Weapons of Mass Diplomacy

Postat den

Weapons of Mass Diplomacy - cover

Är det någon som kommer ihåg min recension av dokumentärserien In the Kitchen with Alain Passard? I så fall måste jag be om ursäkt för en sak: I den klagade jag lite grann på att tecknaren Christophe Blain inte riktigt kom till sin fulla rätt när han begränsades av dokumentärgenrens ramar. Klagomålet mot att serien var en gnutta livlös kvarstår men det hade uppenbarligen ingenting med det dokumentära innehållet att göra. Och det vet jag eftersom jag precis har läst Blains fantastiskt underhållande Weapons of Mass Diplomacy, skriven av den franska diplomaten Antonin Baudry (under pseudonymen Abel Lanzac), en pseudo-dokumentär om hans erfarenheter från sitt jobb i den franska diplomatkåren under förspelet till invasionen av Irak år 2003.

Den nominella huvudperson is serien är Arthur Vlaminck, en nyanställd talskrivare till den egentliga huvudpersonen, utrikesministern Alexandre Taillard de Vorms (i verkligheten Dominique de Villepin). Ministern är en naturkraft, men en fruktansvärt besvärlig och egocentrerad sådan. Han avbryter alla, han är extremt ombytlig, han lyssnar inte på andra, han är bokstavligen aldrig nöjd med talen Arthur och de andra skriver till honom, han är hundraprocentigt övertygad om sin egen och Frankrikes förträfflighet.

Weapons of Mass Diplomacy - tal

Det här låter förstås som om han vore en förfärlig chef, och det är han också. Men han är samtidigt styrd av en stark känsla för moral och det rätta, och något av en hjälte i sin envetna kamp mot det han ser som en orättfärdig invasion; det märks att hans stab, inklusive Arthur, verkligen vill göra sitt bästa eftersom de både håller med honom och tack vare hans starka personlighet dras med i hans nycker.

Jag kan heller inte låta bli att fascineras av hur han fullkomligt kör över alla andra och totalt dominerar alla situationer tack vare sin frenesi och energi, må de vara hans egna medarbetare, Club Med-semesterfirare som råkat ta in på samma semesterort som honom, eller andra politiker som Colin Powell. Han är en vandrande tour de force, och bara i yttersta undantagsfall kan hans närmaste lyckas styra honom i en annan riktning än den han själv valt. Han är, kort sagt, på samma gång en alldeles underbar huvudperson och en förskräckligt frustrerande människa.

Som för Arthur, när han måste tampas med en chef som ser det som en självklarhet att ringa upp Arthur när han äntligen lyckats få några dagar ledigt för att träffa sin flickvän och kräva att han inom en timme skriver ett tal som ska framförs i Colombia där de Vorms snart ska landa. Att Arthur befinner sig i Rom, helt utan material vare sig om Colombia, vad Frankrikes åsikter ifråga om landet är, eller för den delen vad talet ens ska handla om spelar ingen roll.

Weapons of Mass Diplomacy - natt

Dessutom (och föga förvånande med tanke på chefen) är nästan alla på utrikesministeriet ständigt på sin vakt mot sabotage från andra, och för att i sin tur lägga krokben när chansen ges. Det stora undantaget är Arthus närmaste chef, Claude, som alltid är kolugn, professionell och vänlig, till och med när ministern går på som värst. Arthur själv ser mest med förvåning på, men med tiden allt mer oberörd; han har tillräckligt med problem med sin nervösa mage, med sin flickvän som (med all rätta) ser sig som ignorerad, med sina tal…

Hur rolig som helst och med en fascinerande inblick i de högre diplomatiska sfärerna, fokuserad på ett extremt intressant skede i nutida världspolitiken kan det bara bli min högsta rekommendation till Weapons of Mass Diplomacy, kanske den bästa serien jag läst i år. Leta upp den!

PS. För den som är intresserad av sånt blev serien också film förra året, samma år som serien fick pris i Angoulême för årets bästa serie. Jag har ingen aning om filmen är bra men den har hyfsat betyg på IMDB, fast jag tycker nog att den de Vorms man kan se i trailern inte har i närheten av samma överväldigande karisma som seriens version:

»

  1. Ping: Legends of the Tour | Simon säger

  2. Ping: Legends of the Tour | Serienytt.se

  3. Ping: Årskrönika 2014: Serierna | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s