Zombiesöndag

Postat den

Efter en solig vårpromenad genom Stockholm tänkte jag skriva några rader om våra mindre lyckligt lottade släktingar som har det betydligt svårare att nöjsamt gå gatan fram, nämligen de stapplande zombierna i dagens två serier.

The Walking Dead - Det som inte dödar

Först ut är den stora zombie-serien framför alla andra, The Walking Dead, vars nionde album precis kommit ut på svenska, som vanligt i snyggt utförande av Apart förlag. Efter katastrofen i det förra albumet där nästan alla Ricks närmaste dödades är det nu bara han själv och Carl kvar som måste försöka överleva. Båda två har förändrats efter det som skedde. Rick är närmast apatisk och har helt tappat självförtroendet; han vägrar att ens ha en åsikt vad gäller vad man ska göra i fortsättningen och anklagar sig själv för de andras död. Carl å sin sida litar inte längre på att hans pappa alltid kommer att se till att det går bra; hitintills har ju familjen Grimes trots allt klarat sig varje gång det verkat som om det skulle gå riktigt illa.

Så titeln på albumet, Det som inte dödar, kan tolkas på många sätt. Rick har definitivt inte blivit starkare av motgångarna utan tvärtom försvagats både fysiskt och psykiskt; han är själv medveten om det men det hjälper honom inte att förändras. Carl är kanske starkare men i så fall endast genom att han blivit cynisk och inte längre har barnets tro på att det goda kommer segra. Förut har han visserligen inte varit precis psykiskt stabil men det har alltid känts som om hans beteenden ändå varit ett barns reaktion på omständigheterna, hårt knuten till sina föräldrar, men här inser han till slut att det kanske är upp till honom hur/om han ska överleva.

The Walking Dead - Det som inte dödar - Carl

Carl har kommit till insikt

Albumet är ovanligt stillsamt; spillrorna efter försöket att bygga upp ett gediget liv med hjälp av fängelsebyggnaderna måste samlas ihop innan någon ens kan tänka tanken på att försöka igen. Och Rick är inte intresserad av sådana tankar över huvud taget; det enda han vill göra är att låta andra (framförallt Carl) bestämma alla planer för själv tänker han bara göra som de vill. Den lugna tonen framgår också av hur få personer (dvs icke-zombier) som dör i boken; jag har inte kontrollerat alla böckerna men jag misstänker att den här sätter rekord i få dödsfall med sitt enda, och det dessutom en helt ovidkommande person.

Men zombiesöndagen är inte slut för jag har läst en till serie med dylika. Och till skillnad från den nu drygt 10 år gamla The Walking Dead är det här en sprillans ny serie som bara funnits i några månader med hittills enbart fyra utgivna nummer: Afterlife with Archie.

Afterlife with Archie 1 - cover

Så japp, en till Acke-serie av det lite mer bisarra slaget. Men om Life with Archie var en udda fågel med sina parallella världar mm så var det ändå väldigt mycket en serie i den vanliga Acke-andan. Lite vuxnare, lite allvarligare, men fortfarande en tydligt igenkännlig Acke. Afterlife with Archie däremot är någonting helt annat, en klassisk skräckserie utan minsta spår av den traditionella feel good & komedi-känslan som serierna brukar ha.

Manusförfattaren Roberto Aguirre-Sacasa bygger upp sin historia på ett väldigt gammeldags sätt: Oförsiktigt använd magi för att rädda en älskad från döden leder till, hur ska jag säga, ett mindre lyckat resultat. Sen följer det man kan vänta sig, med personer som vägrar tro på att deras nära och kära är obönhörligen döda, förskansning i hus för att bättre kunna försvara sig, och så vidare. Och det gammalmodiga syns även i användningen av berättande textplattor; Sacasa har en uppenbar förkärlek för gamla tiders skräckserier. Men det gör inte att serien känns träig och föråldrad, bara att den känns som en gedigen berättelse utan minsta försök till att vara modern.

