Kriget kommer: The Junior Commandos

Postat den
Little Orphan Annie 10 - cover

Min scanner är lite krasslig så dagens bilder är via mobilen; kvalitén är därefter 🙂

Det är nästan på dagen fyra år sedan jag senast skrev om IDWs utgivning av Harold Grays klassiker Little Orphan Annie så dags för en uppdatering!

Så vad har hänt sen sist, dvs vad hände i serien 1935-1943?

Först och främst fortsätter serien att vara fantastiskt underhållande läsning. När den är som bäst är den en fascinerande skildring av 30-talets USA, med Annie i huvudrollen när Gray berättar sina långa historier om hur människor på livets skuggsida kämpar sig uppåt. Hårt arbete, ärlighet, och en stor dos hårda nypor när det behövs är framgångsreceptet; det är uppenbart att Gray har en väldigt stark övertygelse hur ett bra liv ska byggas.

Konservativt, javisst, men mycket typisk för hans amerikanska generation, och det finns gott om andra serieskapare med samma sensmoral från samma tid, som exempelvis Carl Barks med Joakim von Anka som det tydligaste exemplet. Om man bortser från att Gray är betydligt mer uttalat politisk, med personer som håller långa förklarande monologer om hur man ska vara och en handling som kan vara råare eftersom serier i dagstidningarna fick innehålla ett vuxnare innehåll än Disney-tidningarna, så är Joakim von Anka och Annies fosterpappa Daddy Warbucks lika som bär vad gäller hur de uppträder och den moral de predikar.

Det som jag fortfarande överraskas av när jag läser Annie är hur serien kan vara så bra och så engagerande trots alla inslag som borde vara avskräckande för mig:

  • Moralpredikningar en masse, och inte är de subtila precis
  • En överväldigande textmängd som fyller rutorna, oftast bestående av en ensam person som funderar högt, ett mycket konstlat berättande
  • Stela teckningar, närmast lite gnetiga i sin stil
  • Episoder som följer ungefär samma mönster hela tiden: Annie skiljs från Warbucks; Annie hamnar hos person/familj som har privata problem; Annie hjälper dem att lösa dem
  • Serien är mycket uttalat kristen, och hittills har mycket lätt identifierade versioner av både Gud och Jesus dykt upp (mr Am och Sam, respektive)

Men serien fungerar som sagt alldeles ypperligt. Moralpredikningarna och den stora textmängden känns efter ett tag bara som en fördel, någonting som gör serien till någonting alldeles särskilt och personligt.

Doktor Eldeen (Needle baklänges) gillar att droga personer; Gray gillar talande namn (att som här vända på substantivet brukar han oftast strunta i)

Doktor Eldeen (Needle baklänges) gillar att droga personer; Gray gillar talande namn och att som här vända på substantivet brukar han oftast strunta i

Dessutom gör de att när jag läst någon av de längre episoder (de kan ibland sträcka sig över ett helt år) så är det som om jag läst en rätt rejäl bok tack vare tiden det tar att läsa och att Gray hinner med att mejsla ut handlingen i detalj. Teckningarna känns på samma sätt i längden som ett personligt uttryck, precis som de återkommande motiven är det som utmärker serien och gör den unik. Och de kristna inslagen är uppfriskande egensinniga inslag i en annars ofta mycket realistisk serie 🙂

Överlag är det Grays omsorgsfulla presentation som ger serien dess värde. Gray är inte världens bästa tecknare men det är uppenbart att han lagt ner mycket tid på att göra de allra bästa teckningarna han kan, och på samma sätt är jag säker på att han lagt ner extremt mycket arbete på manuset för att få till alla detaljer och för att inte göra några misstag. Det är ett suveränt hantverk där Gray får ut maximalt av sin förmåga, och han vet vad läsaren vill se.

Och även om han återanvänder sina motiv tar han inga enkla genvägar: Det finns många personer som Annie träffar genom serien som jag saknar när de försvinner, men Gray låter henne aldrig återvända till platser och personer hon redan besökt. Istället blir det nya städer, nya familjer, och nya vänner som vi på sin höjd får se refereras i förbigående när Annie sen lämnat även dem. Det skulle vara så mycket enklare för Gray att inte alltid behöva hitta på nya karaktärer men Gray är inte den som väjer för hårt arbete. Jag vet inte hur det kommer se ut i framtida samlingar av senare år, men efter att nu ha läst de första tjugo åren av serien uppskattar jag hur minimalt med återanvändning det varit; jag vet inte om jag läst någon dagsstrippserie av samma typ som gjort något liknande.

Det är alltså när serien är som bäst. Tyvärr är de senaste volymerna ett exempel på när det inte är en lika bra serie. En del av problemet är att det alltid är lite trist när han faktiskt återanvänder karaktärer, närmare bestämt Daddy Warbucks hejdukar som Punjab och the Asp,  och att det är relativt gott om episoder som involverar Warbucks. Dessa fokuserar ofta på tristare saker som kapitalism, avundsjuka mot Warbucks, eller är mer vanliga action-episoder istället för de mer allmängiltiga mänskliga problem som episoder med Annie i huvudrollen oftast handlar om.

