The Ocean at the End of the Lane

Postat den

The Ocean at the End of the Lane - cover

En till bokrecension idag, Neil Gaimans The Ocean at the End of the Lane från förra året men som jag inte läst förrän nu. Orsak: Jag tycker att Gaiman har skrivit några fantastiskt bra serier (stora delar av Sandman, Black Orchid, och en hel del ströserier) men jag har tyckt att hans romaner saknat det där lilla extra och istället snarast varit (huga!) småtråkiga. Men eftersom han skrivit saker som varit så bra så ger jag honom alltid en ny chans 🙂

TOatEotL är en berättelse om en medelålders man som en dag, efter en begravning, kommer sig för med att åka till sitt barndomshem. Eller snarare, till den granngård vid vägens slut där han när han var sju år träffade den några år äldre Lettie och hennes mor och mormor. Varför han söker upp gården vet han inte, men väl där stöter han på en av kvinnorna han minns från förr, och han börjar också minnas vad han och Lettie egentligen var med om den där sommaren för länge sedan.

Historien om sommaren för länge sedan är en typisk Gaiman-historia, full med mytologiska inslag/referenser (ibland påhittat av Gaiman, ibland taget från existerande sagor) som sällan eller aldrig förklaras. Just det är en av sakerna som jag har svårast för i Gaimans prosa, den allestädes närvarande känslan av att det skulle behövas en notapparat modell större för att få med allt som han hänsyftar till. Jag gillar normalt inte författare som tvångsmässigt förklarar varenda detalj men Gaiman går för långt åt andra hållet; jag blir frustrerad av att läsa en text som på nästan varje sida slänger in en oförklarlig/oförklarad händelse (som en korridor som ändrat form, en kattunge som kommer från en växt, osv).

Om det kändes som om det var någon mening med det hela skulle det nog kännas bättre, men för min del känns det oftast som om Gaiman glatt gödslar med dylikt för att det ska kännas mystiskt/suggestivt/befriande att precis allting kan hända. För mycket av det goda, med andra ord.

Och det är synd. För i TOatEotL finns inslag som känns just mystiska/suggestiva/befriande, som titelns ocean och den roll den spelar. Här fungerar den mytskapande prosan just som jag vill att den ska göra i sådana här böcker, och om TOatEotL bara vore lite mer fokuserad och höll tillbaka en del (ok, ganska många) av de fantasifulla inslagen skulle jag tycka att det var en utmärkt bok, en måste-bok för läsare av fantasy.

Men istället blir det en typisk Gaiman-bok, något mer lyckad än genomsnittet. Balansen mellan den vuxne mannen och hans hågkomster av sin barndom gillar jag; ramberättelsen ger sagan den stadga som den behöver och en filosofisk dimension om hur jaget egentligen blir till (är en vuxen människa samma person som barnet hen var?). Själv tycker jag att just inramningen av sagan, med inledningen och avslutningen i nutid tillsammans med oceanen är det klart bästa i boken. Huvudberättelsen har, som alltid med Gaiman IMHO, flera bra detaljer men framförallt alldeles för många detaljer för att jag ska vara helt nöjd!

OK, två bokrecensioner hittills, båda för böcker som inte varit så bra som de borde. Därför lovar jag att nästa bok jag tar upp kommer vara ett ovedersägligt mästerverk. Fast det kommer inte vara en så värst nyutkommen bok… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s