688 sidor cynisk anka

Postat den

Canardo 4 - Blodsbröllop

Dagens serie är en serie jag är verkligt svagt för. Inte för att den är så bra utan för att den var en av de serier som gjorde mest intryck på mig när jag läste Epix i dess begynnelse. Varför? Ja, ärligt talat vet jag inte. Kanske för att den var så off, så annorlunda, med den lätt deprimerade och cyniska Canardo i huvudrollen, och samtidigt så typisk för genren franska deckare. Jag vet att Benoit Sokal, mannen bakom serien, är belgare men stämningen är mycket lik böcker som Maigret-böckerna i dess vardaglighet och lätt/mycket försupna titelkaraktär, och franska gangster-filmer som Le Samouraï vad gäller cynism. Kort sagt, den var ett utmärkt exempel på en genre (vanligtvis utan ankor) som jag inte sett i serier förut vilket var precis en av Epix styrkor i början.

Men, som sagt, serien var inte den bästa i tidningen. Faktum är att det egentligen bara är två av albumen, närmare bestämt nummer 2 & 3, som är verkligt lyckade: Rasputins märke med en psykotisk katt med anknytning till ryska tsarfamiljen som titelns Rasputin, och Den ljuva döden med en döende Marlene Dietrich-kopia i fokus. Båda två har en kanske lite hackigt presenterad berättelse men som kompensation har de stämning i överflöd. Plus en Sokal i högform vad gäller teckningarna, med dova suggestiva men ändå klara färger som gör serien så mycket bättre än vad enbart manuset utlovar.

Hursomhelst, dagens inlägg är föranlett (oooh, det lät byråkratiskt!) av att jag precis läst klart de album som för närvarande finns att hitta som scanlations: Det första svartvita albumet (på svenska som Canardo ger järnet) och nr 1-13 av huvudserien (på franska finns 6 till album). Jag har drygt hälften i fysisk form (svenska-danska-engelska) men är man på resande fot och liten sugen på ank-cynismer så…

Så, hur är det att läsa Canardo så här många år efter att jag första gången såg serien? Ganska trevligt tycker jag allt. Det är fortfarande de inledande fyra albumen som jag tycker är klart starkast, men nuförtiden har jag mer förståelse för de senare albumen än första gången jag läste dem. Styrkan i början beror som sagt mycket på teckningarna: Av någon anledning valde Sokal efter några album att rätt radikalt ändra färgläggning, och tyvärr på fel sätt tycker jag. Den dramatiska looken försvinner och ersätts av en platt och ganska menlös; en mer vardagligt grå så att säga. Det gör serien mycket tråkigare att titta på och det är såklart synd.

Canardo 2 - Rasputins märke

Från album 2, Rasputins märke

Men att läsa alla albumen på en gång som jag gjorde nu gör att jag har mer förståelse för förändringen. För samtidigt som teckningarna blir mer realistiska i sin karaktär (dvs färgläggningen, de antropomorfiska figurerna ser ut som de alltid gjort) så händer samma sak med handlingen. Ett album som Den vita Cadillacen (nr 6) där Canardo besöker en anonym krigszon är en mycket annorlunda berättelse än den (melo)dramatiska Rasputins märke, och faktum är att teckningarna i den senare inte skulle passa bra i den tidigare och vice versa.

Och så fortsätter det; de senare albumen blir mer och mer skitiga vardagsdramer där Canardo träffar på några bensinmacksägare som rånar sina kunder (The Girl who Dreamed of the Horizon), en aupair som blir åtalad för mord på sina arbetsgivare (Innocent), och en sjuksköterska som mördas på det sjukhus han är inlagd på för avgiftning (tobak+alkohol) (The Canal of Anguish). Gråa historier där gränsen mellan de onda och de goda ofta är utsuddad, och Canardo mest går runt som en Colombo i sin rock. Skitig är han och förolämpande mot så gott som alla, men löser fallen gör han, ofta tack vare att han är den enda som är så cynisk att han alltid misstror alla och inte litar på att bara för att du ser och uppträder oskyldigt så är du också det.

Canardo 9 - The Gutter with No Moon

Från album 9, The Gutter with No Moon

Med vissa undantag, som det riktigt roliga albumet A Filthy Little Pile of Secrets där plötsligt en tidsmaskin dyker upp vilket gör att Canardo får chansen att supa till i olika epoker under 1900-talet och träffa på några nazister dessutom 🙂

Allt som allt är det som sagt en ganska trevlig serie, men alls inte oundgänglig. Att jag gillar den har sina personliga orsaker, men jag tror nog att man kan tycka om Canardo även som en ny läsare. Men överseende måste man ha med att Sokals manus kan vara både styltiga och fulla av klichéer, och att hans teckningar är rätt stela vad gäller personerna. Om jag vill vara snäll kan jag säga att hans djur ser såpass realistiska ut att de inte har så värst livlig mimik när jag jämför dem med riktiga människor, och att den här sortens historier ska vara klichéartade, det är lite av poängen. Om jag vill vara snäll alltså! 😉

»

  1. Ping: Kraa | Simon säger

  2. Ping: Kraa | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s