The Don Rosa Library

Postat den

The Don Rosa Library - cover

Äntligen har någon kommit sig för med att samla ihop Don Rosas Disney-serier i en ordentlig utgåva på engelska. Diverse böcker och halvdana samlingar har setts till förut, som The Life and Times of $crooge McDuck och några volymer av Walt Disney’s Uncle $crooge Adventures in Color by Don Rosa (pust!), men ingenting mer än så, alltmedan vi här i Sverige sett åtminstone två olika utgåvor av hans serier (jag tror åtminstone att både Hall of Fame och den senare Don Rosas samlade verk innehåller i princip allt av honom). Eftersom jag inte är så nöjd med de svenska översättningarna av Barks så har jag hållit mig undan även de svenska Rosa-böckerna, även om jag varit lite frestad. Men inte längre, nu kan jag läsa dem på engelska i en mycket trevlig och inte alltför dyr utgåva från Fantagraphics 🙂

Två volymer kom ut i tät följd nu i höstas och fler kommer nästa år; totalt borde det bli ungefär 10 volymer, samma antal som i Hall of Fame-sviten som den amerikanska liknar sig själv vid.

Först, det fysiska utförandet: Större böcker än Fantagraphics Barks-utgåva, ungefär som (igen…) Hall of Fame, men i övrigt liknar de två Fantagraphics-serierna varandra. Samma slags hårda omslag, samma design på ryggarna, och så vidare. Jag tycker de här böckerna är eminent inbjudande till läsning, de utlovar att det här är någonting som är roligt att läsa, basta!

Färgläggningen är inte den roligaste, men det är å andra sidan så de här serierna såg ut, mer eller mindre, i originalet, så jag kan acceptera det. I slutet av varje bok finns Rosas egna kommentarer till serierna och de är ovanligt intressanta (mer senare).

Sedan, innehållet: Rosa är inte en elegant tecknare, långt därifrån, utan hans platta teckningar ser mer ut som en mix av underground och typiska fan-illustrationer som klämmer in så mycket som möjligt i varje ruta. Manusen är av två olika typer:

  1. Långa berättelser med (oftast) Joakim i huvudrollen, modellerade efter Barks diton, och ibland rena uppföljare på Barks serier.
  2. Ofta kortare serier, typ 10 sidor, av mer slapstick-karaktär, ofta med någon egendomlig manick eller idé i huvudrollen.

Det finns några korta serier av annat slag här, typ där Rosa tecknar efter andras manus, men de allra mesta är av de två nämnda slagen. Jag tycker rätt olika om dem så låt mig ta dem i tur och ordning.

The Don Rosa Library - awful

Det råder det delade meningar om…

1: Jag är ärligt talat inte så förtjust i Rosas Joakim-äventyr. Det som ofta fungerar bra är små detaljer eller komiska/absurda inslag, men jag kan inte låta bli att känna att Rosa blir alltför förlamad av sin beundran för Barks. Barks skrev sina bästa serier på 50-talet -> Rosas serier utspelas alla uttryckligen på 50-talet. Barks nämnde X i någon serie -> X är nu ett benhårt faktum som inte får ändras på, någonsin. Barks visade aldrig mer än sju björnbusar i bild samtidigt -> Rosa raderar björnbusar ur redan färdigtecknad serie eftersom de var fler än sju. Osv, osv.

Det lustiga med det här är att Barks ju var synnerligen inkonsekvent i sina egna serier. Om det passade i handlingen att Knattarna den här månaden var busfrön av guds nåde, så är de det, för att nästa månad vara betydligt klokare och mer ansvarsfulla än Kalle. Eller för den delen, att Kalle får 2 miljoner dollar av Joakim i en serie förhindrar inte att han är fattig som en kyrkråtta i nästa. Det som är konsekvent hos Barks är att alla alltid känns som sig själva, dvs Kalle uppträder alltid som Kalle, Knattarna som Knattarna (att de när de tar på gröngölingshattarna tänker efter mer känns helt naturligt), medan han helt ignorerade detaljer och yttre händelser. Rosa däremot är fixerad i de yttre detaljerna och det gör att framförallt hans långa serier ibland känns begränsade av det.

Sen har jag också svårt för att tycka att hans uppföljare är speciellt roliga. De är upprepningar och de känns också som upprepningar, utan att de tillför speciellt mycket. Som exempel är Joakims försiktiga och av Joakim fullständigt förnekade romans med Glittriga Gullan skildrad av Rosa här precis på samma sätt som av Barks, så…

Men att jag irriterar mig på Rosa i det här avseendet beror också mycket på min känsla inför…

The Don Rosa Library - platter

2: De kortare serierna är däremot väldigt bra. Hämningslöst fantasifulla med strålpistoler som tar bort friktion eller massans tröghet, tallrikar som är teleportationsportaler, Nostradamus medaljong som gör att bäraren kan förutsäga framtiden (men som också är förhäxad så att bäraren får all världens otur); det här är komisk slapstick som är riktigt, riktigt bra. Ibland är serierna längre, som i His Majesty, McDuck, där idén som kickar igång handlingen är att Joakim upptäcker att han kan utropa sin pengabinge till ett eget land. Och för den delen, ibland smyger det sig in inslag av det här även i serierna av typ 1, och då lyfter även de genast.

