Foligatto

Postat den

Foligatto - cover

Lika bra att säga det först som sist: Jag var besviken efter att ha läst Foligatto, Alexios Tjoyas (manus) och Nicolas De Crécys serie om kastratsångaren Foligatto och hans hemstad Eccenihilo, översatt från franskan av förlaget Humanoids. Orsaken är såklart att De Crécys egna serier Salvatore och The Celestial Bibendum var både fascinerande egensinniga och märkligt medryckande, medan Foligatto onekligen är egendomlig men inte lika lyckad som helhet. Snygg, javisst, men den saknar det där extra som både Salvatore och The Celestial Bibendum har. Eller för att ta det lite längre:

Eccenihilo har problem eftersom befolkningen är blodtörstig och fullständigt oregerlig. Polischefen kläcker därför den briljanta idén att man ska ordna en karneval där allt är tillåtet, inklusive att döda de man alltid gillar, för att därefter befolkningen ska ta det lite lugnare. Som huvudattraktion anlitar man Foligatto, den stora sångaren som föddes i staden men som sedan många år befunnit sig utomlands. Motvilligt (eftersom han avskyr staden och ännu mer sin familj) går Foligatto med på det, och när karnevalen är igång går givetvis allting ännu mer åt pipan. Huvuden utan kroppar, en röst som vandrar mellan människorna, okända tvillingsyskon; allt kulminerar i katastrof för alla inblandade.

Så varför fungerar inte bisarrerierna i Foligatto medan de i The Celestial Bibendum gjorde det?

Från den nihilistiska stadens alltför övertydliga namn till den slutgiltiga undergången anstränger sig boken alltför hårt att ha en mening. Med det menar jag att i Foligatto märks det alldeles för tydligt att författaren (dvs Tjoyas) suttit och funderat ut allting som sker med en mycket tydlig undermening medan det i TCB istället känns som om anything goes, vadhelst som faller De Crécy in och verkar underhållande tas med (Salvatore som kontrast är egentligen väl så underlig, men det finns i den en mycket tydlig handling och ett lugnare tempo som gör att den skiljer sig rätt mycket från de andra två serierna).

Det (dvs planeringen vs fria fantasier) behöver inte vara dåligt respektive bra, men som sagt lyckas inte Tsoyas få den rätta tyngden i händelserna som istället lämnar mig märkvärdigt oberörd; jag vare sig rycks med i handlingen eller roas så värst mycket av det burleska. Med några få undantag, men då är det mer att De Crécys teckningar är så lyckade än att manuset är bra. I TCB är de lyckliga WTF-stunderna många medan de här är nästan icke-existerande.

En av de mer lyckade sidorna

En av de mer lyckade sidorna

Sen ska jag också säga att man kan läsa Foligatto som en huvudsakligen visuell serie och då fungerar den mycket bättre, med fascinerande bilder och säker färgkänsla, och en tecknare som blir bättre och bättre ju längre fram i albumet man kommer. Problemet är då bara att TCB lyckas bättre även på det planet med ännu vildare och mer udda teckningar och färger som är ännu mer sprakande och iögonenfallande utan att irritera.

Sammanfattningsvis lider Foligatto väldigt mycket av att jag redan läst TCB. Foligatto var De Crécys första utgivna bok på franska och jag kan mycket väl förstå att han hyllades för debuten, det förtjänar den verkligen. Men problemet är att senare serier av honom på alla plan överträffar den, och nu har ju jag redan läst dem… Lite samma problem som jag har med Luc Bessons Nikita, en bra film som jag tyvärr såg efter att jag redan sett ypperliga Leon, med resultatet att jag inte kunde låta bli att tänka på den senare när jag såg den förra -> blev lite besviken.

Så kan det gå om läsordningen blir ”fel”!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s