Klassiskt värre

Postat den

Som utlovat, här från förskingringens Chicago (någon vecka till blir jag kvar), utan annat än digitala serier som jag nu läst alla jag hade med mig, blir det därför ytterligare en bokrecension. Och den här gången blir det en klassikernas klassiker, helt utan anknytning till sf & fantasy (som böckerna jag tidigare skrivit om), en bok jag läst många gånger och kommer läsa många gånger till: Jane Eyre av Charlotte Brontë.

Generellt gillar jag 1800-talsromaner, framförallt av engelska författare som Dickens, Thackeray med flera. Främst av alla är Jane Austen (Emma och Stolthet och fördom är hennes bästa, bara så ni vet!); hennes stil känns extremt modern med sin rapphet och intelligens. Romantik? Jo, det finns, romanerna slutar ju med giftermål, men det jag tycker är så bra med hur Austen beskriver kärlek är att det är så begripligt, så förståeligt varför hennes huvudpersoner faller för varandra: Förutom attraktion tycker de helt enkelt att den andra är någon som de har utbyte av, någon som ger dem något att bita i intellektuellt, och där den andra tycker samma sak. Gång på gång återkommer samma scenario, där någon till det yttre attraktiv men till det inre ointressant dyker upp varpå andra i omgivningen tycker att personen verkar vara ett kap. Men huvudpersonen är aldrig riktigt lockad; det krävs att huvudet får sitt, det med. Det är också symptomatiskt att de som någon gång kan få ett känsloutbrott orsakat av kärlek är männen för hos Austen är det de som ibland inte kan hejda sig själva. De kvinnliga huvudpersonerna är alltid mer samlade än så.

Varför en utläggning om Jane Austen i ett inlägg om Jane Eyre? Jo, dels för att Jane Eyre tillsammans med Austens bästa är ungefär så bra böcker kan bli enligt mig, men också för att just det här beskrivna sättet att skildra attraktion mellan två människor också återfinns i Jane Eyre.

Jag tänkte inte skriva så mycket om handlingen i Jane Eyre; den är så bra att jag inte vill avslöja för mycket för den som inte läst den, så inga större spoilers sådär 170 år efter att den kom ut. Varde nog sagt att handlingen är alldeles utmärkt, med en rivstart utan större krusiduller och en story som följer Jane Eyre genom olika samhällsskikt (med övervikt på de högre).

Men det som gör boken till ett mästerverk är skildringen av Jane Eyre själv. Jag tror inte jag någonsin läst en bok med en intressantare eller fylligare skildrad huvudperson; hon är mångfacetterad med en hög drivkrafter som ibland drar henne åt olika håll. Hon är också mänsklig: Hon har fel och brister som hon ärligt erkänner (boken är skriven i första person), och samma ärlighet gör att hennes beskrivningar av och agerande mot andra alltid känns äkta.

Det är fascinerande att se hur hennes rättframhet driver henne till en nästan tvångsmässig ärlighet; inte ens när hon är ohjälpligt förälskad kan hon ljuga eller smickra när han frågar henne om vad hon tycker om honom (svaret blir att han inte ser så vacker ut och att han är en svår person att tas med, och ibland på gränsen till elak mot andra). Det gör henne självklart inte till en kall person, tvärtom har hon känslor starkare än de flestas. Men jag verkligen älskar att hon också har ett lika starkt intellekt, att hon vet med sig att oavsett känslornas styrka måste också hjärnan få vara med och styra.

Och just det, att det inte finns något egentligt motsatsförhållande mellan känsla och intellekt, är det som gör Jane Eyre så ovanlig. Definitivt jämfört med andra böcker från samma tid, det här är en roman som var mycket långt före sin tid, men jag skulle säga att även jämfört med nutida romaner är det ett ovanligt drag. En huvudperson med så extremt starka känslor som samtidigt kan kontrollera sig (även om det är på näppen ibland) är inte någon som man ser så ofta.*

Att den hon blir kär i givetvis är den som har mest tuggmotstånd är alltså bara följdriktigt, och likaså att han framförallt uppskattar hennes ärlighet och att hon aldrig någonsin ger efter när han retar henne, ignorerar henne för att se vad som händer (jag vet, han låter inte som en charmknutte precis), och kort sagt njuter av att han träffat någon som inte låter sig imponeras av yttre omständigheter som rikedom, klasskillnad, könsskillnad osv.

Så läs Jane Eyre, oavsett er vanliga smak vad gäller genrer osv. Det finns knappast bättre, och att det är en så stor klassiker gör ju ingenting det heller.

Som avslutning ett citat från boken när hon pratar med en man som i samhällets ögon är henne överlägsen (delvis på grund ac hans ställning, men framförallt för att han är en man), som ett typiskt exempel på Jane Eyres personlighet och som också illustrerar varför hon brukar nämnas som en feministisk ikon:

“Do you think, because I am poor, obscure, plain and little, I am soulless and heartless? You think wrong! – I have as much soul as you, – and full as much heart! And if God had gifted me with some beauty and much wealth, I should have made it as hard for you to leave me, as it is now for me to leave you!”

 

*Som jämförelse kan man ju ta Emily Brontë vars Svindlande höjder brukar ses som en ännu större klassiker, men som jag själv inte tycker lika bra om. I den är alla huvudpersonerna helt styrda av känslor, och deras kärlek bottnar inte i någonting som är det minsta begripligt för mig; de är helt egocentriska och kärleken till någon som aldrig verkar bry sig om någon annan än sig själv tycker jag är ganska ointressant att läsa om. Det är ingen dålig bok men Jane Eyre utklassar den IMHO.

»

  1. Ping: Smått & Gott: Zelda 4 – Uppbrott och utbrott | Simon säger

  2. Ping: Smått & Gott: Zelda 4 – Uppbrott och utbrott | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s