Hagel

Postat den
På landet -> ingen scanner -> mobilkamera -> rätt sunkiga bilder. FYI!

På landet -> ingen scanner -> mobilkamera -> rätt sunkiga bilder. FYI!

En rätt ovanlig företeelse handlar dagens inlägg om, nämligen en nystartad svensk serietidning med lite högre ambitioner än att bara ompaketera diverse serier som redan synts till i Sverige. Hagel heter tidningen, förlaget är Egmont, och innehållet består av fyra serier, mestadels av den hårdkokta typen. Jag tänkte gå igenom vad jag tycker om själva produkten och produktionen, men låt oss börja med de olika serierna i tidningens ordning 🙂

image

Först ut är en serieversion av FX-tv-serien Sons of Anarchy som handlar om livet i ett motorcykelgäng av den kriminella typen. Här i den första delen blir det mest en presentation av karaktärerna: Kendra, dotter till en avliden medlem som nu råkat i trubbel och söker upp medlemmarna för att få hjälp; Alex ”Tig” Trager vars medlemskap kostat honom sin dotters liv och därefter sitt äktenskap; och så vidare.

Som alltid är det svårt att sia om en längre serie efter att bara ha läst det första avsnittet, men jag tycker inte att det här känns särskilt lovande. Damian Couceiros teckningar är för all del hyggliga även om de är väldigt opersonliga, men Christopher Goldens manus är det sämre ställt med. Det lider framförallt av att det alltför tydligt märks att det är gjort efter en förlaga från ett annat medium.

Ett typexempel är den överväldigande mängden av personer som presenteras med namn och en mini-biografi genast de dyker upp; just nu känns det helt obefogat att veta att t ex en av männen heter Filip ”Chibs” Telford och är ordningsman i klubben eftersom han inte på något sätt medverkar i handlingen här. Enda anledningen att han presenteras med namn och allt är förstås att han kommer spela en roll längre fram, men när det väl inträffar kommer jag givetvis ha helt glömt bort vem han är.

På samma sätt är dialogen väldigt otymplig och onaturlig; alla envisas med att oupphörligen använda den andra personens namn när de pratas vid, som repliken ”Jag skämtar inte, Jules.”. Jag menar, om två personer som känner varandra väl talar så inte tusan kommer de använda den andras namn hela tiden. Enda skälet till att de här gör det är (tror jag) att Golden vet med sig att det är alldeles för många personer som presenteras på alldeles för få sidor så det här är ett enkelt, men IMHO dåligt, sätt att göra det lättare för läsaren att hänga med.

Sons of Anarchy känns inte så kul, men kanske blir det bättre när handlingen kickar igång på riktigt och den kan försöka bli mer av en tecknad serie och mindre av en storyboard.

image

Härnäst, 2 Guns. Det här är den enda av serierna som jag hört talas om innan jag läste Hagel; jag har hört mycket gott om den och jag har funderat på att läsa den så därför blev jag glad när jag såg att den ingick.

Det här kändes som en frisk fläkt efter SoA. En riktig serie, trevligt tecknad av Mateus Santolouco i en modern småkantig stil och rena färger som påminner om serier som Invincible och Chew. Det är svårt att få till något som fungerar både som en introduktion av serien och dess karaktärer, är första kapitlet i en längre berättelse, och ändå känns tillräckligt fristående för att vara värt att läsa på egen hand, men Steven Grant lyckas med alla tre delarna.

