Brit & Dicks – End of Time

Postat den

Snabb-recension idag eftersom serierna ifråga i ena fallet inte är värd så många ord, medan den andra är klart bättre men det är svårt att säga speciellt mycket om den…

Brit: Ytterligare en superhjälte-serie i Robert Kirkmans Invincible-universum, ytterligare en flopp, IMHO. Visst, de tre första fristående numren av tidningen som skrevs av Kirkman själv är för all del småtrevliga, med en huvudrollsinnehavare som är en äldre man vars enda superkraft består av att han är osårbar/oförstörbar. Anställd som han är av USAs avdelning för att hantera saker som utomjordiska invasioner mm är han den sista utposten, den som besegrar skurken med superstyrka genom att helt enkelt låta denne slå på honom tills alla krafter är uttömda, varpå Brit kan fängsla honom.

Brit - Kirkman

Flickvän har han också, en (givetvis) mycket mycket yngre kvinna som jobbar på Brits strippklubb. Några hinkar blod och det givna inslaget med en alltför hänsynslös chef på hans jobb som leder till att Brit blir förrådd är de sista ingredienserna i den här soppan, som Kirkman själv säger att han ursprungligen skrev för att han ville prova på att skriva serier av samma typ som en del av de brittiska manusförfattarna skrev, exempelvis Mark Millar

Så nja, njä, nä, inga vidare inspirationskällor, men det som gör att Kirkmans tre nummer av tidningen ändå är OK läsning är hans humor. Jag har sagt det förut: Han skulle satsa betydligt mer på det när han skriver, det skulle de flesta av hans serier tjäna på!

Sen har vi (dvs jag, som läste dem, suck) tolv nummer till, skrivna av Bruce Brown. Här försvinner alla förmildrande omständigheter (ok, lite mindre blod blir det också), och dessutom är Browns manus extremt förvirrande och svåra att hänga med i. Jag tror att han försöker imitera Kirkmans manus från Invincible som kryllar av små detaljer som kan visa sig vara viktiga och mängder av såpa-trådar som kommer plockas upp senare, men problemet är att Brown helt saknar timing och förmågan att driva den aktuella handlingen framåt medan planterande av framtida intriger planteras. Här är det bara förvirring som gäller.

Brit - Brown

Några figurer och referenser som för den stackars läsare som inte läst Invincible är obegripliga, men situationen är inte mycket bättre för den som har gjort det eftersom de är från ett alternativt universum så…

Det roligaste med de här numren är nog brevspalten i ett av de sista numren, där för en gångs skull ett kritiskt brev publiceras. Läsaren har helt rätt i sin kritik av svagheterna i manus (inte för att teckningarna är någonting att skryta med heller) men får svaret att nej då, serierna är visst bra, det är bara det att läsaren ifråga inte har ansträngt sig och är en smula lat. Varpå serien två nummer senare lades ner pga dålig försäljning. Så kan det gå!

Dicks – End of Time (eller Dicks – To the End of Time, Like, som den kompletta undertiteln lyder på omslagen) är sex nummer av Garth Ennis och John McCreas gamla serie med Dougie & Ivor i huvudrollen, ett par som dök upp första gången i en av Ennis allra första serier, For a Few Troubles More. Redan från början var det slapstick av allra barnsligaste slag som gällde, men fascinerande nog har det bara blivit bättre/värre med det med åren.

Ergo, D-EoT, med följande intrig: Djävulen (röd i klassisk stil med vingar, horn, och alltid naken med ett gigantisk organ fullt med vårtor och taggar) & utomjordingen lord Bluevein (som namnet säger, en människostor blå penis med många ådror och hundratals ögon) planerar att utnyttja att påven ska besöka Nordirland för att elda på stridigheterna, varpå deras ”bigotry beam” kommer förstärka hatet och göra hela Jorden till en krigsplats. På-eldningen ska man fixa genom anlitandet av Tool Carson, en man vars organ är några meter långt, och som ska hoppa på påven under en parad, där man distraherat påven genom att skicka fram några mycket unga korgossar.

Dicks - Djävulen och Mr Bluevein

Subtilt är det inte, med en handling som tar Dougie & Ivor genom tiden när de försöker samla ihop de symboliska hat-föremålen som ger strålen dess kraft. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är kul och det blir ungefär som South Park-filmen; om man öser på med dåliga vulgära skämt tillräckligt länge så bryter min fasad till slut samman. Och jag bryr mig inte ens om att så många av skämten här går ut på blasfemi 🙂

Sen finns det också några inslag av det som Ennis kan vara så bra på: Manlig vänskap. Dougie är en loser av gigantiska mått, och han är olyckligtvis tillräckligt smart för att inse hur mycket av hans elände som beror på Ivors idiotier. Men när det gäller spelar det ingen roll för Ivor är ändå en mate, och en sån överger man aldrig. Det finns kärlek här, även om det kan låta larvigt med tanke på innehållet.

Dock, det är ett väldigt minimalt inslag, för det här är primärt, sekundärt och tertiärt en uppvisning i barnslighet. En rätt kul sån!

Dicks - Dougie x 2

Nutida äldre Dougie möter unge Dougie från For a Few Troubles More. Mötet går inte bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s