Serieskapare, bliv vid din läst: Jeff Lemires Animal Man

Postat den

Animal Man 17 - cover

Vet ni den där känslan man kan få när man läser någonting att här, precis här, har kreatören hittat hundraprocentigt rätt? Dvs skapare, ämne och framställning känns som gjorda för varandra och resultatet är underbart att läsa. Som exempelvis Rumiko Takahashi med Maison Ikkoku, Vernor Vinge med A Fire Upon the Deep, eller George Herriman med Krazy Kat; alla tre bra författare/tecknare rent generellt sett, men ingenting de gjort är egentligen i närheten av lika bra som de tre nämnda verken där alla bitar faller på plats.

Sen finns det tyvärr också motsatsen, dvs generellt sett bra kreatörer som hittar ämnen som de verkligen inte passar för…

Som ni nog förstått handlar dagens inlägg om det senare, närmare bestämt om Jeff Lemires Animal Man. Jeff Lemire som gjort många utmärkta indie-serier och även serier som Sweet Tooth, en förträfflig DC/Vertigo-serie som jag skrev om förra året, blev i samband med DCs nystart av sina tidningar för drygt två år sedan anlitad för att bland annat skriva superhjälteserien Animal Man. Tanken var nog god: En quirky superhjälteserie för en quirky författare.

Men tyvärr har det visat sig att Lemires superhjältar är väldigt mycket tråkigare än hans andra karaktärer och att hans historier om dem inte är bättre de heller. Animal Man blev känd för en bredare läsarkrets på 80-talet då Grant Morrison började skriva den (senare författare inbegriper Milligan och Delano), men den hade legat nere flera år när Lemire tog vid. Fria händer med andra ord att göra vad han ville med Buddy Baker, men sorgligt nog har serien enbart känts som en mycket smaklös soppa kokad i den mest generiska Vertigo-stil à la 80-talet man kan tänka sig.

Återigen får Buddy Baker problem med sina krafter. Återigen ska det flummas om The Green (växtrikets spirituella hemvist med Swamp Thing som dess avatar), The Red (djurrikets dito med Buddy som dess avatar), och nu med det fantasifulla (not) tillägget The Rot (med en deprimerande ickeöverraskande avatar) som invaderar floran och faunan. Återigen med Buddys fru Ellen som är arg på Buddy för att han låter sitt arbete som superhjälte gå ut över familjen*. Återigen ska det vara cross overs med andra lite mer udda superhjältar (Swamp Thing, John Constantine, Frankensteins monster) som tröttsamt följer cross over-mallarna till punkt och pricka.

Animal Man - Gnat

Varianter på den här sidan kan man läsa i typ vartannat nummer av Animal Man. Om man vill!

Det är faktiskt fasansfullt meningslöst att läsa, och inte är det roligare att titta på heller med teckningar som också ser ut som om de grävts upp ur något 25 år gammalt Vertigo-arkiv. Av Lemires egensinniga stildrag i manus till sina icke-superhjälteserier finns inga spår; så totalt saknas de att jag nästan har svårt att tro på att det här är samma person som skrev Sweet Tooth, Essex County med mera. Framförallt är det skumt med tanke på Sweet Tooth som är just det Animal Man inte är: En modern Vertigo-serie i personlig stil.

Och ännu mer deprimerande är det att serien blir sämre med tiden; i de allra första numren finns det lite mer fantasi, lite mer egensinnighet, så att jag hoppades att Lemire bara inte var riktigt varm i kläderna ännu och att det skulle bli bättre. Men istället gick utvecklingen åt rakt motsatt håll :-/

Så varför är jag så säker på att det är just superhjältar Lemire har problem med och borde undvika? Kan inte just Animal Man råka vara ett undantag, och att det inte är superhjältar generellt som Lemire inte kan skriva om?

Well…

Förutom Animal Man har Lemire också varit flitigt anlitad av DC för andra superhjälteserier som Constantine, Justice League Dark med flera. Och, tja, de är lika trista de med 🙂

Animal Man - Cross over

Woohoo! Ett cross over-uppslag!

* Ärligt talat, jag står inte ut längre med klagande respektiven i superhjälteserier som gnäller oupphörligt och fullständigt orättfärdigt över att hjälten/hjältinnan (ok, så gott som altid hjälten) utsätter familjen för fara/borde sluta som superhjälte när det inte på något sätt går att undvika. Det är en så tröttsam kliché som används oupphörligen för att göra serien mer ”realistisk” och för att visa att joho då, hjälten/hjältinnan har alldeles vanliga vardagsproblem, hen med, att jag får lust att skrika åt författaren att Nu.Måste.Hen.Sluta.Med.Det!

»

  1. Ping: China Miévilles Dial H | Simon säger

  2. Ping: China Miévilles Dial H | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s