En återblick: MAD – Samlade årgångar del 1

Postat den

MAD - Samlade årgångar - Omslag

Well, inte en återblick till 1960-1961 för mig personligen eftersom jag inte existerade då, men en återblick rent historiskt sett alltså 😉

Jag läste en del MAD i de tidiga tonåren (och innan dess med), precis som många kompisar, och det kändes alltid som en udda fågel bland serietidningarna. Visst hade den serier, men serierna kändes udda jämfört med andra tidningarnas, med en helt annan känsla som gjorde att jag aldrig egentligen tänkte på den som en serietidning utan bara en tidning. Plus att en del av innehållet inte ens var serier utan snarare rikligt illustrerade texter/skämt, och det var ju både skumt, jobbigt att läsa och ibland roligt!

Så jag gillade den, var alltid medveten om att den fanns därute, men det var aldrig en tidning som jag prenumererade på även om jag gärna läste den när jag fick syn på den. Det jag framförallt gillade var filmparodierna; det finns fortfarande flera filmer som jag inte är helt säker på om jag faktiskt sett eller om jag bara läst MADs version av för efter att ha läst en drös av dessa var det lätt rätt att förstå vad som egentligen hände i filmen: MADs version gick ofta ut på att ta en riktig scen ur filmen och sen peppra den med textbubblor som gav en sanningsenlig representation av vad som hände förutom den sista repliken, den dräpande som var helt MADs egna. Så ignorera den och vips var det som om jag själv hade sett Hajen 2 (det dröjde många år innan jag till slut såg filmen och kunde konstatera att underhållningsvärdet var väldigt mycket lägre än att läsa om den i MAD…).

Men vad gäller de första decennierna av MAD på svenska så har jag aldrig läst dem, bara läst om dem och att den svenska redaktören Lasse O’Månsson hade gjort ett utmärkt jobb på att göra en lokal version av det amerikanska originalet. Så därför är Egmonts MAD – Samlade årgångar del 1, en bok som samlar ihop de första svenska numren av MAD, närmare bestämt de fyra första från åren 1960-1961, en utmärkt chans för mig att prova på tidningen. Till verket!

Först och främst är det fascinerande att så mycket känns igen från tidningarna trots att de är mer än tjugo år äldre än de jag läst förut. Dave Berg är med, Don Martin är med, och parodierna med. Aragones marginalkrumelurer saknas men istället finns det XO-diton som är mindre charmiga men rätt kul i sitt spartanska utförande. Humorn är sig lik, på gott och ont; den som någon gång läst en MAD-tidning lär känna igen sig utan problem.

MAD - Samlade årgångar - Dans

Sen är det roligt att se spåren från den första versionen av MAD, den som var en ren serietidning fylld med parodier av andra serier och liknande, och förlaget EC, som Wally Wood och Joe Orlandos teckningar. Med andra ord, det finns gott om inslag både från MADs historia och dess framtid.

Det tillsammans med innehållet gör att boken är en ypperlig tidsspegel: Jag tror aldrig att jag sett något avsnitt av vare sig TV-serierna Perry Mason eller Lassie men jag förstår precis vad de var för något, tack vare versionerna som syns här. Sidorna med tips för hur barn ska förstå sina föräldrar (dvs en omvänd spegelbild av böcker för föräldrar om hur man uppfostrar barn) visar att barn/föräldra-relationer nog i grunden inte ändrat sig mycket på 50 år, och samma sak med skildring av hur en TV-serie blir till (med inflytande från reklammakare, TV-moguler, osv).

