För nästan fem år sedan skrev jag om kusinerna Tamakis bok Skim, en serie om tonårskärlek som jag uppskattade även om teckningarna inte alltid var i min smak. Nu har jag läst en sprillans ny bok av dem, This One Summer, och den här gången tycker jag ännu bättre om resultatet: Mariko Tamaki lyckas återigen med manuset, medan Jillian Tamakis teckningar är (IMHO) klart vassare än sist.
Återigen är det två huvudpersoner, eller snarare en huvudperson och hennes mycket goda vän: Rose åker varje sommar tillsammans med sin mamma och pappa till den lilla badorten Awago Beach, där också den något år yngre Windys familj spenderar semestermånaderna. Även om de kommer från samma stad är det bara på somrarna de träffas, men då är de bästa vänner som delar allt.
Sommaren som skildras har Roses familj problem. Hennes föräldrar har svårt att inte bråka med varandra, och framförallt hennes mamma är olycklig. Det går inte direkt ut över Rose men tillsammans med att hon och Windy är lite ur synk med varandra på grund av ålderskillnaden blir sommaren bitvis rejält jobbig.
Det som gör den här serien så bra är hur perfekt de två huvudpersonernas relation skildras: Rose som blir lite småintresserad av en pojke i den lokala affären. Windy som förstår det här med kärlek och sex i teorin men ännu är snäppet för ung för att riktigt kunna begripa sig Roses känslor. Windy som gärna diskuterar med Rose hur stora bröst de kan tänkas få som vuxna, men som lika gärna vill bygga ett sandslott på stranden. Rose som börjat bli lite småtrulig/småtjurig som många tonåringar är och därför någon gång snäser åt Windy, men som samtidigt tycker precis lika mycket om henne som alltid eftersom hon förstår att det bara är en tidsfråga innan de återigen är i synk med varandra. Rose och Windy som hyr barnförbjudna skräckfilmer i affären; Rose för att imponera på den äldre pojken som jobbar där med att hon kan se dem, Windy för att inte verka barnslig inför Rose. Rose som tonårsaktigt utgår ifrån att samma pojkes flickvän är ”skurken” och lösaktig i de tvås relationsdrama, Windy som kan se mer nyktert på det och därför påpekar att det inte alls behöver vara så. Rose och Windy som hela tiden förstår att även om de idag bråkar så kommer det vara bättre imorgon eftersom de är bästa vänner.
Som nog märks gillar jag verkligen skildringen av Rose och Windy. Även när serien är som mest allvarlig lyckas den aldrig tappa känslan av att det här är människor som vill varandra väl, och att aldrig så allvarliga fnurror ändå inte kommer leda till att även andra blir lidande. Som Roses föräldrar: Det är aldrig någon tvekan om att båda älskar Rose även om de har inbördes problem.
Tillsammans med de utmärkta teckningarna lyckas även boken frammana en bild av sommar, av hur det är att bada på en sandstrand, gå i sanden, hur det är att sedan vandra hem i sin blöta baddräkt småfrusen när solen gått ned, och känslan när man sitter framför en lägereld på natten.
Det är egentligen orättvist att bara fokusera på relationen Rose/Windy eftersom även andra personer i serien skildras på ett inkännande sätt, men det är den som åtminstone jag kände klart starkast för. Och allt i serien presenteras helt utan pekpinnar eller övertydlighet: Det mesta av vad jag skriver härovan är känslor och tankar som jag får intrycket av att personerna har, så inte vad Mariko Tamaki skrivit utan vad Jillian Tamakis teckningar visar.
This One Summer är en ypperlig ungdomsserie från så gott som alltid pålitliga First Second; de har gett ut en hel del andra bra serier i samma stil men det här är den bästa. Hittills, hoppas jag 🙂
Simon säger 
Gillade det ändå & ser fram mot att läsa denna
Här har dom löst det med hjälp av ligaturer, ex vis dd i kidding och mm i summer. Känns som ett enkelt sätt att få lite mer livskänsla i datortextning. Vissa saker, som att vinklarna korsar sig i ”I mean”, gör att frasen sticker ut när den upprepas med samma utseende. När sen ”anybody” (som visserligen har en vackrare ordbild än krocken i ”I mean”) gör samma sak så blir det tydligt att vår vän datorn har varit framme.