Att det är Ackes värld vi befinner oss i märks som sagt inte alls i stämningen. Alla välkända karaktärer är med men det hela är hundraprocentigt på allvar. Ragges förtvivlan över vad han gjort, Ackes kärlek till sin hund; allt presenteras helt utan komiska inslag. Men därmed inte sagt att det är poänglöst att placera handlingen i Riverdale för det faktum att jag som läsare redan har en relation till alla karaktärer gör att jag (förhoppningsvis) kan känna med dem desto mer när deras värld går under. Plus också till Sacasa för att även förklaringen på zombieutbrottet är gediget rotat i Ackes värld: Det är givetvis Sabrina som med sin välmenande hjälp är ansvarig för att katastrofen inträffar.

Afterlife With Archie - Sopprot

Men ärligt talat så tror jag inte Sacasas gedigna men traditionella manus skulle räckt till om inte teckningarna var bra. Lyckligtvis är Francesco Francavilla uppgiften vuxen och han bidrar med fantastiskt stilfulla sidor. Ofta monokromatiska och alltid dramatiska passar de perfekt till den här berättelsen, och dessutom gillar jag Francavillas tolkningar av personerna; jag känner utan problem igen dem alla trots att stilen är långt ifrån de vanliga Acke-tidningarnas. Det antyds i tidningarna att det kan dyka upp fler klassiska monster i serien, förutom zombier, och jag är nyfiken på att se hur de kan se ut i Francavillas tolkning.

Så ytterligare en eloge till Archie Comics för att de vågar chansa med sina karaktärer. Acke-serierna har alltid levt sitt eget liv i USA och är lätta att missa eftersom de vanliga seriekanalerna ofta ignorerar dem, men de kan vara värda att hålla ett öga på för de kan definitivt överraska 🙂

Afterlife With Archie - Familj

»

  1. Ouch råkade få en blick på en mycket stor TWD-spoiler i början av det här inlägget när den dök upp när jag startade min dator idag; har RSS:en som en av dom första startpunkterna nämligen. Synd.

    Håll med om att det är en mycket stor spoiler även för dig Simon!

    I Afterlife with Archie så har du blandat ihop Ronnie (alias Veronica) och Reggie. Kram

    Gilla

  2. Jo, lite svårt undvika spoilers när recensionen är om bok nr 9 i en serie, tyvärr :-/

    Ronnie/Reggie/Ragge: Argh! Så går det när man (dvs jag) försöker hålla mig till svenska namn när jag just läst på engelska. Tack får påpekandet, ska fixa omedelbums!

    Gilla

  3. Men åh! Jag har ju sagt att jag ska läsa den snart och då sade du »Nej, nej, jag tycker inte att du ska läsa den.«
    Mitt förslag är att du ska ge lite spoilerspace för dom som inte läst dom tidigare böckerna.

    Gilla

  4. Jo, ja, jag brukar ha spoilervarning och kanske skulle ha det här med. Men det kändes lite onödigt mtp att de som vill läsa om 9:an mkt troligt har läst 8:an med. Men visst, kanske skulle gjort annorlunda!

    Gilla

  5. Jag förstår att det inte är så kul att få en hård kritik av sin rec. Jag är glad att du skrev om de här två serierna i ett gemensamt sammanhang.

    Men för att återknyta till det specifika du sade; ”de som vill läsa om 9:an”. Det som hände var att jag öppnade sidan och genast föll blicken på detta. OK

    Gilla

  6. Jag har ingenting emot hård kritik, det är bara intressant!

    Och jo, som sagt, jag tycker också att det var lite på gränsen. Jag tänkte inte på att man skulle kunna, som du, råka få syn på precis det som är en spoiler mer eller mindre av misstag så ledsen för det. Ska vara lite försiktigare igen; går inte att garantera ngt för man kan ju råka få syn på en avslöjande mening även om det finns spoiler-utrymme runt den, men oddsen för det sjunker definitivt.

    Gilla

  7. och nu har jag läst TWD från början fram till och med Det som inte dödar!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s