Maybe This Tuesday

Postat den

Maybe this Tuesday - cover

Nicolas Vadot presenterar i Maybe This Tuesday enslingen Achilles, en man som aldrig lämnat ön han växt upp på. Den enda kontakten med omvärlden han har är en mycket sporadisk brevväxling med sin barndomsvän Rebecca som lämnat ön för fastlandet och storstadens frestelser, men det är huvudsakligen hon som skrivit under åren; själv har han inte svarat på flera år. Varför? Tja, egentligen har han inget starkt skäl, han är bara handlingsförlamad och vet inte vad han ska göra. Hans föräldrar har dött, han har ingen han socialiserar med, och åren rinner iväg.

Så inaktiv är han att han bokstavligen vuxit fast där han sitter på stranden. Hans fötter har förvandlats till trä och de har skjutit rötter ner i marken. Det enda han kan göra är att prata med fiskmåsarna som besöker honom, tills han en dag håller på att drunkna under en storm när vattnet stiger över hans huvud och han blir tvungen att hugga av sina fötter med en yxa.

När han väl reparerat fötterna i sin snickarbod dit han krupit bestämmer han sig: Han ska göra sitt livs första resa och söka upp Rebecca. Planer? Egentligen inga, så när han väl står utanför hennes dörr med en blombukett har han ingen aning om vad han ska göra när hon öppnar.

Maybe this Tuesday - Stranden

Det är en småsorglig historia som Vadot skrivit. Achilles är socialt handikappad, inte bara på grund av sina skamkänslor på grund av sina egendomliga fötter utan huvudsakligen för att han inte har någon träning av att umgås med andra människor. Han är tafatt, han får panikattacker, han märker att han uppträder konstigt/fel men han är oförmögen att göra så mycket åt det eftersom han inte vet hur han ska ändra på sig.

Och Rebecca har det inte heller så lätt. En man hon inte träffat på flera år dyker plötsligt upp utanför hennes dörr, och eftersom han är så hjälplös ser hon sig tvungen att ta ansvar för honom. Hennes eget privatliv är snårigt redan innan och det blir inte bättre av Achilles intåg.

Efter ungefär halva boken var jag inte övertygad om att boken var läsvärd. Vadot tecknar bra och smått expressionistiskt när han skildrar drömmar och känslor, och inte oävet i vardagssituationer (hans människor ser ibland alltför stela ut vad gäller ansiktena, han är klart bättre på miljöer), men manuset var lite för icke-subtilt (som de fastvuxna fötterna i ön Achilles själv är mentalt bunden vid) och utan spänning.

Men andra halvan är bättre. Det blir tydligare att Achilles är en människa som slagits sönder inombords och inte bara någon som har det lite knepigt socialt. Och en del av symboliken visar sig också inte vara så tung och gravallvarlig som jag trott. Som titeln, Maybe This Tuesday, som anspelar på en profetia yttrad av en av fiskmåsarna Achilles umgicks med på stranden, som i början står för en sak och senare för något helt annat.

Omistlig läsning är det inte men Maybe This Tuesday kan ändå vara värd en titt om man ramlar över den. Ungefär som jag gjorde; det var ingen serie jag sökte upp utan bara en som jag råkade få syn på och gav en chans 🙂

Maybe this Tuesday - Samtal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s