47 Ronin

Postat den

47 Ronin 2 - Cover

Dags för bättre serier efter skräpet jag skrev om sist. Våldsamheten delar de, men i fråga om kvalité skiljer det ett ljusår mellan 47 Ronin och Jennifer Blood.

För den som inte hört talas om berättelsen om de 47 samurajerna (en ronin är en samuraj utan herre) så är det en klassisk historia om vad det innebär att vara en samuraj. Innan jag berättar mer, en varning till de som inte gillar spoilers: Eftersom det som sagt är en klassisk berättelse så kommer jag berätta rätt mycket om vad historien går ut på; efter 300 år är det inte precis en överraskning. Men om man inte kan historien och inte vill få den avslöjad för sig rekommenderar jag att man först läser serien (den är inget omistligt mästerverk men värd att läsas) och sedan kommer tillbaka hit och läser min recension. Så, för resten av dagens inlägg gäller alltså…

 

SPOILER-VARNING

 

Handlingen (som alltså är en sann historia) utspelar sig de första åren på 1700-talet när den lokala fursten Asano av dåvarande shogunen tvingas till seppuku, det ritualiserade självmordet medelst svärd. Skälet är att han i strid mot lagen dragit sitt svärd i shogunens hus; att han var svårt prövad av en korrupt ämbetsman, Kira, spelade ingen roll. Som en följd av det fråntas också hans familj sin rätt till furstetiteln och deras egendomar beslagtags.

47 Ronin - Överlämining

Men för några av hans samurajer är deras plikt uppenbar: Deras herres ära måste hämnas, och det måste ske genom att döda Kira. Berättelsen handlar sedan om hur de genomför sin plan, men viktigare än själva dådet är hur de hela tiden är medvetna om att hämnden måste genomföras på ett ärofullt sätt, på ett sätt som alltid följer bushido-koden. Därför är det för dem en självklarhet att när man väl klarat av sin uppgift så tänker man inte försöka undkomma sitt straff: Att få upprättelse för sin döda herre är att följa pliktens lag, och att sen ta emot shogunens straff är lika rätt det med.

Berättelsen om de 47 samurajerna är en sällsynt bra historia som skildrats många gånger på film och i böcker. Den är på samma gång gripande samtidigt som det är, för mig som alltid gillat flexibilitet och att man anpassar lagar och uppträdande allteftersom förhållandena förändras, oförståeligt hur man kan så hårt tro på en kod som är så främmande för allt vad humanism innebär. Filosofin är någonting jag har svårt att förlika mig med på ett personligt plan, men att läsa om människor som utan minsta tvekan offrar sina egna liv (och för den delen andras) för att inte avvika från pliktens väg kan vara fascinerande.

Och här är den filosofin i sin renaste form, en form som nästan kan kännas lockande i sin renlärighet och sitt oerhört enkla utförande. Precis som med religioner och ibland politiska filosofier så utlovar den ett enkelt svar på alla svåra frågor: Plikten framför allt. Jag menar inte att det nödvändigtvis är enkelt att följa ideologier av de här enkla slagen, men att det enkla ligger i att man om man anammar läran så har man sedan alltid ett enkelt svar på alla moraliska och etiska frågor, hur komplicerade de än må vara.

OK, nog om berättelsen i sig och dess moral, och istället några ord om hur Mike Richardson (manus) och Stan Sakai (bilder) lyckas med sin version 🙂

47 Ronin - UY-karaktär

En skum karaktär med stora likheter med en annan skum karaktär i Usagi Yojimbo 🙂

Först det nästan självklara: Sakai är ett perfekt val som tecknare för den här serien. Hans Usagi Yojimbo är ju alltid ett nöje att läsa så ingen blir väl förvånad att han även här lyckas så bra med sina teckningar. Att det är människor istället för djur i huvudrollen spelar såklart ingen roll, Sakai är som alla nog vet en fantastiskt skicklig tecknare oavsett vad det handlar om. Och själv tycker jag det var väldigt intressant att se människor i huvudrollen som omväxling; det var länge sedan sådana syntes till i UY och Sakai har blivit mycket skickligare sedan dess. Det enda lilla klagomålet jag har vad gäller det grafiska är att Sakai för en gångs skull inte har textat själv. Inte för att textningen är dålig, men jag gillar Sakais egen bättre.

Richardson i sin tur berättar historien utan krusiduller: Kronologiskt (med angivna datum), långa scener utan plötsliga klipp, och med en känsla av oundviklighet där alla personer bara gör vad de känner att de måste göra. Med andra ord är manuset utan överraskningar vilket är både bra och dåligt. Bra för att den centrala tråden aldrig tappas bort, dåligt för att ingenting oväntat inträffar. Richardsons återberättelse är mycket konservativ och strävar bara efter att berätta den klassiska historien på det klassiska sättet, utan pretentioner på djupare skildring av individerna eller annat.

Så sammanfattningsvis är teckningarna utsökta medan manuset är helt okej, men lite opersonligt. Det gör dock inte så mycket eftersom historien är så stark i sig; det är inte för inte som den bibehållit sin popularitet genom århundradena. Köp och läs, för en inblick i en filosofi som även om den på ytan har en del lockande drag i grunden är rätt förfärlig, och för att njuta av Sakais teckningar.

47 Ronin - Oishi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s