Rosas sätt att skriva de här historierna är att han kommer på en knasig idé (bingens suveränitet, strålpistolerna, tallriken, …) och sen drar han konsekvenserna av idén: Vad skulle man egentligen kunna göra med en sådan strålpistol? Vad blir de juridiska följderna av ett eget land mitt i en storstad? Det fungerar förunderligt väl, men sen är jag också svag för den här typen av historier: Börja med någonting komplett idiotiskt och ologiskt, och var sen stenhårt logisk. Om det görs bra, som här, kan det bli hur roligt som helst 🙂

The Don Rosa Library - inertia

För att sammanfatta min känsla inför Rosas serier här är det alltså så att jag tycker att han är oerhört mycket intressantare och roligare att läsa när han är sig själv, utan att stirra sig blind på Barks. Vilket gör att jag blir irriterad när han istället slösar bort sin talang på vad jag tycker är betydligt tråkigare saker.

Med det sagt, Rosas kommentarer och texter om hur det kom sig att han började teckna Disney-serier gör att jag inte är det minsta irriterad på honom själv (något som säkert gör honom glad att höra 😉 ). Han är fullständigt medveten om att han kanske inte är den bästa tecknaren världen skådat (även om jag gillar hans teckningar i slapstick-serierna, plattheten till trots; han är bra på att teckna humor), och att han är ett extremt stort fan av Barks. Ta det där med 50-talet: Rosa skriver själv att eftersom han läste Barks från de åren när han var liten och eftersom han ser det som det roligaste han skulle kunna göra att teckna serier med samma karaktärer så är det för honom självklart att de utspelar sig under samma era. Kort sagt, han är i första hand ett fan som fått chansen att grotta ner sig i sitt intresse och han tar alla chanser att göra precis det han själv vill göra.

Och mot en sådan entusiasm och ärlighet kan jag inte protestera på något sätt. Att jag själv hellre skulle sett att han hade koncentrerat sig lite mer på en viss typ av serier än de han själv trivdes bäst med är en bisak 🙂

»

  1. Likt dig avskyr jag verkligen när Rosa återvänder till Avskyvärd eller Pygméindianerna och gillar resten. Tycker också väldigt väldigt mycket om hans teckningar och att han ritar allt med templates och linjarer och drar ytterst få streck för frihand. Det är spännande, tror han är väldigt aspig.

    Gilla

  2. Oh ja, han är extremt noggrann, vilket också gör att han känns som ett fan: Lägg ner hur mycket tid som helst på vad du gör eftersom det är så roligt!

    Gilla

  3. Håller med om att Rosas Barks-fetish stör. Jag uppskattar honom mest i full frihet när han gör serier i Barks anda vilket är varför jag alltid föredragit de holländska ankorna som jag tycker tar fasta på Barks men saker tvingas inte in i en kontinuitet
    .

    Gilla

  4. En av mina favorit-artister när det gäller moderna Disney-serier är William van Horn. Några år där, precis när Disney tagit över utgivningen av serierna i USA, gjorde han fantastiskt bra serier som jag verkligen skulle vilja se samlade. Mycket slapstick, om något inspirerat av tidiga Barks (Rosa gillar 50-talet, van Horn 40-talet, skulle jag säga), men ingen som helst låsning till Barks. Tyvärr fortsatte han inte i samma stil, hans senare serier tappade mycket av energin.

    Och jupp, holländska ankorna är kul. Men personligen är jag mycket svag för de bästa av de italienska, som Scarpa. Fart och fläkt och helt eget 🙂

    Gilla

  5. van Horn vad väldigt trevlig. Daan Jippes är en annan favorit av holländarna även om han ibland lägger sig lite för nära Barks i stilen.

    Gilla

  6. Jippos är bra, han har också en härligt lössläppt stil när han får till det. Det är synd att de manus han har (hade?) att jobba med sällan är (var) lika bra som de bästa manusen van Horn skrev själv.

    Gilla

  7. En fördel med den engelska originaltexten är ju att Rosa är oväntat förtjust i ordvitsande också, trots att majoriteten av hans läsare lär läsa hans serier översatta. Barks vitsade inte alls lika mycket (förutom i namn och sånt som inte spelade någon roll för handlingen) trots att han i princip bara hade en lokal amerikansk publik att förvntas ta hänsyn till. Rosa togs ju snabbt upp av Egmont för att primärt arbeta för Europa.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s