Kort sagt skulle jag säga att en majoritet av sidorna här skulle fungera precis lika bra idag som då, vilket är rätt fascinerande 🙂

Så, är det roligt att läsa? Svaret på det beror nog helt på vad man tycker om MADs speciella typ av humor. Själv är jag lite kluven: När jag först läste MAD tyckte jag den var hur rolig som helst, men jag tröttnade efter ett tag med enstaka undantag (jag har till exempel alltid varit svag för Dave Berg). Humorn är inte heller lika unik som den nog var när den först kom ut eftersom crazy-humor nu funnits så länge att den sen blivit lika mycket en kliché i sig som någonsin buskis- eller pilsnerfilmshumor, och som antytts har MAD alltid haft ett litet problem med att den ibland blir lite mycket av en formel där man kan stoppa in till exempel en godtycklig helt förutsägbar Hollywood-film och få ut en lika förutsägbar MAD-parodi.

Det är egentligen inget större fel med det, poängen med en sån här samling är mycket den trygga och mysiga känslan av igenkänning. Men ibland blir det mer än så, där det blir genuint lyckat och fräscht; jag gillade till exempel sidorna om hur det måste funnits två Andra världskriget, med tanke på hur skildringen av detsamma förändrats i filmer gjorda medan det pågick och efteråt. Bra uppslag i sig, ännu bättre med sista sidans ”Om det fortsätter på samma sätt, hur kommer framtidens filmer se ut?” 🙂 Plus att jag av någon anledning verkligen fastnade för Daisys non sequitur-kommentar i en Blondie-stripp som den skulle vara om den skrevs av John Osborne, ”Jag är en stor ful ekorre”. 🙂

MAD - Samlade årgångar - Film

Lasse O’Månsson insats? Stort A, tveklöst. Det mesta materialet hämtades förstås från originaltidningarna, men det har anpassats på ett snyggt sätt så att tidningen känns mycket svensk. Typ byta ut en del uppenbart lokala amerikanska förebilder i Alfred E. Neumans stamträd mot svenska motsvarigheter, eller att ersätta några av de amerikanska dagstidningsserierna mot svenska serier när man går igenom hur olika serier skulle kunna tänkas sluta (om de någonsin gör det). Snyggt gjort och ambitiöst. Plus att frågan är om inte insändarsidorna är de roligaste och mest kreativa sidorna i tidningen, såhär 50 år senare.

Sist lite om utgåvan och vad som finns förutom de fyra tidningsnumren. Boken i sig är snyggt producerad och med väldigt bra tryck; jag vet inte vad för förlagor man haft men det är långt ifrån en halvdan fotokopiering och ser förvånansvärt snyggt ut. På några få stället är det lite svårt att läsa texten i mitten när det i tingen varit ett helt uppslag men det är svårt att undvika i en icke-inbunden bok. De inledande sidorna har en del intressant information, som mötesanteckningar för planerna med den svenska tidningen innan den kommit ut (som uppenbarligen någon sparat, och som sedan någon lyckats leta upp). De avslutande sidorna inkluderar två saker som jag faktiskt tänkte på medan jag läste att jag saknade (jag hade inte kikat i förväg): De delar av originalmaterialet som ersatts med svenska versioner, och ett index över vilka serieskapare som ansvarat för materialet.

Med andra ord, ett exemplariskt återtryck av en svensk klassisk humortidning. Jämfört med andra liknande projekt, som samlingar av tidningarna Kalle Anka, 91:an och Fantomen, tycker jag att det här är intressantare; för de sistnämnda läser jag nog hellre samlingar av originalserierna i sig, dvs exempelvis Barks-samlingar, enbart 91:an-serier (om det funnes såna samlingar), och dagstidningsseriestrippsamlingar (pust!), men vad gäller MAD är det själva tidningarna som är den, tycker jag, ”riktiga” utgåvan.

Ett svar »

  1. Ang sista stycket: för mig är det inte lika självklart.
    När det gäller Mäd kan jag njuta av en ren Aragonés-samling eller en drös med ”bara” filmparodier, och när det gäller Fantomen vet du ju sedan tidigare att jag gärna skulle vilja plöja ett gäng åttiotals-Fantis med Mandrake, Rick O’Shay, Falk/Barry och ”svenska Fantis” och annat. Samma sak Kalle Anka — har nostalgi för ”mina” årgångar av Kalle Anka som är typ 1987 – 1989.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s