Deppigt värre? : Bokurano

Postat den

Bokurano 11 - cover

Mohiro Kitohs Shadow Star/Narutaru var en verkligt nedslående historia, så när jag satte mig ner med hans Bokurano efter att den elfte och avslutande boken kommit ut visste jag ungefär vad som väntade: Barn som kommer råka/har råkat ut för ohyggliga saker, presenterat på ett bitvis förvirrat sätt med mycket filosofiska resonemang dessutom. Plus, jag hade redan läst typ de 5-6 första volymerna 🙂

Och jodå, så blev det också. Den här gången innehas huvudrollerna av en grupp barn i de yngre tonåren som på ett sommarläger dras in i en kamp som, får de veta, kommer avgöra Jordens överlevnad. Tyvärr innebär det också att de själva kommer dö eftersom den gigantiska robot de har att slåss med utnyttjar pilotens livskraft som sin energi. Så en strid = antingen vinner piloten varpå hen själv dör, eller så förlorar piloten varpå hela Jorden dör. Ett pilotprojekt modell sämre, med andra ord.

Finns det då någon poäng med Bokurano, eller är den bara depp-depp-depp?

Jodå, det finns det. Mecha-roboten till trots är det här en serie som egentligen handlar om vad man gör när man vet att man kommer att dö (nästa pilot blir alltid utvald när striden slutar, så den personen har några dagar att vänta på sin strid och slutet), och framförallt när den utvalda är ett barn, med allt vad det innebär. Några finner sig stoiskt i det, någon panikerar, någon ser chansen att hämnas oförrätter.

Och eftersom Kitoh är en, ska vi kalla det tungmodig, författare har de flesta barnen minst sagt trassliga bakgrunder med döda/icke närvarande föräldrar, skolproblem och annat dystert i bagaget. Ärligt talat kände jag mig också dyster när jag kommit så långt i läsningen att jag förstod hur serien var uppbyggd (varje volym har sisådär 6-7 kapitel, alla namngivna efter den för tillfället utvalda piloten) eftersom jag anade att det skulle bli så mörkt att jag riskerade att tröttna på det.

Bokurano - Ushiro

Men faktiskt, Kitoh överraskade mig. Att det i grunden är en svart serie är självklart, med tanke på vad som händer, men vad det led visade det sig att Kitoh lyckas bra med att skildra alla barnen som individer, med sin egen unika historia, och på något besynnerligt sätt blir det ändå relativt lyckliga slut för dem. Med tanke på förutsättningarna förstås, dvs att ett barn dör, familj/vänner sörjer, och ett annat barn nu vet att hen kommer att dö om några dagar. Det handlar om att hitta en mening med det som händer, och att acceptera det eftersom det trots allt är någonting som händer flera gånger per minut i världen; för att citera Kitoh ur minnet är alla människor huvudpersonen i sin egen historia, och att man själv dör är egentligen inte sorgligare än att någon annan gör det. Att just de här barnen dör när de försöker rädda Jorden från undergång gör inte just deras död sorgligare än någon annans.

En något blek tröst, givetvis, men det fungerar bra i serien. Det tar några volymer innan den här trösten börjar glimta till, och innan dess är det egentligen bara sorg, nihilism och misär, så jag undrar jag om inte Kitoh själv blev övertygad av sina huvudpersoner om att allt kanske inte är så bottenlöst eländigt, trots allt 😉

Och bortsett från döden som tema, hur är serien?

Jo då, förvirrande var den allt. Reglerna för striderna är inte helt glasklara, och Kitohs ovana att ofta inte använda sig av pilar på pratbubblorna gör att jag ibland inte har en aning om vem som egentligen säger vad, framförallt i de (som väntat) ymnigt förekommande långa filosofiska dialogerna. Och filosofin är inte den mest lätta att tyda, den heller; resonemanget om vad det innebär att dö som jag nämner härovan är det som är tydligt, det övriga är inte helt uppenbart…

Jag har också svårt för hur persongalleriet används i de första volymerna; det är lite för mycket ohyggligheter som refereras till och antyds för att jag ska gilla det. Eller snarare, jag gillar inte hur Kitohs försök att alltid finna saker att diskutera i hur människor är (vilket ofta är bra, förstås) resulterar i resonemang om vems skulden är när någon faktiskt utsätts för våldsamma övergrepp. Det snuddar vid offrets skuld till det inträffade på ett grumligt sätt. Jag tror nog att tanken här är god, att livet och människor är komplicerade, men det verkar som om det glöms bort att vissa handlingar är betydligt värre än andra, även om båda orsakar skada.

OK, jag uttrycker mig nog lite grumligt själv, men läs Bokurano så tror jag ni kommer förstå vad jag menar!

Var det värt det att läsa 2000 sidor som riskerade att göra mig själv deprimerad (och faktiskt gjorde det, i början, innan serien började ändra ton en smula)? Jo, det var det allt. Det är ett ovanligt tema och Kitoh behandlar det väl, när väl serien själv insett vad den handlar om vill säga. Så för den som börjar läsa den säger jag: Fortsätt även om det känns hårt och jobbigt i början!

 

PS. Mecha-robotstriderna? Tja, egentligen inte spännande eller dramatiska, och de tar upp en ganska liten del av sidantalet. Plus att när de två inte alltid humanoida robotarna börjar slåss så kan det vara tusan så svårt att förstå vad som händer, det är mest saker och ting som krossas och exploderar. Läsare som vill läsa om robotar som strider bör nog leta upp någonting annat misstänker jag… DS.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s