JJ & MP, igen

Postat den

Jag har fortfarande inte riktigt läst ikapp alla nya serier som dök upp när jag var ute och reste, men snart så! Idag, några ord om två serier som jag skrivit om flera gånger och ofta tillsammans: Leonard Starrs Mary Perkins On Stage och Stan Drakes The Heart of Juliet Jones (manus av Elliot Caplin). De är två av de bäst tecknade dagspresserierna genom tiderna med mycket likartade teckningar, båda är åtminstone delvis såpoperor, och Starr & Drake jobbade flera gånger tillsammans, så jämförelser är svårt att låta bli. Fast det är klart, den som läst den här bloggen några år vet nog precis vad jag tycker om de två vid det här laget 😉

Först, Juliet Jones, som i den här fjärde samlingen från Classic Comics Press (som ger ut båda serierna) befäster mina tidigare intryck: Stan Drake är en ypperlig tecknare, men Elliot Caplin är inte en ypperlig författare.

The Heart of Juliet Jones 4 - cover

Drake jobbar på; i de söndagssidor som ingår i boken (reproducerade i svartvitt) använder han sig av en mängd tekniker. Några månader är det en mängd cross hatching, sedan några ,månader med bara svart och vitt, sen kommer några månader med zip-a-tone, och så vidare. Det känns som om Drake experimenterar helt enkelt för att det är roligt. Så inga klagomål där, förutom att av någon anledning finns det en del sidor i början av den här volymen där anatomin är fullständigt fel, med alldeles för stora huvuden, saknade halsar mm; jag har ingen aning om varför men med tanke på hur det ser ut för övrigt misstänker jag att någon mindre skicklig assistent varit inblandad.

The Heart of Juliet Jones 4 - Glasses

Hejdå glasögonen, det var ganska roligt att träffas!

Men manuset saknar precis som jag skrivit tidigare en röd tråd och en förmåga att överraska. Det är små, oftast korta episoder där någon i familjen Jones (Juliet, hennes lillasyster Eve, eller deras far) råkar ut för något problem, som sedan snabbt löses, för att sedan glömmas bort för alltid. Som episoden där Eve plötsligt inser att hon behöver glasögon, varpå hon blir ”upptäckt” av en teaterregissör som fängslas av hennes udda utseende (som alltså består i att hon har glasögon…). Efter att först ha misslyckats när hon kastas in i huvudrollen i pjäsen gör hon succé när hon ärligt förklarar för publiken problemen med föreställningen. Glasögonen? Försvunna, för att aldrig synas till igen i serien.

Och så fortsätter det, med potentiellt omvälvande händelser som nästa söndag glömts bort (inklusive saker som döda/döende fästmän mm). Att så totalt ignorera kontinuiteten kan jag acceptera i vissa serier men i en såpopera av det här slaget känns det inte alls bra. Däremot är berättelserna i sig OK, även om det känns enformigt i längden med att familjen Jones alltid har ett enkelt moraliskt svar på alla frågor, oavsett hur komplicerade de är.

Så, full pott för teckningarna, men med stora avdrag för manus där man måste ha överseende med moraliska pekpinnar en masse och vad jag med kanslisvenska skulle kunna kalla bristande konsekvensanalys. Jag gillar ändå serien, bara så ni vet 🙂

Till Mary Perkins, som har en helt annan klass på manus!

Mary Perkins On Stage 13 - cover

Tretton volymer har det hittills blivit, och nu är det bara två kvar innan allting har publicerats. Jag tänkte nog att Starr inte skulle kunna hålla samma höga klass på berättandet serien igenom men jag verkar få helt fel där. För här, i seriestrippar från 1974-75 fortsätter han glänsa.

Ta den första historien i volymen där hon lär känna helylle-skådespelaren Cookie Ayers, en nu snart 30-åring som fortfarande av sin publik ses som den gulliga tonårsstjärna hon var när hon slog igenom. Jag vill egentligen inte avslöja för mycket om vad som händer i episoden eftersom jag själv flera gånger helt ändrade mig om vad jag trodde pågick när hon ser ut att ha råkat ut för misshandel (och en mycket starkt antydd våldtäkt men Starr kunde givetvis inte skriva det rakt ut) efter en date. Jag vacklade mellan känslor av typen ”Hm, lite klichéartat här” och ”Uh-oh, undrar om Starr är helt ute och cyklar här?” tills jag insåg att Starr hade full koll på vad han gjorde, och att han lyckas täcka in de flesta problem som finns i fall som de här. Mästerligt, helt enkelt!

Lägg sen till att han förutom att kunna avhandla rejält knepiga situationer också har stor portion humor när det passar och en lekfullhet i handlingen som blivit tydligare allteftersom i serien, kanske för att han är mer bekväm med sin roll som författare (han var själv skeptisk till om han skulle klara av att skriva en serie när han började). Här dyker det upp karaktärer som gjorde att jag omedelbart kom att tänka på Little Orphan Annie där Gud, Jesus, jultomten och andra sagofigurer dyker upp i en realistisk serie. Först efteråt kom jag ihåg att Starr tog över just den serien efter att On Stage avslutats. Innan jag hade läst så mycket av On Stage tyckte jag att det varit ett märkligt val med tanke på hur olika jag tyckte serierna var men nuförtiden känns det hur naturligt som helst.

Mary Perkins On Stage 13 - TV

Jag skulle kunna fortsätta att skriva hur imponerad jag är över hur mogen huvudpersonerna (dvs Mary Perkins och hennes inte lika ofta närvarande make Pete) i serien är, det är mycket sällan som det förekommer fördömanden. Inte ens när de tillfälligt blir ansvariga för en knarkande tonåring dyker pekpinnarna upp; den episoden liksom många andra har ett öppet slut där huruvida det kommer att lösa sig är oklart och det enda som är uppenbart är att det oavsett kommer att bli jobbigt i framtiden för missbrukaren pga missbruket. Det gör att när det i On Stage dyker upp representanter för det unga, det moderna, det som garanterat kändes obegripligt och kanske lätt obehagligt  för majoriteten läsarna av serien, så blir det aldrig pinsamt eller med en von oben-känsla. Mary Perkins är en god människa själv men har inga illusioner om att det finns perfektion, hon är alldeles för van vid en värld (showbiz) där det finns drösvis med människor som gör nästan vad som helst för att bli framgångsrika. Som mest är hon ironisk när någon uppträder idiotiskt. Eller för att uttrycka det annorlunda, hon reagerar starkt när någon är ond men hon är väl medveten om att ondska != otrevlighet.

Ok, ordsvadan är över; jag kan bara inte låta bli att skriva om On Stage när jag kommit igång eftersom den är så imponerande och så väldigt kul att läsa. Men nu blir det nog bara max en gång till, som mest, när den femtonde och sista volymen kommit ut nästa år. Jag ser fram mot att läsa den, men kommer bli ledsen att serien är över. Jag får hoppas att Classic Comics Press kompletta utgåva av Starr-skrivna och Drake-tecknade Kelly Green som ska dyka upp i samma veva kan trösta mig lite 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s