Att jag sen bara kan berätta att det verkar bli en thriller med poliser som verkar undercover utan fler detaljer än så (jag menar, jag vet inte ens vilka/vilken som kommer bli huvudpersoner längre fram på grund av hur kapitlet slutar) är bara bra i det här fallet eftersom jag är mycket nyfiken utan att vara frustrerad eller förvirrad. 2 Guns är helt klart den bästa serien i Hagel, åtminstone av vad första numret ger för handen.

image

Sen blir det sämre igen, i och med Keith Giffen/Alan Grant (manus) och Rael Lyras (teckningar) serie Jeremiah Harm. En science fiction-historia som börjar med en rymning från ett intergalaktiskt fängelse, varpå fängelsedirektören beslutar sig för att den enda som kan fånga rymlingarna är en annan fånge, närmare bestämt jordvarelsen Jeremiah Harm. Löftet till Harm är att han ska få amnesti när han slutfört uppdraget, men givetvis planerar direktören att bedra honom.

Som hörs är det en synnerligen icke-originell historia, men det är inte det som är problemet. Istället är det de ganska röriga, ocharmiga och rent ut sagt fula teckningarna som stör mig, och sen tycker jag också det är trist med sf där så gott som alla varelser ser ut som hämtade ur Star Trek, dvs alltför humanoida. I seriernas värld kostar inte specialeffekter någonting så det finns ingen anledning till att vara så fantasilös.

Manuset är inte speciellt kul det heller. Grant kan vara bra ibland (Giffen är endast ansvarig för idén) men hans serier tenderar att alla likna varandra väldigt mycket. Den här känns i mångt och mycket som en något tröttare version av Lobo: Samma ultravåldshumor, samma hårtdkokta repliker, osv. Personligen tycker jag att det bästa Grant&Giffen gjort tillsammans (det är rätt många serier nu) var deras L.E.G.I.O.N., en serie som så länge de var involverade är en av de bästa superhjälte-grupperna jag läst.

Precis som med SoA kanske det blir bättre längre fram, och jag har faktiskt lite större förhoppningar vad gäller Jeremiah Harm eftersom Grant som sagt ibland kan vara åtminstone underhållande för stunden. Men teckningarna behöver bli roligare att titta på, tveklöst.

image

Och så den sista serien, och den som avviker mest från de andra i tonläge: Carthago – Fortunalagunen, första delen av två, en serie skriven av Christopher Blec och tecknad av Eric Henninot & Milan Jovanovic.

Huvudperson (nåja) är en megalodon, dvs något som enklast kan beskrivas som en utdöd gigantisk släkting till vithajen. Eller, utdöd och utdöd, seriens plott är att ett oljebolag som borrar till havs bryter igenom skorpan till en gigantisk grotta vari diverse ansedda som utdöda fiskar lever, inklusive megalodonen. Bolaget lägger locket på för att inte deras oljeborrning ska stoppas, men tyvärr är locket inte tillräckligt väl pålagt för att hindra att både rykten och haj ska råka slippa ut, och in träder både miljöaktivister av det handlingskraftigare slaget och en excentrisk miljardär som samlar på fossiler…

Låt mig genast säga att jag är partisk vad gäller den här serien: Jag liksom många andra är djupt fascinerad av hajar, och en 25-meter lång version av en vithaj är ungefär så kul det kan bli (så länge den inte dyker upp i insjön utanför stugan där jag sitter vill säga). Så en drös med pluspoäng för serien redan där.

Teckningarna är kompetenta skulle jag säga; jämfört med SoA-teckningarna är de lite renare och med en klarare färgläggningen vilket jag uppskattar, speciellt som teckningarna här är viktigare än manuset som mest känns som en transportsträcka för att ha någonting att hänga upp hajen på, så att säga. Egentligen är det här en rätt intetsägande serie utan någon direkt spänning men jag är ändå rätt nöjd tack vare megalodon-inslaget. Vi får väl se vad det utmynnar i; själv hoppas jag på fler hajar eftersom den hittills mest antytts i bild!

Så fyra serier varav en riktigt bra, två rätt dåliga, och en som nog ärligt talat ska klassas som dålig men som jag ändå gillar. Det är därmed dags att prata om tidningen i sig.

