Seconds

Postat den

Seconds - cover

Jag kan bara föreställa mig pressen på Bryan Lee O’Malley efter att ha skrivit och tecknat dunder-succén Scott Pilgrim, med åtföljande Hollywood-film: Nästa serie kommer vara i allas blickfång, så det gäller att inte fallera! Kanske är det därför som det dröjde nästan fyra år innan hans senaste bok, Seconds, kom ut; hypen runt Scott Pilgrim har lagt sig en smula. Men ut kom den, och som en av dem som verkligen gillade Scott Pilgrim var åtminstone jag hypad 🙂

Seconds är en modern saga à la en mängd sf-berättelser: Vad skulle du göra om du kunde åka tillbaka i tiden och rätta till fel du gjort? Det brukar ofta sluta med elände (som i G Eklunds excellenta lilla novell Revideringar, där mannen med kraften blir totalt uttråkad eftersom han hela tiden vill att varje detalj ska bli perfekt, med resultatet att han måste genomleva samma händelser gång på gång på gång), och så ock i Seconds.

Seconds - revision

Här är dock problemet av ett annat slag: När huvudpersonen, mästerkocken Katie, försöker förbättra sitt liv blir hon mer och mer alienerad eftersom hon inte själv genomlever skeendet igen, efter förändringen, utan hela tiden stannar kvar i nutid. Resultatet är att världen förändrat sig runt henne, men hon själv kommer bara ihåg 1. Historien som hon genomlevde den, utan förändring, och 2. Att förändringen skett. Så när hon till exempel vaknar upp bredvid sin ex-pojkvän men numera istället make har hon inte en aning om vad som hänt under den tid som gått jämfört med tidpunkten då förändringen inträffade. Inte så lätt att hantera, precis.

Jag gillar den här bitvis mörka sagan. Boken, en inbunden fet volym i litet format, känns extremt mysig att sätta sig tillrätta med och läsa en kulen höstvecka som den här. O’Malleys teckningar, den här gången med aptitlig färg courtesy of Nathan Fairbairn (som också är ansvarig för färgläggning av Scott Pilgrim i den nya utgåvan), är mer fokuserade och inte lika spretiga som i Scott Pilgrim, och på samma sätt är manuset tajtare och samtidigt mer traditionellt.

Seconds - vem

Kort sagt, om Scott Pilgrim var en serie som mixade serier, musik och tv-spel hej vilt i en saligt uppfriskande röra som jag misstänker att O’Malley till stora delar hittade på allteftersom så är Seconds istället en genomtänkt roman, från första till sista sidan. Vilket inte är så konstigt förstås, med tanke på att den senare gavs ut i en komplett utgåva på en gång istället för i sex episoder utspridda över lika många år 😉

Det är både bra och dåligt: En stor del av charmen med Scott Pilgrim var att den var så vildvuxen med en anything goes-mentalitet, men å andra sidan är Seconds mer helgjuten. Plus, det ska sägas, även Seconds har gott om infall och lekfulla detaljer.

O’Malley är bra på att skildra lite udda personligheter, med smått monomaniska drag, typ Katie som är laser-fokuserad på att få ordning på sin nya restaurang, den som hon äntligen ska få chansen att driva själv precis som hon vill. De andra personerna som skymtar förbi har inga större roller, de skildras helt utifrån vad de betyder för Katie. Vänner? Relationer? Hustomtar? Tja, de kan väl vara lite småviktiga, sådär ibland, men restaurangen är det viktiga!

Just det ja, jag har glömt att nämna att O’Malley givetvis är rolig också, även om humorn har en mindre roll här. Framförallt när insatserna blir högre mot slutet av boken blir det närmare skräck än komedi, oväntat och uppskattat för min del.

Seconds - uh-oh

Helt ärligt, det tog ett tag för mig att skaffa Seconds. På något sätt gick den mig förbi när den kom ut; inte mycket reklam innan, och inte sågs den till på framträdande platser i seriebutiker heller (åtminstone inte som jag såg). Så jag är några månader sen med den här recensionen, men bättre sent än aldrig. Jag tycker riktigt bra om den; det är en kombination av manuset med dess intressanta huvudperson, de eleganta teckningarna med en färgläggning i mycket rött-brunt-orange som ger serien ett särpräglat utseende, och sist men inte minst det fysiska formatet på boken. Jaja, det kanske är ytligt av mig, men det går inte att komma ifrån att jag älskar det, så O’Malley får några extrapoäng av mig för det, så det så!

»

  1. The film was a critical success, but did not fare as well commercially.

    Gilla

  2. Mm, men skulle definitivt säga att SP var en stor succé; i serievärlden definitivt en av de största de senaste åren 🙂

    Gilla

  3. Ping: Digital semesterläsning: Scott Pilgrim, nu i färg | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s