Men det stora problemet är andra världskrigets början. Den senaste volymen, med undertiteln The Junior Commandos, handlar nästan bara om det. Annie organiserar barnen i staden hon för tillfället bor i i en armé, och de spenderar sedan all sin fritid med att arbete för USAs krigsinsats. De säljer statsobligationer, de återvinner metall, de hjälper familjer som har det tungt pga frånvarande fädrar/mödrar, och så vidare. Det finns många för Gray typiska och bra detaljer, som att kvinnor plötsligt visas i helt andra roller än förut och att vardagsrasism berörs

Under kriget fick kvinnor chansen att utöva nya yrken, som här en kvinnlig kirurg som självklart vill bidra till krigsinsatsen

Under kriget fick kvinnor chansen att utöva nya yrken, som här en kvinnlig kirurg som självklart vill bidra till krigsinsatsen

(inte alltför mycket eftersom det knappast skulle uppskattats av majoriteten av läsarna, men Gray är sin vana trogen noga med att påpeka att alla människor oavsett kön eller hudfärg kan bidra med lika mycket), men det är i det lilla; i det stora är handlingen lite småtrist utan den vanliga vardagsdramatiken som istället ersätts av krigspredikningar och tråkiga ordinära äventyr à la ”Annies kommandostyrkor avslöjar tyska spioner”.

Och när handlingen någon gång verkar dra mot någonting intressantare, som den ensamstående mamman med psykiska problem som av alla kallas Crazy Kate, så avslutas de trådarna alltför snabbt och snöpligt. Där Gray tidigare glatt skulle spenderat månader på någonting sådant löser sig problemen här alldeles för enkelt; i en av de här trådarna drar han sig inte för att helt simpelt lösa problemet med en doktor som felbehandlar sina patienter genom att låta blixten slå ner och döda honom. Krasch, bom, problemet löst! Jag saknar verkligen den tidigare nednötningen av mig som läsare där Gray maler på och maler på tills allting är utrett från A till Ö, utan snabba genvägar.

Men som sagt, många detaljer är fortfarande utmärkta, och även de mest slentrianmässiga spionintriger kan Gray göra någorlunda intressanta, så om de tidigare samlingarna är klockrena fullpoängare är den här ändå en högst rekommenderad läsning. Som avlutande konsumentinformation/varning ska jag dock nämna att den är proppfull med de mest rasistiska uttryck man kan tänka sig vad gäller tyskar och japaner; Gray är inte den som sticker under stol med vad han tycker och när han som här är inriktad på att USA ska vinna ett som han anser rättfärdigt krig skyr han inga medel. Men han är, som sagt, en av de allra (kanske den allra) bästa hantverkare inom seriemediet som jag någonsin läst, och det räcker mycket långt.

»

  1. Har svårt att hålla med om den barkstolkningen. Tycker snarare budskapet är:
    girighet = problem.
    Ta det istället lugnt i hängmattan med läskeblask.

    Gilla

  2. Jo, girighet = problem hos Barks, men detsamma gäller Gray; Daddy Warbucks är aldrig girig, han är bara extremt framgångsrik eftersom han är hårdare än de hårda, smartare än de smarta, och han tjänar alla sina pengar på ett rakryggat och hederligt sätt, osv 🙂

    Gray och Barks är väldigt lika inte bara vad de gäller de mest framgångsrika utan också att för andra är nyckeln till ett bra liv hederligt arbete.

    Sen är Barks mer cynisk på individuell nivå nedan Gray är mer politisk och obönhörlig på samhällsnivån.

    Gilla

  3. Fick äntligen läst volym 10 och jag tycker att du har sammanfattat innehållet på ett bra och uttömmande sätt i din recension. Efter fyra år var det definitivt på tiden! Nästan alla amerikanska dagspresserier (liksom även serietidningarna, förstås) är ju extremt patriotiska under andra världskriget, men en del av dialogen i den här boken är helt otrolig. Tyskarna (och japanerna, fast de nämns bara i förbigående) dör till höger och vänster medan invektiven (varvade med engelska skriven med tysk brytning) haglar. Men Gray lyckas ändå hålla uppe intresset någorlunda, medan jag knappt orkar med t ex Caniff från samma period. Men nu väntar jag mest på att kriget ska ta slut, så serien kan bli lite sublimare igen. Nästa volym slutar i april 1945 så LOAC är snart där.

    Gilla

  4. Jag håller med, det är svårt att läsa en del andra serier från andra världskriget, som Caniff; när de blir så patriotiska verkar det som om deras förmåga att göra bra serier samtidigt upphör. Budskapet blir viktigare än innehållet -> mycket trist att läsa. Plus, såklart, att krigspropagandan är jobbig i sig.

    Så jag håller tummarna för att Gray lyckas komma tillbaka till gammal god form i nästnästa volym!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s