Deras ryggar luktade så gott

Postat den

Deras ryggar luktade så gott - omslag

Det är mer än fyra år sedan jag senast läste någonting av Åsa Grennvall men svärtan från Svinet minns jag ännu. Så det var inte någon överraskning att hennes nionde serieroman, Deras ryggar luktade så gott (första boken från det nya förlaget Syster förlag), var rikligt försedd med människor som det är förtvivlat svårt att tycka om. Det som däremot är annorlunda den här gången är att jag den här gången mest känner medlidande med dessa personer istället för ogillande. Låt mig förklara lite mer om varför, efter att jag nämnt vad boken handlar om.

Huvudpersonen i Deras ryggar luktade så gott är Jenny. Inledningsvis får vi se en vuxen Jenny som inte förstår hur andra människor relaterar till sina föräldrar; uppenbart är att deras upplevelser är väsensskilda från hennes. De pratar om hur föräldrar alltid finns där, hon förstår inte ens vad de menar; de pratar om hur skönt det är att föräldrarna ibland hjälper till med barnpassning, hon funderar på att anmäla dem för att ens tänker sådana tankar. Och vi får se hur Jenny inte längre orkar med, och hur hon är tvungen att ringa vårdcentralen för att få hjälp.

Deras ryggar luktade så gott - syntax error

Först därefter får vi se vad som ligger bakom, när vi får följa Jenny från det hon var liten till dess hon är vuxen och vi åter är framme där boken började. Och det som visar sig är ett föräldrapar som är oförmöget att känslomässigt engagera sig i sitt barn. På ytan är ingenting fel (ingen misshandel, ingen svält, inga konstiga straff) men egentligen är allt så fel det bara kan vara. Vare sig mamman eller pappan (eller för den delen brodern som bara skymtar till då och då, men verkar vara av samma skrot och korn som föräldrarna) bryr sig om vad Jenny känner eller funderar på. Så fort hon försöker kommunicera sluter de sig: Mamman genom att bli upprörd å egna vägar, pappan genom att helt enkelt gå därifrån. Det spelar ingen roll om Jenny bara vill diskutera någonting, berätta vad som hänt under dagen, eller om hon mår dåligt för resultatet blir alltid detsamma: Ingenting händer.

Mönstret upprepar sig gång på gång utan minsta variation medan Jenny växer upp. Den enda skillnaden är att när Jenny väl är vuxen kan föräldrarna ännu tydligare tala om att de inte är intresserade, t ex när pappan skriver ett brev att han inte vill att hon hör av sig om det inte är för att det går bra för henne och att hon vill berätta det. Med andra ord, svårigheter göre sig icke besvär. Att Jenny mår dåligt både under uppväxten och som vuxen är därför inte det minsta underligt; det enda underliga är snarast att hon inte helt går under.

Så Jenny har jag all sympati i världen för. Men varför tycker jag då inte lika illa om hennes föräldrar som jag gjorde om personerna i Svinet?

Skälet är att Jennys föräldrar känns som genuint trasiga människor. De är inte elaka för att de vill det eller för att de valt det (som svinet var) utan för att de helt saknar förmåga att känna empati, vare sig genom känslor eller genom intellektet. De förstår inte att det de gör är så skadligt, och det verkar inte ens som om de någonsin funderat över det. Därför tycker jag närmast synd om dem eftersom de har såna enorma begränsningar. Jag misstänker att om boken hade fokuserat mer på dem hade jag kanske börjat ogilla dem om jag då mer fått uppfattningen att de faktiskt valde att inte ändra sitt beteende (av lathet/bekvämlighet/egoism/…), men boken är väldigt fokuserad på Jenny så jag får nöja mig med det här lätt ytliga intrycket av föräldrarna.

Sen finns det flera andra i boken jag har svårare att ha några som helst sympatier för, nämligen alla de som den vuxna Jenny möter som vägrar tro på vad hon berättar om sina föräldrar eftersom de ”vet” att så handlar ju inga föräldrar. Jag har väldigt svårt för i övrigt resonabla människor (dvs inte som Jennys föräldrar) som inte kan förstå att deras erfarenheter inte är andras erfarenheter. Det finns så många människor i världen och därmed så många olika livsöden att det är rätt naivt/korkat att tro att människor alltid är si eller så, eller att lättfärdigt fastslå att såhär, just såhär ska man alltid göra. ”There are more things in Heaven and Earth, Horatio,…”.

Lite om teckningarna också, som som vanligt ser ut precis som de brukar, om man kan säga så. Dvs, mycket kolsvarta ytor, en lätt naiv stil på människorna, och en alldeles ypperlig samverkan mellan ord och bild. Grennvall tycker jag är ett utmärkt exempel på någon som inte tecknar så bra i en hantverksmässig mening men som trots det gör riktigt bra serier; jag har svårt att tänka mig en Grennvall-serie i en annan teckningsstil. En detalj jag gillade extra mycket i den här boken: Den flera gånger upprepade sidan där Jenny försöker kommunicera med familjen. Att teckningarna är identiska understryker hur hopplös situationen är, hur omöjligt det är för Jenny att någonsin komma ur den onda cirkeln där hon försöker få kontakt men det istället slutar med att hon mår ännu sämre, oavsett hur mycket hon anstränger sig.

Deras ryggar luktade så gott - kretslopp

Det var ett tag sedan Grennvall senast kom ut med en bok men väntan var värd det: Deras ryggar luktade så gott visar igen att ingen i Sverige kan konkurrera med henne när det gäller serier av den här typen.

»

  1. Ping: Årskrönika 2014: Blogg-statistik | Simon säger

  2. Ping: Årskrönika 2014: Serierna | Simon säger

  3. Ping: Jag håller tiden | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s