Årskrönika 2013: Serierna

Postat den

eller

En något försenad genomgång av de serier jag skrev om 2013 som jag tyckte bäst om

I år tänkte jag göra det lätt för mig: Jag har kollat igenom alla inlägg jag skrivit i år och noterat vilka av serierna som jag instinktivt tänker ”Just det ja, den var riktigt bra, den borde jag läsa om!”” när jag ser den, så det är de som dyker upp på listan här, tillsammans med en kort kort kommentar. Så, utan vidare förberedelser, här kommer de i ungefärlig omvänd kronologisk ordning (vad gäller när jag skrev om dem alltså):

  • Kabu no Isaki: Hitoshi Ashinano gör serier alldeles för långsamt och alldeles för sällan, men å andra sidan gör han ju serier som har ett tempo och en stämning som inte går att hitta någon annanstans, så det är väl OK egentligen.
  • I’ll Give It My All…Tomorrow: En krattigt tecknad serie om en mycket misslyckad medelålders man som har drag av både storhetsvansinne och det mörkaste självhat bet sig fast hos mig och blir bara bättre när jag tänker på den.
  • Ordningen upprätthålls alltid: Bästa svenska serien i år var en komplett överraskning för mig som hade en språkkänsla man sällan sett i svenska serier förut.
  • Fridas resor: Jag älskar Frida Ulvegrens teckningar och humor och här bjöds en hel bok fylld av detsamma; yummy! Antagligen det mest omskrivna svenska seriealbumet i ”vanlig” media i år.
  • Helter Skelter: Kyoko Okazakis bisarra och kaosartade serie som innehåller precis allt man kan tänka sig. Fantastiskt underhållande.
  • Life with Archie: Kanske mer underlig än bra men jag kunde inte låta bli att tycka om att läsa den här mashupen av Acke, TV-såpa, och Parallella universum kolliderar-serien.
  • GTO – 14 Days in Shonan: Läraren med världens största hjärta och en hjärna av betydligt mindre storlek dök upp i den här relativt korta spinoffen som fick mig att komma ihåg precis hur bra den här serien alltid har varit.
  • Wandering Son: En japansk serie som hållit på ett tag men som jag först i år läste ikapp, och som jag ångrar att jag inte gjort det förut. En liten stillsam, humoristiskt och ytterst känslig skildring av hur det kan vara att inte riktigt passa in.
  • Thermae Romae: Jag läste första boken bara för att det lät som en så skum idé för en serie att jag undrade hur den var, men sen märkte jag att berättelsen om den romerska arkitekten Lucius och hans oförklarliga besök i dagens Japan som ger honom inspiration till nya bad i antikens Rom var en genuint bra serie. Nu väntar jag med spänning på den tredje boken som är utlovad till våren.
  • 20th Century Boys: Urasawas thriller var när den var som bäst gastkramande och jag spenderade flera alltför sena kvällar/nätter med den när jag bara måste läsa lite till. Ärligt talat fanns de bästa passagerna inte i de avslutande böckerna så om jag bara skulle se till vad som kom ut på engelska 2013 skulle det vara på gränsen om jag skulle ta med den, men eftersom den avslutades i år tycker jag den förtjänar en plats.
  • Finder: En till äldre serie som jag läste först i år, och en mycket egensinnig sådan. Oerhört svår att klassificera eftersom det känns som om Carla Speed McNeil gör lite vad hon vill i serien, men eftersom jag fascineras av att läsa om vad hon vill så är jag helt nöjd med det.
  • Grant Morrisons Batman: Jag måste kapitulera inför Morrisons mångåriga arbete på den gamla trotjänaren Batman. Visst är den ibland småtrist och alltför förvirrande, men precis som 20th Century Boys är den i sina bästa stunder helt lysande. En nackdel är att eftersom Morrison jobbat med serien i så många olika titlar under så lång tid (men med samma underliggande sammanhållna historia) är det väldigt svårt att rekommendera den till en ny läsare, och man måste dessutom ha bra koll på Batman för att kunna uppskatta den är jag rädd.
  • The Celestial Bibendum: Jag tror jag måste ta med den här, av samma anledning som Helter Skelter. Det är en bra serie som samtidigt är så underlig och oväntad att den knappt går att beskriva. Läs min länkade recension av den som gör små försök att förklara vad som pågår, och om det låter intressant leta upp serien för det är den tveklöst värd; en mer konfunderande och underhållande serie är svår att hitta.
  • The Heart of Thomas: Överspända tonårskänslor presenteras i den här klassiska serien från tidigt 70-tal. Det är suckar, det är överjordiskt vackra unga män, det är kärlek som inte låter sig beskrivas i ord (eller bild). Man måste lägga sina cyniska/ironiska/satiriska tankar åt sidan när man läser men om man lyckas med det så…

Det var det!

En stor övervikt japanska serier som synes (8/14), mer än det brukar vara. Den viktigaste orsaken är nog bristen på en (eller flera) nya stora engelska serier. Det brukas finnas några stycken varje år men 2013 var det tji; jag kan inte komma på något exempel på en ambitiös ny avslutad serie i år. Det finns några riktigt bra fortgående serier som jag inte recenserat, som Hawkeye som kanske hade platsat här om jag skrivit om den, men ingenting avslutat. Vi får se hur det blir nästa år.

Till slut ett litet spörsmål som kanske inte direkt överraskar de som läst den här bloggen ett längre tag:

Vad med Yotsuba&?

Det är så att den engelska översättningen av Yotsuba& har kommit ikapp den japanska, och eftersom Kiyohiko Azumah tyvärr precis som Ashinano inte direkt spottar ur sig nya sidor innebär det att det bara blir ett album/år. Årets album kom ut i slutet av året men jag råkade ut för ett litet missöde med beställningen så jag fick det inte förrän den här veckan. Jag har såklart läst det och jag vidhåller det jag sagt i flera år nu: Yotsuba& är den bästa serien som görs idag, basta. Men eftersom jag faktiskt inte vare sig läste eller recenserade något nytt album i serien 2013 fick den inte komma med på listan. Mycket tragiskt! 😉

Kabu no Isaki - Årskrönika

Kabu no Isaki

»

  1. jag blir jättesugen på manga!

    Gilla

  2. Bra, jag tycker du borde läsa mycket mer av den varan! 😉

    Gilla

  3. Yotsuba&! är fantastisk! Jag har inte köpt den senaste pocketen ännu, men ska beställa den nästa månad.

    Gilla

  4. Eftersom det ingår i vår definition att vara rättshaverister så är vi jobbiga nog att reagera på det där. Förvisso skrev du ”vanlig”, så kanske har du rätt. Oavsett så är ju säljet i två helt olika divisioner hur man än definierar någonting skulle jag tro. Och det är något mysko med sökningen.
    Men ändå.

    Gilla

  5. @Apart: Ha, intressant, väldigt stor skillnad där, utan tvekan! Jag blev nyfiken på varför jag fått intrycket att ”Fridas resor” varit mer omskriven och jag googlade på de två och en sak slår mig: ”Fridas resor” verkar ha mer träffar högt upp på i ”gammelmedia” som Expressen, SvD, GD, medan ”Ordningen…” har en mängd bloggar som skriver om den.

    Så deprimerande nog är jag uppenbarligen lite gammelmodig ifråga om var jag läser om serier mm :-/

    PS. Grattis till en uppenbarligen lyckad digital kampanj, ni verkar ha fått ut boken till väldigt många bloggrecensenter! DS.

    Gilla

  6. Ping: Sailor Twain or The Mermaid in the Hudson | Simon säger

  7. Ping: Årskrönika 2014: Serierna | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s