Böcker à la Modesty Blaise

Postat den

Lååångt uppehåll sen sist, en hel vecka; tror att det är den längsta perioden utan någon ny recension sen jag startade bloggen. Och inte blir det någon serierecension idag heller är jag rädd🙂

Däremot tänkte jag skriva några berömmande ord om en hög böcker jag läst de senaste dagarna, böcker som jag läst rätt många gånger förut som jag fick lust att läsa om igen. Närmare bestämt Peter O’Donnells romaner & novellsamlingar om Modesty Blaise. Spoilers finns om vad som händer i böckerna, bara så ni vet!

Modesty Blaise - bokomslag

Peter O’Donnells Modesty Blaise är förstås mest känd för serierna om henne och hennes kompanjon Willie Garvin som sedan decennier utgjort stommen i tidningen Agent X9. Under åren som serien gjordes passerade ett antal tecknare revy men den IMHO tveklöst bästa var den första, Jim Holdaway; när han dog sjönk kvalitén snabbt, även vad gäller manus. Jag har läst varenda seriestripp men det är Holdaways avsnitt som gör att jag tycker serien är värd sin klassikerstatus, även om det finns ett och annat OK senare avsnitt också.

Men som sagt är det O’Donnells böcker jag tänkte skriva om idag, inte serierna. Och böckerna har nog inte lästs av lika många vilket jag tycker är synd för de fördjupar nämligen huvudpersonerna Modesty & Willie rätt rejält.

Först och främst ska nämnas att det handlar om action-thrillers, precis som serien, och inte av den mest höglitterära eller avancerade typen. Det är genomonda skurkar, ofta med besynnerliga särdrag, terroristorganisationer, ofta initierade av Sovjetunion (böckerna skrevs 1965-1985, dvs under det kalla kriget), och en del sex, allt presenterat utan krusiduller. Ärligt talat böcker av ett slag som jag vanligtvis inte läser, det är inte min typ av böcker.

Fast sen är det det där med Modesty & Willie…

Det som gör böckerna så mycket bättre än annat i genren är de två huvudpersonerna. Att läsa dem innebär ofta en mycket kluven känsla: En scen som innehåller de allra mest uttjatade klichéerna från genren med en smula sexism, en smula rasism, och en smula våld som underhållning kan följas av en som bryter mot alla konventioner. Framförallt Modesty som person fungerar som en riktig människa och därmed lyfter böckerna sig i sina mest lyckade ögonblick ur genreträsket.

Det är något lika fascinerande varje gång jag stöter på det: En vanligtvis habil författare som har skapat en karaktär/miljö/handling som är så lyckad att det hen skriver blir någonting mycket mer än allt annat i skrivarkarriären. O’Donnell var åtminstone under en tid bra på att snickra ihop historier men ingenting annat han skrivit är ens i närheten av kvalitén han (ibland) uppnår med sina bästa Modesty-historier.

Det är därför jag gillar Modesty-böckerna så mycket. Serien (under Holdaways tid) var entrén till denna värld men de går rätt snabbt att läsa så för min del är böckerna minst lika viktiga för min relation till karaktärerna, både huvudpersonerna men också bipersoner som Stephen & Dinah Collier, Giles Pennyfeather, Maud Tiller med flera.

Precis som med serien är allt inte bra; av de 13 böckerna (11 romaner, 2 novellsamlingar) är några riktigt bra, en handfull bra, och de övriga sämre. Och precis som med serien finns ett tydligt temporärt samband vad gäller kvalitén; låt mig nörda loss lite med någon mening eller två om dem alla. Kronologiskt:

