A Blast From the Past: Real Good Stuff

Postat den

Real Good Stuff - Cover

Vad får man om man blandar Harvey Pekars American Splendor och Charles Bukowskis liv?

Någonting mycket likt Dennis Eichhorns väldigt underhållande serietidning Real Stuff från början av 90-talet skulle jag tro. Den innehåll kortare självbiografiska berättelser skrivna av Eichhorn och illustrerades av i princip alla mer eller mindre kända indie-tecknare: Robert Crumb, Donna Barr, Chester Brown, Lynda Barry, Mary Fleener och så vidare; listan är lång och imponerande.

Och Eichhorns manus förtjänade den stjärnspäckade listan av illustratörer. Ibland har jag sett klagomål på att självbiografiska serier för ofta bara är gnälliga och beskriver ett liv som bara de närmast sörjande kan vara intresserade av, men det gäller inte Eichhorn. Serierna var späckade med droger, sex, rock-and-roll, slagsmål och annat gottigt, men det som gjorde det till en så bra läsning var att det spektakulära händelserna parades ihop med en oväntat godmodig ton, nästan feelgood, och en ärlighet som man sällan ser.

Real Good Stuff - Christian

Om jag skulle jämföra med en annan väldigt självutlämnande serieskapare, Joe Matt, som gjort sig känd för att i detalj beskriva framförallt sitt sexliv på ett väldigt osmickrande vis så skulle jag säga att när jag läser Matt så känns det som att han hela tiden är medveten om att han lämnar ut sig själv för hela världen att se men att han närmast neurotiskt känner sig tvungen att göra det, att vara ärlig. När jag läser Eichhorn känner jag istället att han helt enkelt inte bekymrar sig för vad andra ska tycka eller tänka; är det en bra historia så är det, och det är inget mer med den saken 🙂

OK, så varför en lång utläggning om en 20 år gammal serietidning (20 nr kom ut, och om ni får chansen så läs dem)?

Kickstarter är svaret.

För bland alla Kickstarter-projekt fick jag tips om att det lilla förlaget Poochie Press tänkte ge ut en ny Eichhorn-bok, med precis samma upplägg som Real Stuff, men med namnet Real Good Stuff. 64 sidor serier i form av två tidningar sammanbundna i en magasinliknande häfte med nya historier, och jag kunde inte låta bli trots att det var ganska dyrt (som med alla Kickstarter-projekt är det ofta den internationella fraktkostnaden som gör det dyrt).

Boken damp ner i brevlådan förra veckan, och jag läste den omedelbart (det är inte precis svårlästa tunga serier utan tvärtom utmärkt underhållning). Och faktiskt tycker jag att konceptet fungerar bra fortfarande. Hate Man, om en man som Eichhorn träffar på som kommit på att hatet är det bästa sättet att följa bibelns lärdomar, och Christian Duty!, om när Eichhorn jobbade som taxichaffis och var den enda som vågade köra den våldsamma alkoholisten Christian när barerna slängde ut honom, är typiska exempel på Eichhorns förmåga att lära känna udda människor och hamna i de mest besynnerliga miljöer.

Real Good Stuff - Hate Man

Så för mig, ett fan från fordom, var det väldigt trevligt att få läsa mer av Eichhorns serier; så trevligt att jag misstänker att jag kommer läsa om alla Real Stuff-tidningarna snart också (och kanske avläggaren Real Smut med, som enbart fokuserade på sex). Om man inte läst honom förut är det här en bra introduktion som kanske inte innehåller de allra bästa historierna (det märktes också i Real Stuff där de första numren hade de absolut bästa historierna i all sin gonzo-prakt, men tidningen var trots det riktigt bra ända till slutet) men som är väl värd att läsa. Jag är rätt säker på att om man läser honom så kommer man antingen vilja läsa mer när boken är slut eller aldrig någonsin se mer av det; hans serier är, hur ska jag säga, väldigt mycket…mycket…ja, kanske helt enkelt bara väldigt mycket!

»

  1. Åh… när vi pratade om den så sade du mer Burroughs än Bukowski… vilken av dom tycker du är mest lik?

    Gilla

  2. Jag vet, jag kom på sen att jag sagt fel; menade Bukowski är jag rädd :-/

    Gilla

  3. Åh… du fick serien att låta väldigt bra när jag trodde det var Burroughs. Jag gillar sidan med Hate Man här i och för sig.

    Gilla

  4. Den sidan är jättefint textad.

    Gilla

  5. Generellt sett brukar jag tycka The Message gör saker tydliga och Petersons tolkning här är:
    “Anyone who comes to me but refuses to let go of father, mother, spouse, children, brothers, sisters—yes, even one’s own self!—can’t be my disciple. Anyone who won’t shoulder his own cross and follow behind me can’t be my disciple.
    Men det är svårt att komma ifrån att det är ordet μισεῖ som använts så jag har inget formellt att invända mot Hate Man 🙂
    Förutom då att han säger att han ska citera både 14:26 och 14:27 men utesluter 27:an — det med att bära korset — vilket underminerar hans position lite grann.

    Här har vi den i den översättning (King James) som Hate Man använder: ”And whosoever doth not bear his cross, and come after me, cannot be my disciple.”

    Simon jag vill läsa den! Om jag får.

    Gilla

  6. Det är klart du får låna den, påminn mig bara nästa gång vi ses!

    Gilla

  7. Ping: Årskrönika 2014: Serierna | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s