And Now for Something Completely Different: Lock In

Postat den

 

image

Idag blir det lite omväxling mot det vanliga programmet. Orsak: Jag är i Chicago en månad så det blir inte så mycket serieläsning -> det kan kanske passa bra med några bokrecensioner under tiden 🙂

Först ut: Lock In, en färsk roman skriven av John Scalzi, mest känd för böckerna i Old Man’s War-sviten.

De böcker jag läst förut av Scalzi har alla varit mycket läsvärda; Scalzi skriver underhållande, med en rapp dialog, och oftast med en torr och sarkastisk humor jag uppskattar. En liten nackdel är det att så gott som alla personer i hans böcker tenderar att prata likadant: Alltid redo med en snärtig replik, oavsett vem det är. Därmed inte sagt att alla har samma personlighet, men att de har samma talskrivare är uppenbart.

Scalzi lyckas också med en ack så viktig detalj när det gäller science fiction-författare som gillar teknik: Hans beskrivningar av densamma blir aldrig ointressant technobabbel utan oftast intressant och (som vanligt när det gäller honom) rolig. Typ introduktionen av BrainPal i OMW, en dator integrerad i soldaternas hjärna, som hos en författare som Peter F Hamilton (som jag trots det gillar) antagligen skulle lett till sida upp och sida ner med detaljer om exakt hur den fungerar men hos Scalzi resulterar i en mycket rolig beskrivning av hur huvudpersonen upplever den. Så det var med mycket höga förväntningar jag gav mig i kast med Lock In.

Tid: Den nära framtiden.
Plats: Jorden.
Situation: En global epidemi har fått som resultat att 1% av världens befolkning är sängliggande, ”locked in”, inlåsta och oförmögna att röra sig eller att över huvud taget använda sig av kroppen. Deras hjärnor fungerar däremot felfritt och efter ett enormt forskningsprojekt har de nu tillgång till s.k. Hadens, robotkroppar som de kan styra och därmed röra sig i samhället med. Men en del av dem, framförallt de som är födda med sjukdomen och inte haft någon erfarenhet av riktiga kroppar, föredrar att tillbringa sin tid i virtuella världar och helt avstå från umgänge med resten av mänskligheten,

Romanens huvudperson Chris Shane är en av de drabbade, och när boken börjar har hen precis tillträtt sitt första riktiga jobb, som FBI-agent med specialområde brottslighet som involverar Hadens. Chris kollega, Leslie Vann, är inte en av de inlåsta men har däremot jobbat som integrator, ett yrke som bara några få människor kan utöva som går ut på att låta en inlåst styra hennes kropp istället för en Haden-robot, för att kunna uppleva alla sinnesupplevelser som robotkropparna inte kan förmedla.

Vad som sedan utspelar sig är närmast en polisroman, med spår som leder till att Shane och Vann måste reda ut hur de inlåsta, företagen som lever på att tillverka Hadens, och hur integratorerna egentligen kan utföra sitt jobb. Givetvis uppblandat med Scalzis sedvanliga gemytliga dialoger och frekventa teknikgenomgångar.

Men det är någonting som känns lite off den här gången. Dialogen är OK men det jag saknar är en känsla för vem Chris Shane är. I vanliga fall brukar Scalzi vara en utmärkt människoskildrare, åtminstone vad gälller huvudpersonerna med mycket inre dialog och tankar. Shane däremot förblir förunderligt opersonlig rakt igenom. Jag kan inte låta bli att tro att det delvis beror på att Scalzi enligt egen uppgift inte velat beskriva Shane närmare; eftersom hen använder sig av en Haden boken igenom är t ex Shanes kön aldrig någonting som nämns, och hens interaktioner med andra är besynnerligt opersonliga. Så lustigt nog har Scalzi i en bok där huvudpersonen abetraktas sett bara har en hjärna, ingen kropp, misslyckats med att skildra just huvudpersonens hjärna 😉

Det finns också andra problem i boken, som att teknikskildringarna kändes tröglästa och till och med svåra att följa med i ibland (vanligtvis är Scalzi fantastiskt bra på att göra tekniken lättförståelig).

Det kan vara så att jag är påverkad av att jag tycker boken hackar i allmänhet och att jag därför är mer kritisk, men jag tror egentligen inte det. Däremot tror jag att Scalzi fungerar bättre som ren science fiction-författare än som kriminalförfattare, även om det senare är en genre som fungerar bättre kommersiellt. Lock In har också sålt bättre i starten än hans tidigare böcker, något som gör mig orolig för att han kommer skriva fler böcker med samma bakgrund. Att boken också ibland känns som mer som en introduktion av huvudpersonerna och deras värld än som en fristående roman gör förstås sitt till. Fast, det är inte omöjligt att nästa bok (för jag utgår från att det kommer en sådan) kanske blir bättre, nu när de stora dragen har klarats av!

Men missförstå mig inte, jag tyckte om att läsa Lock In och den är för all del inte dålig. Vad den är är det svagaste inslaget i Scalzis bibliografi, och det är förstås synd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s