Oväntat tidigt slut: Sugar Skull

Postat den

Sugar Skull - cover

Visst, det är 4 år sedan första delen av Charles Burns serie kom ut, X’ed Out, men för att vara Burns är det raskt marscherat att redan nu ha avslutat projektet i och med del tre, Sugar Skull (del två heter The Hive). Så vad blev det av den mystifierande inledningen, med drömmar, droger och Tintin?

Tja, mer av samma sak mestadels. Huvudpersonen Doug mår inte bra, och historien som hoppar fram och tillbaka i tiden (förutom dröminslagen/hallucinationerna förstås) avslöjar allteftersom mer av skälen till Dougs tillstånd. Han har en ångestfylld relation till sin far, och hans olika flickvänner har han inte precis enkla förhållanden med, de heller. Han vill så gärna vara en djup och nyskapande konstnär (poesi och fotografi, huvudsakligen), men märker själv att han sedan länge fastnat i att göra samma schtick gång på gång, utan nya idéer. Och dessutom vägrar hans flickvänner att förstå hur unik och fantastisk han egentligen är!

Ok, lite elak mot Doug där på slutet är jag, men faktum är att trots att det finns mycket i den här trilogin som är väldigt bra, som så gott som alltid när det gäller Burns, kan jag inte låta bli att samtidigt bli irriterad över att Doug är en sån extrem kliché. Han har vartenda litet drag av den unga mannen som aldrig egentligen växt upp, som fastnat i en evig trots- och rebellålder, och som eftersom han ser sig själv som så annorlunda jämfört med alla andra, så mycket djupare och insiktsfullare, istället helt misslyckas att kommunicera med andra. När de växer upp står han kvar och stampar på samma plats.

Sugar Skull - Doug

Visst, Dougs omognad är någonting som Burns är medveten om, och att visa resultatet av detta är vad böckerna går ut på, men jag har sett Doug-personen alltför många gånger förut för att vilja läsa om honom igen. Burns skicklighet som tecknare och författare gör att det är en bra skildring av personen ifråga, och de obehagliga drömmarna och stämningen gör att läsningen aldrig blir tråkig, men likafullt blev jag besviken när jag läst klart och insåg att det var inte mer med berättelsen än vad jag just läst (där det också blir väldigt tydligt vad allt det oförklarliga i Dougs visioner baserats på). Var det inte mer än så?, liksom.

Kvarstår gör Burns teckningar och förmåga till creepiness, men att manuset efter avslutad läsning visat sig vara rätt platt vad gäller den handlingen i det stora gör också att jag blir mer kritisk till detaljerna. Som färgläggningen; Tintin-delarna gör sig i färg och skulle säkert tappat mycket av sin kraft i svartvitt, men de övriga delarna känns i efterhand som om de skulle vunnit på att vara utan färg. Lustigt nog, nu när jag skriver om serien och tänker på den, inser jag att jag minns den i svartvitt, att det är exempelvis de svartvita fotografierna i boken som är de bilder som jag omedelbart kommer att tänka på när jag funderar över serien. Så ja, efter att ha läst alla delarna känner jag mig nu säker på att färgläggningen i det stora hela var ett misstag.

untitled

Det är tråkigt att behöva säga det, men X’ed Out och fortsättningarna är inte alls lika bra som Burns när han är som bäst, à la Black Hole. Oväntat ytligt och ointressant var min reaktion efter att ha läst klart Sugar Skull. Egentligen är det alldeles för hårda ord eftersom trilogin har många bra egenskaper när man tittar på detaljerna (Burns är som alltid suverän på att frammana obehag), men tyvärr utplånas det som är bra av det som är dåligt den här gången 😦

»

  1. Intressant recension! Jag håller med om att storyn var något tunn och tycker att slutet blev lite av ett antiklimax men jag tycker ändå att det var en underhållande läsning.

    X`ed Out och Hive tycker jag var fantastiska och bitvis även Sugar Skull trots att jag inte gillade hur storyn löstes upp. Den mörka hemligheten huvudpersonen bar på kändes inte så mörk men sekvenserna med Tintin-karaktären gjorde ändå att denna trilogi nästan kom upp på samma nivå som Black Hole.

    Okej, jag överdriver och jag håller med om att huvudpersonen må vara en kliché men Burns tilltalar mig alltid men sitt sätt att teckna och han har ett uttryck som inte går att jämföra med någon annan serietecknare.

    Gilla

  2. Du har rätt, ”X’ed Out” och ”Hive” är Burns när han är bra; att ”Sugar Skull” har en platt och IMHO inte värdig Burns upplösning borde inte göra dem sämre. Men jag kan inte låta bli att slutet i det här fallet färgade min uppfattningen om hela serien så jupp, jag blev besviken.

    Och jag håller helt med om att Burns är unik och hans serier har en stämning som få andra serier. Hoppas det håller hela vägen nästa gång, för min del 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s