One Night in Rome

Postat den

One Night in Rome - cover

För tjugo år sedan var Raphael och Marie tjugo år gamla och mycket förälskade, och tillsammans lovade de varandra att oavsett vad som skulle ske i framtiden så skulle de när de fyllde 40 mötas igen, för en natt tillsammans, i Rom. Nu nalkas 40-årsdagen och Raphael har sen länge glömt bort löftet, men några dagar innan hans födelsedag får han på posten en video, en video som Raphael och Marie spelade in där de berättar om sitt löfte. Tillsammans med videon finns ett telefonnummer…

Serieskaparen Jims One Night in Rome (scanlation, två album in toto) är mycket irriterande. Flera saker i den skaver rejält, men sen finns det också en hel del bra inslag. Som exempel på det förstnämnda är de rätt klichéartade skildringarna av män och kvinnor i serien: Männen har serien igenom extremt svårt att undvika lockande kvinnor, oavsett om de är i stabila förhållanden eller ej.

Faktum är att det är det tydligaste temat i serien, dvs hur svårt det är för männen att ”nöja” sig med en så gott som perfekt flickvän, för allt det där med mamma/pappa/barn/familj riskerar att kännas kvävande. Visst, det är inte bara Raphael som har en flickvän när Marie hör av sig igen; även Marie har en pojkvän. Men skildringen av de tvås förhållanden är väsensskilda: Raphael känner som sagt att han håller på att dras in i ett normalt liv, med middagar med svärföräldrar, barn i framtiden mm, och oroar sig för det. Det här skildras som någonting helt naturligt, alla hans (manliga) vänner i samma situation har en liknande oro. Marie å sin sida har aldrig egentligen haft ett seriöst förhållande och skildras närmast som desperat i sina hopp mellan pojkvänner, och som om detta att hon inte är som alla andra (kvinnor, dvs) är ett stort personligt trauma. Så en deprimerande könsrollsskildring, utan tvekan.

Manliga bekymmer

Manliga bekymmer

Sen har vi teckningarna som uppriktigt sagt är lite tråkiga. Rätt skickligt gjorda men väldigt opersonliga, nästan som om någon hade tagit foton och sen applicerat ett Photoshopsfilter som gör att det ser ut som en typiskt fransk realistiskt serie.

Men vad är det som är bra då?

Jo, det här med personskildringen är lite knepigt, och det är just här som skavandet sker. För Jim är, trots problemen med skildringen av könen, duktig på att skildra Raphael som person. Hans plåga över att Marie dyker upp igen, en kvinna han trodde sig sedan länge ha gjort sig fri ifrån, känns genuin; när han sviker sin flickvän Sophia framstår han verkligen som en i grunden kluven person, som en som vill vara trogen Sophia, men som inte kan släppa kvinnan han var stormförälskad i som ung. Han försöker faktiskt undvika att träffa henne igen, men misslyckas, och han är väl medveten om vilken skitstövel han därmed visat sig vara.

Så Raphael är klichéartat skildrad i det stora men genuint i det lilla. Och den realistiska skildringen av honom håller i sig även när Jim skildrar vad som händer sedan, dvs efter natten i Rom, och ungefär här kände jag mig någorlunda förlåtande mot Jim. Klichéerna till trots verkade det ändå som om några av hans karaktärer skulle lyckas slita sig fria från dem och visa sig vara sina egna personer; visst, det var bara männen som hade personligheter som visade sig ha mer djup än jag ett tag trott (dvs Raphael och hans gode vän Arnaud), men det är ju alltid något.

Men sen avslutar Jim det hela med ett alldeles onödigt och idiotiskt slut, där han gör våld på Raphaels karaktär som han byggt upp så bra, och allt bara för att få till ett ”klurigt” slut som dessutom är så…så…så rasande förutsägbart att jag inte vet vad jag ska säga.

Som sagt, en ytterst irriterade serie om cirka 200 sidor som tyvärr i det stora är mer dålig än bra, och där de dåliga sidorna har så stora likheter med de dåliga sidorna i hans serie A Little Temptation som jag skrev om för några månader sedan att jag misstänker att de hör intimt samman med Jims egna åsikter och uppfattningar. Men det finns en del bra saker med den, som att den inte är så sliskigt romantisk som man skulle kunna befara om man hör den beskrivas och en del inte så dumma karaktärsporträtt (de manliga, vill säga), så tiden det tog att läsa den var inte helt bortkastat. Men ändå, GRRR!

One Night in Rome - möte

»

  1. Omm det nu är foton… att göra om foton till ett bildspråk som är så avskalat, lätt att ”läsa” men ändå uttrycksfullt är en stor bedrift. Så det skulle jag inte klandra.

    Gilla

  2. Jag tycker resultatet här (oavsett hur det gjordes) är för avskalat, för menlöst, och för trist. Nästan OK, men hamnar på fel sida av OK-muren för min del.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s