  • Modesty Blaise är sådär med en O’Donnell som ännu inte riktigt själv vet vem Modesty är och vad som gör henne till en bra karaktär. Förlitar sig alldeles för mycket på gadgets istället för på M&Ws skicklighet för att klara kakan. Så läs bara för att få en introduktion till böckerna.
  • Sabeltand är en mycket bättre roman. Här har O’Donnell fått kläm på figurerna men han är fortfarande lite för hårt fast i idéer om hur den här typen av böcker ska skrivas vilket gör att tonen är onödigt hård och huvudpersonerna utsätts för obehagligheter bara för att visa hur hemskt det är (i klartext: den hopplösa klichén där en våldtäkt används för att riktigt skriva läsaren på näsan hur hemskt en kvinna kan råka ut).
  • Jag, Lucifer är snäppet bättre igen. Här känns det för första gången som om O’Donnell låter sig slappna av och han kan skildra M&W på ett mer lekfullt sätt. De är inte längre perfekta kampmaskiner utan intressantare än så. Dessutom är det här den första boken där även bifigurerna blir intressantare, med Stephen Colliers debut, titelns Lucifer, och några skurkar som är alldeles lagom bisarra.
  • Duell på liv och död har en cheesy titel men är en av de allra bästa böckerna. Det är i mångt och mycket Willies bok där kampen mot den utmärkta skurken Simon Delicata är huvudattraktionen. Det känns också att O’Donnell har haft roligt när han skrev boken och att han helt litar på att hans huvudpersoner kan se till att läsaren förblir intresserad, utan krav på klichéaktiga inslag.
  • Den omöjliga jungfrun är bra, men inte riktigt lika bra som den föregående. Personskildringarna är lika bra, med introduktionen av Pennyfeather som ett inslag, men skurkarna är inte riktigt lika intressanta. Utmärkta sekvenser dock.
  • 6 x Modesty är som kanske hörs en novellsamling med sex historier. De är förvånansvärt roliga att läsa och O’Donnell tar sig lite större friheter med formen här, som en novell skriven i första person av Willie. Bagateller, javisst, men om man läst de tidigare böckerna och känner personerna, väldigt roande.
  • Kvinna i silver är tillbaka på Duell på liv och döds höjder. Om den förra boken var Willies är den här istället Modestys; hennes huvudmotståndare, mr Sexton, är även han suveränt skildrad som i det närmaste osårbar, men liksom vad gäller Willies kamp lyckas O’Donnell framställa Modestys seger på ett trovärdigt sätt.
  • Slavlägret påbörjar tyvärr utförsbacken. Den är fortfarande bra men det känns som om O’Donnell börjat skriva mer på rutin här. Medan de närmast föregående böckerna har fantasifulla och genomarbetade huvudplotter känns den här lite krystad och en intressant huvudmotståndare saknas helt. Inte alls en dum bok, men den saknar pricken över i, den där karaktären/idén/miljön som behövs.
  • Drakklon är något bättre än Slavlägret tack vare en lyckad galen präst, men dras ner av några onödiga dödsfall. Avslutningen hör till de bättre tack vare skildringen av hur M&W genom en kombination av strids- och tankeförmåga besegrar skurkarna.
  • Talismanens gåta håller ungefär samma kvalité. Underhållande, javisst, och jag läser gärna om den, men återigen saknas den där intressanta huvudmotståndaren eller den nyintroducerade bifiguren som skulle göra boken mer minnesvärd. O’Donnells försök att bygga upp en skurk här misslyckas; El Mico är inte i närheten av att vara lika hotfull som Delicata eller Sexton och det känns aldrig som om det finns någon risk för att det inte ska lösa sig. Ett plus har den i den sorgligt underutnyttjade Lille Krell, en karaktär som hade förtjänat mer utrymme: Han är en Willie Garvin som aldrig plockades upp och utvecklades av en Modesty Blaise, så här hade O’Donnell chansen att belysa M&Ws relation på ett nytt sätt.
  • Operation Morgonstjärna fortsätter även den på samma sätt, dvs utan egentligt intressanta karaktärer. Och O’Donnell har tröttnat en del, tveklöst, med en huvudplott som påminner lite för mycket om Sabeltands.
  • Död mans grepp blev den sista romanen och det var nog bra det. Här är tröttheten mycket tydlig, och dessutom faller O’Donnell tillbaka i gamla synder med en onödigt hård och närmast sadistisk ton. Inte kul alls.
  • Den sista striden är en novellsamling skriven långt senare. Novellerna har samma problem som Död mans grepp med den trista tonen, och dessutom är några av dem helt enkelt novellversioner av redan tråkiga serieepisoder. Faktiskt så dåligt att jag tror jag bara läst boken en gång (inte säker). Ett undantag finns som jag skriver mer om här nedan.

OK, nörderiet avslutat. 13 böcker vars innehåll jag kan i princip utantill, inklusive små detaljer; jag läste dem första gången som liten och har som sagt läst dem rätt många gånger sedan dess. Varför? Jag gillar M&W som karaktärer och deras relation, den som gör dem udda i genren och som O’Donnell ska ha en stor eloge för att han uppfann. När böckerna är som bäst fungerar de också alldeles förträffligt som genreböcker, med smarta plotter och finurligt planterade detaljer i början av böckerna som senare visar sig vara avgörande för t ex hur M&W lyckas besegra sina motståndare (i de sämre böckerna blir det alldeles för tydligt att exempelvis en skildring av hur Willie drakflyger som nöje givetvis kommer innebära att drakflygning kommer behövas i slutstriden).

6 x Modesty - bokomslag

Men det är som sagt för Modesty Blaises skull jag egentligen läser böckerna; utan henne och Willie skulle inte ens de bästa av dem förmått mig att komma tillbaka till dem gång på gång. Så böckerna är starkt rekommenderad läsning för de som gillar Modesty Blaise, för de som gillar genren finns också några höjdare här, men övriga läsare kan nog skippa dem🙂

Avslutningsvis, undantagsnovellen i Den sista striden är den avslutande novellen Kobrafällan. Är den bättre skriven än de andra? Faktiskt kan jag inte avgöra det, men jag kan säga att om de andra novellerna lämnade mig helt oberörd så var det tvärtom med den här. De andra novellerna har jag inte läst om för att de var så tråkiga, den här har jag inte läst om för att det känns…ja, det känns lite för mycket att läsa den. En dag kanske jag ger mig på den igen!

 

»

  1. Ping: The Adventures of Nilson Groundthumper and Hermy | Simon säger

  2. Ping: The Adventures of Nilson Groundthumper and Hermy | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s