Squadron Supreme: Revolutionerande 80-talsserie?

Postat den

Squadron Supreme 1 - cover

Dagens recension courtesy of Graham Crackers i Chicago, en seriebutik som hade rea på Mark Gruenwalds Squadron Supreme, en 12-delars maxiserie från 1985-86 som ofta nämns som en föregångare när det gäller superhjälteserier som gör anspråk på att vara realistiska.

Squadron Supreme (kompetent men inte särskilt upphetsande tecknad av Paul Neary) handlar om en superhjältegrupp à la Justice League/Lagens väktare som innan den här serien skrevs hade dykt upp en handfull gånger i andra Marvel-titlar. Den utspelar sig i en annan dimension och kan därför ta sig stora friheter med vad som händer med världen eftersom den inte behöver bekymra sig för hur det påverkar andra titlar, och Gruenwald tog chansen till att skriva en historia om vad som skulle hända om en sådan grupp faktiskt skulle få för sig att rätta till alla världens problem istället för att bara agera reaktivt vid hot från superskurkar mm.

Den som läst mycket Marvel och (framförallt) DC från 70-talet vet att det här är en fråga som dyker upp då och då: Varför tar inte exempelvis Stålmannen tag i problem som krig, hunger, mm? Han har uppenbart kraften att göra det men avstår. Skälet som dittills alltid framförts i tidningarna var att göra så vore att omyndigförklara mänskligheten, att de skulle förvandlas till initiativlösa soffpotatiser, osv. Ett inte så dumt argument, men en stor anledning att så inte skedde var förstås också meta-anledningen att det helt skulle förändra serierna från hjälte/skurk-spänning till någonting annat, någonting mer politiskt, och det var inte en riktning förlagen ville ge sig in på för sina stora titlar.

Diskussioner...

Argumentering med ord…

Men om man hade några superhjältar som inte låg bakom några egna tidningar, och som dessutom lyckligtvis befann sig i ett annat universum? I sådana fall skulle man kanske kunna våga sig på att besvara frågan annorlunda. Och presto, Squadron Supreme!

Så jag skulle säga att det är så man ska nalkas serien: Inte som en nyskapande titel typ WatchmenMiraclemanDark Knight Returns, eller Zenith (som alla dyker upp ungefär vid den här tiden) som alla angriper superhjälteserierna på radikalt nya sätt, utan istället som en fullkomligt naturlig följd på tidigare serier med den stora skillnaden att man här av diverse skäl kan ge ett alternativt svar på en fråga som alltid legat och pyrt ända sedan genren skapades.

Det tog ett tag för mig att inse det eftersom det jag läst om SS (olycklig eller lyckad förkortning, beroende på hur man ser det med tanke på den lätt fascistoida regim som skildras) innan hade låtit som om det här var en serie i samma anda som de nyss nämnda. Därför blev jag initialt besviken eftersom den inte var i närheten av lika intressant som dem. Men efter ett tag bytte jag inställning och läste den som en ”vanlig” serie från den tiden, bara det att den hade lite större friheter i sin handling, och då blev det bättre. Medlemmarnas käbblande internt, de uppenbara pastischerna på Justice League (Gruenwald var ett stort fan av DC och det märks eftersom teamet till stora delar är en oblyg kopia på JL), de självklara slagsmålen med superskurkar; allt välbekant, men med en liten twist, som att både hjältar och skurkar kan vara kluvna inför idén att hjärntvätta kriminella för att göra dem till nyttiga samhällsmedborgare.

De stora frågorna som rätten till fri vilja och när ändamålet helgar medlen är centrala för serien, men de avhandlas på ett tämligen enkelt sätt utan större djup, precis som man kan förvänta sig av superhjälteserier från den här eran. Det som är ovanligt är att de besvaras på ett nytt sätt: Istället för det tidigare svaret som alltid var att hjältar lämnar människorna ifred medan skurkar gärna förslavar dem är svaret här att vissa hjältar kan tänka sig att gå väldigt långt för den goda saken, medan vissa skurkar tycker att det är fel. Mer originellt är det faktiskt inte, men det är vackert så.

...och med kraft

…och med kraft

Att serien i övrigt är väldigt förutsägbar (”Superman” är för att styra, ”Batman” är mot, menlösa ”Aquaman” försvinner som enda medlem ur handlingen redan tidigt för att sedan aldrig synas till igen, ”Green Arrow/Black Canary” har ett tumultartat förhållande, crossovern med en mer känd figur (Captain America)), också i det att Marvel givetvis inte lämnade den ifred efter det här utan senare kopplat ihop den än mer med vanliga Marvel, är inte så överraskande precis.

Men det var ändå intressant att äntligen läsa den, även om jag nog tycker att den är rätt överreklamerad som nyskapelse för den är rejält rotad i 80-talsmyllan. Jag skulle nog enklast beskriva den som Warren Ellis The Authority, om den hade gjorts 15 år tidigare och inom DC/Marvels trygga sfär. Vilket är lite ironiskt med tanke på att rättigheterna till The Authority numera ägs av DC, och precis som man kunde misstänka har det inte alls fungerat att integrera serien i det vanliga DC-universumet i samband med The New 52 (när alla DCs titlar skulle integreras med varandra). Jag menar, hur skulle det fungera med en organisation som ska styra världen med hjälp av superkrafter när exempelvis Superman finns i samma värld? Det här problemet löste Gruenwald nästan 30 år sedan: Man låter handlingen ta plats någon annanstans 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s