Det som alltid är svårt med antologitidningar av det här slaget är hur man ska få nya läsare i längden. Det här numret är det enklaste eftersom alla serierna börjar från början så jag som läsare har inga problem att hänga med. Det blir värre längre fram för en ny läsare om det första numret denna ser innehåller diverse serier som alla är mitt inne i längre episoder. Hur det blir med Hagel med tiden får vi se men jag hoppas redaktionen har ett antal serier som inte består av alltför många kapitel, alternativt har tydligt fristående episoder.

Här har vi Carthago med endast två avsnitt som representant för det första och 2 Guns för det andra alternativet. Vackert så, sen gäller det bara att fortsätta jobba med det här oupphörligen eftersom det är ett evigt problem; många utmärkta antologier har fallit på grund av detta, som amerikanska Shonen Jump (jag känner redaktören och han berättade att det här var det största problemet de hade trots att deras serier var populära).

Ett relaterat problem är utgivningstakten. Det står ingenstans i tidningen hur ofta den kommer komma ut (jag har hört ryktas 4 nr/år men det låter lite lite med tanke på att nummer 2 kommer redan i september), men med långa och komplicerade serier finns alltid risken att även trogna läsare glömmer bort vad som händer. För mig personligen kommer det nog att vara stor risk för det med Hagel eftersom jag läser så pass många serier att en varann-månatlig utgivning (eller vad det nu är som gäller) kommer göra det svårt att hålla koll på vad som händer i respektive serie, och jag tycker det är en smula trist att köpa tidningar och lägga på hög för att läsa senare. Vad som är smärtgränsen när det gäller fortsättningsserier är givetvis individuellt, men jag föredrar att serien kommer ofta alternativt mer sällan men med längre inslag (som exempelvis The Walking Dead-tidningen som samlar två nummer av den amerikanska i varje svenskt nummer). Vi får som sagt se hur Hagel utvecklar sig, måhända är planen att introducera helt avslutade serier också vad det lider.

Sen har vi själva produktionen. Trycket är finfint och formatet är större än vanliga serietidningar; jag tycker den känns lyckad att hålla i handen och att den väl förtjänar det högre priset. Men jag är inte helt nöjd med några av översättningarna som är alltför svengelska och där de engelska replikerna alltför tydligt skiner igen (som ”Trubbel hittar mig” och ”Dröm vidare”).

Sen skulle jag gärna sett lite mer redaktionellt material, förutom den korta ledaren på första sidan. Det blir en något ödslig känsla att läsa tidningen, med bara serier en efter en; till och med någon reklamsida eller två mellan dem skulle passat bra som en andningspaus när jag läst klart en och ska börja på en annan. Petitess, javisst, men för min del känns det viktigt med att en antologi ska kännas som någonting mer än bara en rad av serier/noveller/vaddetnuär för att jag ska vara helt nöjd.

Slutomdömet blir en mycket försiktig optimism. Det finns intressanta saker här (främst 2 Guns), det finns en tanke på att hitta läsare (där jag tror att Sons of Anarchy är avsedd för att locka de som redan känner till tv-serien), och det är en ovanligt påkostad serietidning för att vara Sverige (där vi bara har Utopi som konkurrent i glassigt magasin-genren). Så nu är det bara att hoppas att tidningen får en chans att hitta sina läsare och att den förfinar sin urformning och sitt serieurval med tiden 😉

PS. Hm, blev rätt långt det här, men å andra sidan har ju de senaste inläggen varit ovanligt korta så det jämnar ju ut sig! DS.

»

  1. ”Jag menar, om två personer som känner varandra väl talar så inte tusan kommer de använda den andras namn hela tiden.”

    Nej, Simon, jag vet ingen som pratar så!

    Gilla

  2. Ping: En studie i rött | Simon säger

  3. Ping: En studie i rött | Serienytt.se

  4. Ping: Sons of Anarchy: Burfåglar | Simon säger

  5. Ping: Sons of Anarchy: Burfåglar | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s