Postat den

En coda blir det idag: Albumet , den sista Corto Maltese-boken av Hugo Pratt.

För några år sedan skrev jag lite kort om serien Corto Maltese i allmänhet, men då hade jag inte läst . Det tog några år innan jag kom mig för med att leta upp den (det blev den danska utgåvan lånad på Serieteket) men nu är det gjort och läst 🙂

Corto Maltese Mū - Färg 2

Som jag skrev i det tidigare inlägget varierar böckerna rätt mycket, och är en bok av det lugnare slaget. Det finns visserligen rena actionsekvenser men det är inget regelrätt äventyr Corto är ute på, utan istället har han tillsammans med flera av sina tidigare sedda bekanta ute på jakt efter sanningen bakom legenderna om Atlantis och Mū. Och det blir tidigt uppenbart att Pratt inte avser någonting så krasst som att världsligt hitta ruinerna efter ett svunnet rike utan istället är det en jakt in i den inre rymden, där skillnaden mellan verklighet och myter inte är så lätt att inse.

är en bok fylld av mysticism och filosoferande, men det är en lättsam typ av mysticism. Med det menar jag att det är mysticism av ett slag där världen blir större för att inte säga obegränsad, där allting är möjligt. Jämfört med den blytunga mysticismen i exempelvis Alan Moores Promethea där regler och mönster obönhörligt naglar fast magin lika stenhårt som någonsin naturvetenskapen vår riktiga värld så är Pratts version fjäderlätt och faktiskt riktigt charmig att läsa om, så omysticistiskt lagd som jag ändå är 🙂

Corto Maltese Mū - Färg 1

De bitvis abstrakta teckningarna, speciellt i början och slutet, känns på samma sätt som om allting flyter och att det är helt upp till mig som människa att se det jag vill se, och uppleva det jag vill uppleva.

Det här är de bra bitarna av Mū, när Pratt drar iväg åt de mer extrema hållen. De mindre bra är tyvärr den ”vanliga” handlingen som känns ovanligt torr den här gången. Det är svårt att säga om det är glappet mellan det esoteriska och det jordnära som är för stort (det brukar finnas ett glapp eftersom Corto Maltese alltid varit en blandning av filosofi och äventyr) eller om det kanske är Pratt som tappat lite av sin gnista.

Det som talar för det senare är att även teckningarna är lite sämre än vanligt. De nämnda abstrakta delarna är det inget fel på, men i övrigt känns det som om Pratt slarvat mer än lovligt. Spontant har han alltid tecknat, men i  får jag första gången känslan av att det är just slarv snarare än spontanitet som ligger bakom de anatomiska konstigheterna och det faktum att personer, inklusive Corto själv, ibland kan vara väldigt svåra att känna igen.

Ett annat problem är att är helt oläslig om man inte läst tidigare album. Presentation av gamla karaktärer som Rasputin, Gyllenmun, Steiner, Soledad, Tristan osv uteblir och jag kan bara föreställa mig hur en ny läsare skulle uppfatta boken. Det är givetvis inget fel i sig, men det kan vara bra att veta om man inte läst Corto Maltese förut att är ingenting man ska ge sig på i så fall.

Sen måste jag återigen (dvs det är något som känns som om det ofta dyker upp i mina recensioner) få klaga på färgläggningen. Pratt är en av de allra bästa tecknare i svartvitt som funnits, och att färglägga hans serier är en idiotisk idé. Det ska sägas att Corto Maltese på sitt sätt haft tur när den färglagts: Pratt själv levde och kunde vara med och ge input på färgerna, och de ser också ovanligt snygga ut. Det är bara det att det ser så oerhört mycket bättre ut utan färger 😦

Corto Maltese Mū - Svartvit 1

Från en italiensk svartvit utgåva; de abstrakta teckningarna kommer mycket bättre till sin rätt när den distraherande färgen saknas.

Corto Maltese Mū - Svartvit 2

De kompakta svarta blocken har betydligt större tyngd utan färg. Notera också i ruta 5 hur teckningen av Rasputin har mycket mer liv utan färgklickar i håret och på vägen bakom, och i ruta 6 hur mycket tydligare de indianska målningarna skiljer ut sig från resten av bilden (målningarna förekommer på många sidor och överallt är det mycket mer uppenbart i den svartvita version att Pratt använt helt olika tekniker för de indianska teckningarna jämfört med det övriga).

Så tyvärr är slutsatsen att inte är det värdiga slut på Corto Maltese jag hade hoppats på. Det är kanske det svagaste albumet i sviten; värt att läsa för den som läst de tidigare, men det är också allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s