En studie i rött

Postat den

image

En fysisk serie ska jag recensera, Chicago-vistelsen till trots, nämligen Ian Edgintons bearbetning av sir Arthur Conan Doyles klassiska roman En studie i rött, boken som introducerade Sherlock Holmes för världen. Serien, tecknad av INJ Culbard, är utgiven på Apart förlag och jag hann precis läsa den innan jag stack från Stockholm 🙂

Först, ett personligt erkännande: Jag älskar Sherlock Holmes som karaktär, och har gjort det ända sedan jag läste böckerna om honom som liten.

– När han dyker upp i moderna versioner, som i BBC-serien med Benedict Cumberbatch i titelrollen eller i de nya Hollywood-filmerna kommer jag garanterat sluka dem (BBC: +++++, trots kitsch och ibland röriga manus; Hollywood: ++++ för första filmen som var bra underhållning, + för den fasansfulla andra filmen).
– När han syns till i ett kort gästspel i Alan Moores League of Extraordinary Gentlemen är det de sidorna som jag minns bäst och tycker bäst om i serien.
– När författarparet Ellery Queen skriver en pastisch-roman med Holmes i huvudrollen läser jag den, trots mitt närmast minimala intresse för deckare.
– Bara jag hör namnet Reichenbach Falls får jag rysningar längs ryggen…

Kort sagt, jag har mycket starka känslor och åsikter när det gäller Sherlock Holmes. Och det inkluderar Doyles egna berättelser (fram till och med The Memoirs of Sherlock Holmes är det ypperlig läsning; sen faller kvalitén snabbt). Plus att jag generellt sett har lite svårt för när man flyttar ett konstverk från ett medium till ett annat, utan större bearbetningar; jag gillar t ex inte Peter Jacksons Ringen-filmer, TV-versionen av Game of Thrones är OK men inte mer, och så vidare. Med det i åtanke, hur klarar sig Edginton/Culbard?

Presentationen av the one and only Sherlock Holmes

Presentationen av the one and only Sherlock Holmes

Jag skulle säga att de klarar sig OK. Det är en rätt knepig berättelse, En Studie i rött. Det som är intressant i originalet är dr Watsons bakgrundshistoria, och beskrivningen av hur han först möter Holmes. Men Holmes själv kommer inte riktigt till sin rätt; deckarintrigen är en smula för enkel och Holmes lösning känns lite väl tillrättalagd, och de sedermera klassiska beskrivningarna av London saknas så gott som helt. Och sen känns det som om Doyle själv är minst lika intresserad av att skildra mormonernas blodiga 1800-talshistoria som att skildra paret Holmes/Watson. Vilket kanske inte är så konstigt för hur skulle Doyle kunna veta hur populära de senare skulle bli, när novellerna skrevs (de är de som är verkligt bra, dvs de två första samlingarna)? Det är med andra ord inte den bästa Holmes-berättelsen, men det är den första så det är inte konstigt att Edginton/Culbard gett sig i kast med den.

Edginton gör sin del på ett kompetent sätt. Det är som sagt en lite platt historia som är intressantast som grunden för det som komma skall, och Edginton berättar den rakt upp och ner, mycket trogen originalet. Jag saknar kanske lite av Doyles känsla för det överdrivet dramatiska, de nästan gotiska inslagen i sekvensen om mormonerna, men den brister ligger kanske mer hos Culbard än Edginton. Möjligen skulle Edginton kunna gjort en mer drastisk bearbetning av manus, med mindre text och mer dramatisk presentation av framförallt mormon-delen; det skulle eventuellt ha gjort mig gladare (om det gjorts bra, det vill säga…) men det skulle onekligen ha gjort serien mindre Doyle-lik med tanke på Doyles huvudsakligen rättframma prosa.

Culbard har jag en mer kluven känsla inför. Det jag tycker om
är den generalla stilen på teckningarna; den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att jag uppskattar den här sortens lite kantiga teckningar med klara färger, som i Chew, Powers, 2 Guns, med flera andra serier. Men Culbard får som nämnts härovan inte riktigt till stämningen i den mer action-inriktade episoden med mormonerna, och har svårt med ansiktsuttrycken tycker jag. Ta till exempel den här rutan, där teckningen inte stämmer så bra överens med texten:

image

Pluspoäng för stilen, minuspoäng för detaljhantverket, således.

Som ett totalomdöme skulle jag säga att En studie i rött lämnar mig med i princip samma känsla som när jag läst romanen: En OK förströelse, men det som lockar är framtiden, det som kommer efter. Jag vet inte om Edginton/Culbard gjort fler Holmes-serier men jag skulle gärna läsa dem, och om så är fallet tror jag det skulle vara lättare att bedöma hur skickliga de är om jag finge se deras version av de bästa novellerna 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s