Unique, Precious Way) och följa hans utveckling både som människa och som konstnär; som jag redan nämnt är hans serier en återspegling av honm själv och var han just då befinner sig i livet.

Sammanfattningsvis, gör inte samma misstag som jag och avfärda den här serien efter att ha läst en volym eller två eftersom den verkar alltför enkel och rätt krattigt tecknad. Den innehåller väldigt mycket mer än man skulle kunna tro, både vad gäller manus och de faktiskt kongeniala teckningarna. Men det är klart, ni har ju nu blivit förvarnade och vet att det här är riktigt, riktigt bra! 😉

I'll Give It My All...Tomorrow - Rejection

PS. Det har gjorts en spelfilm baserad på serien i år men efter att ha tittat på trailern känner jag mig skeptisk. Till exempel försvinner helt den påträngande känslan av hur obekväm Oguno är i sin egen kropp som är så tydlig i serien, en känsla som jag ser som mycket central: Serien känns som om den är gjord från Ogunos eget perspektiv, med de naivt stela teckningarna och överdrifterna, något som är mycket svårt att överföra till en spelfilm. Fast det är klart, jag hade ju fel vad gällde serien efter att bara ha läst början av den så jag kan såklart ha helt fel vad gäller filmen med 😉 DS.

Ett svar »

  1. Ping: Årskrönika 2013: Serierna | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s